Kjell Westös färska roman ’Tritonus’ är samtidigt en drabbande samtidsskildring och en djupdykning i musikens historia – eller rättare sagt väldigt olika musiktraditioners historia. I berättelsen låter Westö läsaren besöka både kristallskimrande konsertsalar för klassiska konnässörer, såväl som svettiga scener i matos, där rockens urkraft manas fram. Genom en fyrdelad serie spellistor öppnar Westö låtarnas och musikstyckenas betydelse för boken, och för honom själv.
The Waterboys: Fisherman’s Blues (1988)
Om jag väljer en strof ur en sång till motto för en roman så är stycket viktigt för mig. Men jag var aldrig ett stort Waterboys-fan. Det var det här albumet jag tyckte om, för att Mike Scott&Co avstod från de pampiga, Simple Minds- och U2-influerade 1980-talstongångarna och närmade sig irländsk och skotsk folkmusik och andra äldre genrer. Om titellåten, gjord i bara två tagningar, skrev Record Collector att den var ”definitiv och tidlös”. Håller med. Och texten!
The Impressions: People Get Ready (1965)
Jag har inte byggt vare sig Rainbows eller Thomas Branders repertoar genom att ge dem mina favoritstycken. Tvärtom: jag har undvikit många egna favoriter, för jag vill hålla dem för mig själv. För Rainbow har jag helt enkelt valt stycken som jag vet eller tror att ett band av deras sort skulle spela. (Och fast Brander och hans dirigentvänner ser ner på Rainbow så kan bandet inte vara helt oävet: många av de här låtarna kräver en viss skicklighet på både instrument och sång.) Här har jag dock tagit med en av mina favoriter. Jag älskar den här sången, och jag beundrar salig Curtis Mayfield både som gitarrist och låtskrivare.
Stan Getz&Joao Gilberto: Desafinado (1964)
Reidar Lindell hör spansktalande byggarbetare spela salsa ur radion på granngården och funderar på om hans coverband Rainbow borde spela något av Antonio Carlos Jobim. Jag har alltid gillat ”Desafinado” mer än ”Garota de Ipanema”. ”Desafinado” betyder ungefär ”Ostämd”, och enligt somliga källor var sångens intrikata melodi och ackordsättning ett svar på kritik som hävdade att bossanovan var ”en ny musikstil för sångare som inte kan sjunga”.
Kris Kristofferson: Help Me Make It Through The Night (1970)
Med Kris Kristofferson är det så, att han egentligen inte är så bra på vare sig sång eller gitarr. Men vilka låtar han skrivit! – ”Me and Bobby McGee”, ”For the Good Times”, ”Sunday Morning Coming Down” och den här. Jag har beundrat Kristofferson också för hans mod att ha inopportuna synpunkter på bland annat amerikansk krigspolitik. På YouTube fanns länge en snutt från en gammal amerikansk teveshow där Rita Coolidge och Kristofferson sjöng ”Help Me Make It Through The Night” och såg så hopplöst förälskade ut att man ville ropa ”stop pretending to sing and get a room for fuck’s sake”. Videon är tyvärr försvunnen nu.
Willie Nelson: On The Road Again (1980)
Den här countryklassikern hör Thomas Brander på Rainbows oktobergig på Faster Siiris utan att alls veta vems låt det är.
Eva Dahlgren: Vem tänder stjärnorna (1991)
Det här är Rainbows sista extralåt på oktobergiget på Siiris. Jag har gillat Eva Dahlgrens musik länge. ”Sår” från albumet Tvillingskäl var en viktig låt när jag var bara tjugo. I en sextioårsintervju nyligen sa Dahlgren att vissa av hennes 1980-talsskivor känns överproducerade nu. Jag håller med, det var många artister som lät överproducera sina skivor under åttiotalet; kanske var det en förälskelse i all ny teknologi som plötsligt stod till buds. Men ”Vem tänder stjärnorna” är tidigt nittiotal och klockren.
Roger Whittaker: Mamy Blue (1971)
En låt som Thomas Brander sannolikt har avlägsna minnen av. Kan ha spelats när han och halvbrodern Gustav suttit i baksätet på väg till familjens hyrda sommarstuga i Reto.
Melanie Safka: What Have They Done To My Song, Ma? (1970)
Och den här har Brander troligen hört när han stått utanför storebror Gustavs rum och tjuvlyssnat.
Bette Midler: The Rose (1979)
Från filmen med samma namn, smörballadernas smörballad skriven av Amanda McBroom. Oblyg patetik, säkert schmalz enligt många. Men en postmodern jukebox som Rainbow måste ha starka tryckare att erbjuda vid kvällens slut. Och jag har alltid haft en svaghet för den här.
Tim Hardin: How Can We Hang On To A Dream (1966)
Många stråk i Tim Hardins liv var typiska för 1960-talets unga. Efterkrigsuppväxt, vantrivsel i barndomshemmet, ett nyckfullt lynne, tidig bekantskap med droger, snart missbrukare av dem. Hardin var en fin låtskrivare som aldrig slog igenom som sångare – det var andra som fick hits med hans låtar, bland dem Rod Stewart och Johnny Cash. ”Misty Roses” som strömmar ur Faster Siiris högtalare i romanen är fin den också, men för mig är ”How Can We Hang On To A Dream” Hardins mästerverk: två minuter kristalliserad skönhet i balladform. Det var också Patti Smiths och Robert Mapplethorpes gemensamma kärlekslåt när de bodde tillsammans på nedre Manhattan innan Mapplethorpe fann sin homosexualitet.
Emmylou Harris: Boulder to Birmingham (1975)
Min kärlek till Emmylou Harris musik föddes vintern då jag fått körkort och ibland lånade farsans bil för att köra till min flickvän, som bodde på andra sidan av Helsingfors. Det fanns en Emmylou-kassett i pappas Peugeot, och hennes röst har följt mig sedan dess. ”Boulder to Birmingham” är skriven till minne av Harris musikaliska kompanjonskap med den tidigt döda Gram Parsons. Och ”Where Will I Be?” är från det fantastiska albumet Wrecking Ball, där Harris vid nästan femtio års ålder tog kanadensaren Daniel Lanois till producent och förnyade sitt sound helt och hållet.
Billie Holiday: Lover Man (1944)
En röst lik Holidays har aldrig funnits. Jag ackompanjerade ”Lover Man” i ett band när jag var mellan tjugofem och trettio. Jag var inte skicklig nog för att spela den låten då. Jag är det inte i dag heller.
Nick Cave & Kylie Minogue: Where The Wild Roses Grow (1995)
Har varit en av hustrun Madeleines favoritlåtar, och Reidar Lindell drömmer om att spela den med Rainbow. Jag är ingen Cave-nörd, men albumet Murder Ballads (där ”Where The Wild Roses Grow” återfinns) är fint, liksom The Boatman’s Call från början av 2000-talet.
Freddie Wadling: Den blomstertid nu kommer (inspelningsår okänt)
Ska den här vara med så ska det vara i Freddies version.
Sara Groves: Abide With Me
I juni är det inte bara skolavslutning i Ravais, utan också begravning. I kyrkan sjunger man ”Bliv du hos mig”, och Brander upplyser Lindell om att Mahler möjligen knyckte en melodislinga ur psalmen för sin nionde symfoni.
Mahalia Jackson: I’m On My Way (live, Newport, 1958)
Madeleine, Reidar Lindells hustru, verkar ha gillat gospel mycket. Den här inspelningen är från jazzfestivalen i Newport 1958. Mahalias pianist hette Mildred Falls och de uppträdde tillsammans i mer än tjugo år. Om ni vill höra och se en annan kvinna som tog ut svängarna vid samma tid, gå in på YouTube och se Sister Rosetta Tharpe göra ”Up Above My Head” på elgitarr i en tevestudio någon gång kring 1960.
Django Reinhardt: Nuages (1940)
Ett av Thomas Branders lyckligare minnen från senare år är när han, Krista Wacklin och sonen Vinnie spelar den här låten en jul.
Odetta: Don’t Think Twice, It’s All Right (1965)
Gospelavdelningen igen. Odetta gör den här låten på sitt eget sätt, och väldigt vackert tycker jag.
Glen Campbell: Galveston (1969)
En av Reidar Lindells stora ”guilty pleasures” i ”Tritonus” är hans kärlek till Glen Campbells musik. Han är nog lite släkt med mig där. Den konsertversion av Galveston från Sioux Falls som omnämns i boken finns på YouTube. Och för den som missat hänvisningen i Lindells och Branders berusade dialog i sommarnatten: The Wrecking Crew var ett gäng toppstudiomusiker i sextiotalets Los Angeles, de spelar på otaliga hits av Beach Boys, Sonny&Cher och andra. Och Glen Campbell kunde verkligen göra nästan vad som helst på gitarr.
Astrud Gilberto: Trains and Boats and Planes (1970)
Spelas ur högtalarna på Niko Sjöbloms musikkrog Faster Siiris, natten mot julafton efter Rainbows lyckade gig.
Roberta Flack: Hey, That’s No Way To Say Goodbye (1969)
Orden ”your hair upon the pillow like a sleepy golden storm”, som Reidar Lindell förknippar med både Annette Talvio och den döda hustrun Madeleine, är från den här Cohen-sången. Roberta Flacks debutalbum First Take innehåller många pärlor, till exempel hennes vackra tolkning av Ewan McColls ”First Time Ever I Saw Your Face”.
Nationalteatern: Bara om min älskade väntar (1978)
I ”Tritonus” talar Brander om att Lindell spelat ”skånska dylantolkningar” under deras gemensamma musik- och supnatt. Totta Näslund, som sjunger med Nationalteatern på den här versionen av ”Tomorrow Is A Long Time”, föddes i Sandviken och växte upp i Örnsköldsvik och var verksam i Göteborg, men jag vill ändå spela just den här tolkningen. Och för att alla ska förstå hur bra Totta var så lägger jag här till ”Early Morning Rain”, som han gör bättre än någon annan jag hört. Chapeau!
Lyssna på och läs om de tre andra låtlistorna via länkarna nedan:
