Kjell Westös färska roman ’Tritonus’ är samtidigt en drabbande samtidsskildring och en djupdykning i musikens historia – eller rättare sagt väldigt olika musiktraditioners historia. I berättelsen låter Westö läsaren besöka både kristallskimrande konsertsalar för klassiska konnässörer, såväl som svettiga scener i matos, där rockens urkraft manas fram. Genom en fyrdelad serie spellistor öppnar Westö låtarnas och musikstyckenas betydelse för boken, och för honom själv.

Van Morrison: Wild Night (1971)
I ”Tritonus” gör Reidar Lindells coverband Rainbow ”Brown-Eyed Girl”, en av Van Morrisons signatursånger. Men jag väljer hellre ”Wild Night” från albumet Tupelo Honey – det är en av mina favoritlåtar med Morrison. Martha Reeves (från Martha&the Vandellas) har en fin coverversion: den finns på soundtracket till klassikerfilmen Thelma&Louise, det är när Thelma och Louise packar för att ge sig av och allt andas förväntan. För den som vill höra en rolig version av ”Brown-Eyed Girl” rekommenderar jag finska Aki Sirkesalos reggaegungande ”Punatukkainen”.

Pharrell Williams: Happy (live, 2013)
Det finns många låtar med titeln ”Happy”, men det är den här Rainbow framför på sina gig. Tycker själv att Williams studioversion är lite överproducerad och att ”Happy” svänger bättre live – på YouTube finns också en version från Apollo Theatre i Harlem.

Rolling Stones: Happy (1972)
I ett samtal med Thomas Brander säger Reidar Lindell att ett coverband som spelar på danskrogar och privatfester är som en postmodern jukebox: man bör vara beredd att spela låtar i många olika stilar och från många epoker. Det är därför tänkbart att Rainbow framför även den här. Från mitt favoritalbum med Rolling Stones, ”Exile On Main Street”. Med tanke på det drog- och alkoholintag flera av de centrala medlemmarna hade i början av 1970-talet är det nästan ofattbart att Stones, som kunde vara ett ganska letargiskt och slarvigt band, gjorde ett dubbelalbum med så energisk och oemotståndlig musik.

Otis Redding: Hard to Handle (1968)
Den här låten har omtolkats av alla från Black Crowes till Toots&the Maytals. Men Otis är Otis. Världen gick miste om väldigt mycket musik när Beechcraft-planet störtade i Lake Monona i december 1967, Redding var bara 26 då. Den postumt utgivna ”Hard to Handle” hör till de låtar som markerade början på en ny genre, funken. Vill ni höra en magnifik funklåt till i samma svep, lyssna då på James Browns ”Cold Sweat” från 1970.

Louis Armstrong And His Hot Five: St. Louis Blues (1929)
En av de svunna afroamerikanska artister vars porträtt hänger på musikkrogen Faster Siiris väggar. En påminnelse om var och när allting började. Den här inspelningen är gjord i New York en sensommardag 1929, bara några månader före den stora Wall Street-kraschen. Lyssna på de två-tre sista chorusen: hettan, öset, ett slags rock´n´roll flera årtionden före Louis Jordan, Rocket 88, Elvis, Bill Haley, Little Richard och allt det andra som brukar få markera rock´n´rollens födelse.

Adele: Rolling in the Deep (2010)
Ett postmodern jukebox bör ha en låt av Adele på lager. Min egen erfarenhet är att ”Rolling in the Deep” är överraskande lurig att spela.

INXS: Need You Tonight (1987)
Jag var inte ett INXS-fan, men den här låten är tät och gitarriffet är snyggt.

Derek & the Dominos: Layla (1971)
Jag grubblade på vilket riff eller vilken lick den omoderna och nostalgiska gitarrnörden Reidar Lindell skulle ha som rington på sin mobil, och valde till slut den här. (Mina egna brittiska favoritgitarrister från tiden då vissa betraktade Eric Clapton som ”Gud” är dock Peter Green och Jeff Beck.)

The Clash: Jimmy Jazz (1979)
Sommaren 1981 stod jag i skivaffär precis som nördarna i den gamla Nick Hornby-romanen High Fidelity, och Clash-albumet London Calling fungerade som min väckarklocka: jag hade skaffat en timer och kopplat den till skivspelaren. Ungefär vid ”Jimmy Jazz”, som var det tredje spåret, brukade jag masa mig upp för att inta frukost. Den bestod av en mugg svart pulverkaffe och två starka cigarretter. Numera äter jag hälsosammare.

Janis Joplin: Me and Bobby McGee (1970)
Det finns ett fint ögonblick i filminspelningen från Monterey 1967, den första riktiga rockfestivalen där Joplin, Jimi Hendrix och Otis Redding gjorde sina genombrott. Janis, det forna mobbningsoffret från Port Arthur i Texas, drar ut på ”Ball and Chain” i det oändliga och kameran visar hur Mama Cass Elliot, sångerska i Mamas&Papas, sitter på gräset och lyssnar med gapande mun. Man hör inte vad Elliot säger, men man ser ordet hon formar: ”Wow!” För mig har kompbandet Full Tilt Boogie Bands avslutande ”tjurrusning” i ”Me and Bobby McGee” alltid fungerat som en musikalisk bild av det fina med 1960-talets frihetslängtan: glädjen i att finnas till och lusten att spränga alla gränser. Men det hade ju redan gått åt skogen med besked. Bara veckor efter att det legendariska spåret spelats in dog Joplin av en överdos.

Bruce Springsteen: 10th Avenue Freeze-Out (live, 1975-85)
I ”Tritonus” framgår att Reidar Lindell och hans kusin Jocke Källman under några ungdomsår ”lyssnade på allt som Springsteen gett ut”. Jag funderade hur jag skulle förmedla att Springsteen faktiskt varit värd det och då mindes jag den här konsertupptagningen, på hemmaplan i East Rutherford i New Jersey år 1984. Studsen i Max Weinbergs trummor! Miami Horns! Och slutstegringen! (Och vill ni höra en mer än tjugo år äldre Springsteen som har all sin spelglädje kvar, lyssna då på roots-albumet The Seeger Sessions från 2006, välj till exempel ”Jesse James”, ”Pay Me My Money Down” eller ”Mrs McGrath”. Allt inspelat live på Springsteens ranch i New Jersey, med hornsektionen ute i hallen och resten av bandet i vardagsrummet.)

Dire Straits: Tunnel of Love (1980)
Reidar Lindell minns hur hans hustru Madeleine vänligt men ironiskt brukade fråga hur länge man kan öva riffet till ”Money for Nothing” utan avbrott. Själv älskade jag det tidiga Dire Straits-albumet Making Movies, mest för att bandet hade lånat Bruce Springsteens pianist Roy Bittan, och Bittans melodiska spel gav djupare klangbotten åt Dire Straits ganska enkla musik. Och ibland är världens vägar märkliga. I intervjuer med Lydia Sandgren, författare till den hyllade debutromanen ”Samlade verk”, läser jag om hur viktigt Roy Bittans pianospel varit för henne. Det har slagit mig förut: romanförfattare har ofta udda och esoteriska särintressen.

Youssou N´Dour&Super Etoile de Dakar: Bitim Rew (1988)
När Reidar videosamtalar med sin dotter Maja befinner hon sig i Dakar och ska gå ut och dansa på klubb med sin vän Sandy. Jag köpte albumet Immigrés på chans i Digelius Music i Helsingfors något år i början av nittiotalet. När jag lyssnade på skivan första gången blev jag nästan tårögd av glädje över musiken jag snubblat över. Och ”Seven Seconds” i all ära, men jag tycker fortfarande att det här är N´Dour när han är som bäst.

Joy Division: Love Will Tear Us Apart (1980)
Spelas på festen i huset i Råby kvällen då Reidar Lindell träffar sin blivande hustru Madeleine. Jag minns hur en kompis till mig hämtade Joy Divisions postuma livealbum Still från London i november 1982. Den mörka kraften i musiken var så stor att skivan nästan inte gick att lyssna på, särskilt inte i det regndränkta och dimmiga höst-Helsingfors.

White Stripes: Seven Nation Army (2003)
Riffet som Lindell tycker sig höra när han tillsammans med Brander lyssnar på första satsen i Gustav Mahlers andra symfoni. Jag har ibland funderat hur det månne känns att ha skrivit en låt som blivit en chant som berusade fotbollsfans älskar att sjunga?

Iggy Pop: Lust for Life (1977)
Det kanske finaste resultatet av kompisskapet mellan James Osterberg och David Jones i sjuttiotalets Berlin. Mixen är underbar, de feta trummorna och den skrovliga gitarren där under. Kolla också in Iggy Pops framförande av låten hos Jools Holland så sent som 2018, backad av gitarristen Josh Homme från Queens of the Stone Age och Arctic Monkeys trummis Matt Helders.

Spencer Davis Group: Gimme Some Lovin’ (1966)
Enligt uppgift skriven på en halv timme en förmiddag i en studio i London. Bygger på rockhistoriens kanske mest epokgörande orgelriff: soundet är rått och grovt för tiden, och orgeln ligger långt framme i mixen. Spencer Davis Groups keyboardist och sångare Steve Winwood var bara 18 år när ”Gimme Some Lovin” skrevs och spelades in. I ”Tritonus” spelar både Jocke Källman och Jonas Albelin riffet.

Pointer Sisters: Fire (1978)
Bruce Springsteen skrev ”Fire” våren 1977 och hoppades att Elvis Presley skulle sjunga in den. Han skickade en demo till Elvis, som dog innan han hann ta del av den. Under Rainbows övningar ”snubblar” Jonas Albelin i just den här låten: versen är rytmiskt intrikat på ett sätt som inte är helt vanligt i så här rättframma poplåtar.

Stevie Wonder: Superstition (1972)
På tal om klassiska riff (jfr. ”Gimme Some Lovin´”). Den här bara måste vara med.

Raphael Saadiq: Big Easy (2008)
Egentligen är det ”Let´s Take A Walk” från samma album (The Way I See It) som Rainbow spelar på sin övning i juli. Men jag tycker mer om den här.

Muddy Waters: Got My Mojo Working (Legacy, live, tidpunkt okänd)
”Mojo” har tolkats av otaliga artister. Somliga versioner svänger och andra inte; den här tycker jag hör till de roliga. I ”Tritonus” försöker Reidar Lindell förstå Thomas Branders utläggningar om kulturen i det tidiga 1900-talets Wien genom att tänka på hur bluesmusiker som Waters och Robert Johnson hade det som barn i den amerikanska Södern. Det går sådär.

Lyssna på och läs om de tre andra låtlistorna via länkarna nedan: