En lång och gänglig man släntrar in i strålkastarkäglan, ser sig omkring, hälsar på oss, på applåderna, känner samtidigt efter om den smala kavajen är knäppt eller inte. Det är Nick Cave. Det är Conversations with Nick Cave. Och det är vi som sitter där som ska samtala med honom.

Vi har inte kommit längre än till en av de första frågorna när en liten flicka stiger upp med mikrofonen i hand och säger: ”Hi, my name is Elisa Day”. Publiken skrattar, Cave tror inte sina öron. Hon får upprepa det som både är en presentation av sig själv och samtidigt nästan en textrad ur Where the Wild Roses Grow, om än i annat tempus – inte postumt, som i låtens passionsmordfiktion, flickan framför oss är livs levande.

Flickan är där med sin mamma, som i sin tur berättar att hon har Caves ansikte tatuerad nere på ryggen. Cave skrattar till, för en sekund mållös, stryker sitt hår åt sidan med handen, som för att känna efter att han ändå finns där. Jag undrar hur jag skulle känna mig, i strålkastarljuset framför en stor publik, om en liten pojke plötsligt steg upp och sade: ”Mitt namn är Andrej Krapl”, en replik ur min första roman, och om hans far sedan skulle berätta att han tatuerat mitt ansikte på korsryggen.

Jag undrar om det finns någon som har en finlandssvensk författare tatuerad på sin kropp. Jag undrar vilken författare i så fall, och var på kroppen den finlandssvenska författaren då kunde finnas.

Medan kvällen framskrider och vi frågar och han svarar, och han däremellan framför låtar för oss, tänker jag på saker som är relevanta också för mig i mitt skrivande. Jag tänker bland annat: Dessa samtal med sin publik är ett sätt för honom att vara vaken i konsten.

Han säger att skrivandet tidigare gick före allt, men nu är det människorna som är det viktigaste. Och att han skriver ännu mera än någonsin, och bättre, för att han riktar sig utåt och är nyfiken. Det är inte nödvändigtvis en allmän sanning, men det kommer mycket nära min egen: generositetsprincipen.

Att skriva är att ge, förbehållslöst. Precis som att älska är att ge. Förbehållslöst.

Det känns inte obekvämt att ställa sig upp och fråga: mannen på scenen är 61 år – han ser lidande ut varje gång någon påpekar hur gammal han är – och han är van med att vara i centrum, han är avslappnad och generös, ser på oss, försöker lyssna och förstå varje fråga, refererar till vad tidigare frågeställare har sagt och är noga med att visa att han minns oss, att det är ett samtal, han är bekväm i rollen som kvällens värd och vill att vi ska vara bekväma. Men han vill som varje god samtalspartner samtidigt utsätta sig själv för samtalet, vara ute på hal is – och inte bara göra det han kan bäst, lysa med sin musik. Känslan av att vad som helst kan hända är stark, men vad som helst händer förstås oftast ändå inte. Han är hudlös framför oss, det är blottande, men också tryggt att se hur han inte svarar på de frågor han inte vill svara på. Han svarar vad han vill, han svarar skickligt lite bredvid frågan.

Det är som om han behöver det här, att han fortfarande behöver riskera någonting, utsätta sig, genomfaras. Jag förstår det. Konsten behöver den sortens rörelse, dynamik. Konsten behöver frågor.

När han får frågan om vad han känner efter en låt, efter just det tillståndet, och hur han tar sig vidare till nästa, svarar han att det är svårt. Att han är vilsen och inte bra på mellansnack i normala konsertsammanhang, inte säker och bekväm som här. Att han i just det ögonblicket i framförandet av en låt är: den han ville vara. Men mellan låtarna: den han inte ville vara. Det är en av drivkrafterna i konsten, tänker jag, det här med att ständigt famla efter någonting större, mera, annat; det ogripbara. Trots att det aldrig någonsin går att fånga eller hålla kvar.

Högt tackar jag sedan för generositeten, och säger att generositet är konstens och kärlekens kärna. Jag har med intresse noterat att ett anmärkningsvärt antal kollegor är på plats idag: Nick Cave är på många sätt en litterär musiker. Det jag är intresserad av är att tala om är förändringen som skett i hans sångtexter: hur han från att ha varit en episkt berättande lyriker – en berättare som talat till oss, till publiken – mer och mer övergått till att ställa frågor, kanske också lyssna, och frångått det narrativa berättandet för att snarare dekonstruerat det.

Kanske, säger jag, liksom att det inte så mycket handlar om att berätta längre, som om att lyssna.

Medan jag tänker högt ser jag att han lyssnar intensivt, som på alla frågor, med pannan i djupa veck och utan att blinka. För att inte missa ett ord, för att försöka förstå den här omvärlden han är i. Han håller med, men säger att han inte hade kunnat uttrycka det på det här sättet. Han talar om att ge oss andra mera utrymme i textvärlden, inte berätta genom olika karaktärer och visa oss berättelsen, utan låta oss röra oss friare i textvärlden.

Jag tänker på det som en textens generositet gentemot den som lyssnar. Han frågar mig om jag skriver romaner, och hurdana. Jag svarar. Efteråt tänker jag att det egentligen inte är så viktigt vad jag svarade, men att det för samtalet var viktigt att han frågade.

Det finns ett annat ställe för samtal: på sin webbsida The Red Hand Files svarar Nick Cave på frågor, också närgångna frågor om allt från förhållanden till tro och till före detta flickvänner. Det finns gränser som upphävs här, men samtidigt är det ändå just handen som skriver som kontrollerar.

Egentligen hade jag velat ställa den frågan också: varför de här samtalen fått en allt större plats i hans artistliv? Som om han istället för att berätta för oss nu vill lyssna, tänker jag än en gång, lyssna på vad de runtomkring honom har att säga, fråga, vad de vill, men också på vad det väcker i honom själv.

Det är i samtal vi uppstår.

Som det skrivna jaget och det fördjupade tänkandet också uppstår i text. Och genom frågor. I The Red Hand Files lyssnar Cave också inåt, på sina svar, formulerar sig själv i text. Försöker formulera.

Att se andra är att lite se sig själv. Att bli sedd är att finnas till.

Det är tisdag, det är kväll. Här ser vi varandra, blir sedda, finns. Det är ett samtal. En halvtimme efter min fråga refererar Cave till mig som ”My Writer Friend”, tonen är både lätt ironisk – hans vän är jag ju inte – men avväpnande vänlig och intresserad. Vi som är här skapar någonting tillsammans. Generositet är att ge förbehållslöst, utan att förvänta sig att få någonting i gengäld. Som i konsten, som i kärleken.

Plötsligt kan ändå något uppstå, man kan verkligen få någonting tillbaka – men man kan aldrig kräva det, inte ens be om det.

I ett meddelande till mig dagen efteråt påpekar min redaktör roat och kärleksfullt att jag igen predikar generositet. Jag vet att det är känslosamt, och lite naivt idealistiskt, men jag tror på det, och det känns mycket passande. Jag tycker plötsligt till och med om ordet predikar.

Hela den där kvällen märker jag att jag ständigt återkommer till två av de centrala tankar min konstsyn och livssyn växer kring: Generositetsprincipen. Behovet att gå in i obekvämlighetszonen.

Precis som Cave för samtal med Cave medan han för samtal med oss, pågick ett essäistiskt samtal med mig själv inne i mitt huvud, samtidigt som jag var fullständigt närvarande i detta samtal mellan oss alla där i Musikhuset.

Det är tisdag, det ligger liksom ett blått sken runt scenen, på något sätt är allt detta viktigt – mellan oss alla som är där under det blåa ljuset uppstår det något just nu.

En predikant sa till en annan predikant: ”Generositet är konstens och kärlekens kärna”. Du kanske vill att jag ännu lägger till: och samtalets?

____

Conversations With Nick Cave ägde rum i Helsingfors Musikhus 26–27 augusti.