Författaren till vår färska bilderbok Fakta om pappor reser i tiden med Alfons Åberg. Med Oskar Kroons berörande text om vikten av låtsaskompisar vill Förlaget minnas Alfons skapare Gunilla Bergström, som gick bort i veckan.
En gång slogs jag. Eller, en gång slog jag. Han hette Jens Karlsson och hade snott en bandyboll. Eller, jag trodde att han hade snott en bandyboll. Det var hur som helst ett jäkla bråkande om skolans bandygrejer. Det hade gjorts ett schema så att alla klasser på lågstadiet skulle få spela lika mycket. När det äntligen var vår tur stod alla i Jens klass vid sidan av planen och var störiga. Bara att de stod där och glodde var irriterande, kunde de inte hitta på nåt annat, liksom. Stämningen blev bara hetsigare och hetsigare och när bollen plötsligt flög utanför plan satte Jens fart efter den. Tänkte han sno den? Ja, vad i… Han tänkte sno skolans enda bandyboll! Snabbt som ögat var jag efter honom, svingade bandyklubban och precis när han vände sig om med bollen i näven drämde jag till.
Jens Karlsson föll till marken och hela skolgården tystnade.
Den natten kunde jag inte somna. Det kändes oroligt i rummet. ”Nästan som om det fanns OTYG i närheten.” Och det gjorde det ju. Det låg ett odjur under min säng den natten.
Den natten kunde jag inte somna. Det låg ett odjur under min säng.
Det som till slut fick mig att stå ut och kanske till och med somna var vetskapen om att Alfons Åberg, den där snälla killen med igelkottsfrisyr och kortbyxor, hade varit i samma situation som jag. Odjuret som låg under min säng var nämligen precis samma monster som ligger under Alfons säng i boken Alfons och odjuret från 1978.
Det var skammen.
Det är så himla bra med såna kompisar som Alfons. Såna som man fått följa ett tag. Såna som man kommit nära. Man har liksom fått gå in i deras huvuden och känt deras oro, glädje, besvikelse och ja… skam. Och så kan man identifiera sig med dem. Få trygghet av dem.
Såna kompisar är ganska ofta ”fantasifoster”. Eller ”litterära figurer”. De är ”påhittade”.
De är livsnödvändiga.
Som Alfons. Och som Hemlige Mållgan för Alfons.
Och det är väl det som är den enkla storheten med Gunilla Bergströms skapelse. Väldigt många barn, i stora delar av världen, har kunnat identifiera sig med Alfons Åberg. Känslan är att man har den där superviktiga ”låtsaskompisen” som sin egen, men egentligen delar man den med hundratusentals barn, kanske miljontals. Det är väl rätt storslaget ändå.
Gunilla Bergström skildrade i Alfonsböckerna en ganska vanlig vardag i en ganska vanlig förortslägenhet. Hon gjorde det med effektiva meningar och ett lite eget sätt att hantera versaler och sammansatta ord. Och hon gjorde det med något slags mystik. Mystik, ja. Jag tror att det var bilderna det handlade om. De där collageaktiga där enkelt ritade figurer samsas med utklipp från reklamblad och leksakskataloger. Något var det i alla fall med bilderna som gjorde att de fastnade i mig. Ibland var det nästan lite läskigt med den där kombinationen av fotografiernas realistiska precision och pennans slarviga streck.
Ibland var det nästan lite läskigt med den där kombinationen av fotografiernas realistiska precision och pennans slarviga streck.
Jag minns en kväll i min barndoms sommarstuga. Jag var vuxen nu, hade nyss fått mitt första barn och jag satt uppe vid den lilla bokhyllan på vinden. Drog med fingrarna över bokryggarna. Berättelserna från min uppväxt. Där fanns Ulf Starks Maria Bleknos, Astrid Lindgrens Mio min Mio och Margaret Wise Browns Kaninen som ville springa bort. Och så fanns Gunilla Bergströms Alfonsböcker. Det högg till i mig när jag kom till dem. Jag hade inte öppnat de där böckerna på tjugofem år. Nu drog jag ut en. Raska på Alfons Åberg var det och sidorna ramlade genast ur den och ner på det dammiga brädgolvet. Jag började samla ihop de trasiga boksidorna, men fastnade och blev sittande. Och medan jag satt for jag iväg till en annan värld. I rasande fart reste jag tillbaka till min barndom.
Det var den där sylten som gjorde det. Lingonsylten som håller på att rymma ur burken på uppslaget där Alfons äter frukost. Ja, det var magiskt. Jag kände precis samma saker som jag känt när jag var fem år och såg den där sylten. Jag var fem år. Och det där däcket sen som Alfons håller på ett annat uppslag. Jag visste precis hur det kändes att hålla i, hur det luktade …
Jag vet inte hur länge jag satt så, men så småningom ropade väl någon från undervåningen och jag var tillbaka.
Men med en tydlig känsla av att ha rest i tiden. På riktigt.
Det kan faktiskt finnas en sån magi i bilderböcker.
Bilderna liksom etsar sig fast i en. Och trots att man inte har tänkt på dem på tjugofem år så vet man precis. Det är så fruktansvärt välbekant. Det är liksom hemma. Och den där sylten, den är liksom jag.
Men så finns det också en annan mystik i Alfonsböckerna. En sån där mystik som är så simpel att barn hoppar över den men vuxna hakar sig fast.
Var finns Alfons mamma? Varför är böckerna inte skrivna i kronologisk ordning; Alfons ålder växlar ju hej vilt. Och ändå ser han alltid likadan ut. Och den där pappan, som påstås heta Bertil och vara 36 år. Det var ett jäkla tjat om honom ett tag. Folk i 35-årsåldern gick runt och skrämde sina något äldre vänner med att de var äldre än Alfons pappa. Det var meningen att man skulle få panik.
Men jag blev inte rädd. Inte ens förvånad. Ålder har ingen som helst betydelse för en barnboksfigur. Alfons pappa är evig, precis som Alfons, det är ju det som är så bra med dem. Inte heller har jag grubblat så mycket över mamman. Vadå mamman, liksom? Det räcker väl med Alfons och hans pappa. Och om det nu fanns en mamma så var det väl som Gunilla Bergström sa när hon fick frågan: ”Hon kanske har gått för att handla.”
Ett utmärkt svar.
Som Gunilla Bergström sa när hon fick frågan om var Alfons mamma är: ”Hon kanske har gått för att handla.” Ett utmärkt svar.
I min och Jenny Lucanders nyutkomna bilderbok Fakta om pappor är mammorna också lite frånvarande. De kanske är på konferens eller nåt och kommer först i morgon. De kanske badar bastu.
Det är faktiskt inte så noga med alla svar.
Jag har flera gånger, apropå Fakta om pappor, fått frågan om den är en blinkning till Alfons Åberg och hans pappa. Har jag kanske inspirerats? Jag har svarat nej. Nej, jag har faktiskt inte tänkt på Alfons överhuvudtaget. Men jag är beredd att ändra mig. För vem vore jag utan Alfons Åberg? Vem vore jag utan alla de där ”låtsaskompisarna” som gått vid min sida sedan barndomen? Vem vore jag utan den där sylten, bildäcket, de lysande höghusfönstren, lillkillen, odjuret …
Det där odjuret förresten.
Jo, precis som i boken försvann det så småningom. Jag fick säga förlåt till Jens Karlsson medan rektorn tittade på. Jens hade ett plåster, men han levde. Och efter det där blev vi nästan lite kompisar. Jag slog aldrig någon igen. Men såna där odjur kommer tillbaka. Med jämna mellanrum lägger de sig tillrätta under min säng.
Med tiden lär man sig hur man ska bli av med dem.
Alfons Åberg hjälpte mig med mitt första.
_______
Oskar Kroon (f. 1980) är kulturskribent vid tidningen Sydsvenskan och författare av barn- och ungdomsböcker. För ’Vänta på vind’ belönades han med Augustpriset 2019. ’Fakta om pappor’ är hans första bilderbok. (Foto: Annie Spratt)
