Snart är det över. Jag lever i karantän för att få träffa mitt nyss födda första barnbarn. Två veckor, sade de nya föräldrarna, och du får inte träffa någon innan du kommer på besök. Att opponera sig, nej. Det är inte fråga om saken, jag finner mig i deras beslut. Det är coronatider och jag är på landet. Idag är vädret grått och ännu ganska kallt. Vinden blåser isande från norr, även om kalendern säger att det redan är vår. Scillorna och krokusarna har trotsigt vågat sig upp ur marken. De är som små färgprickar i den annars ännu livlösa naturen och ger löfte om att det kommer en sommar också i år, trots allt.

Just nu sitter jag framför de stora fönstren mot havet och funderar på det märkliga läget vi befinner oss i för tillfället. En liten motorbåt far förbi och stjäl min uppmärksamhet. Den för mig med ens till en helt annan tid, ett minne från barndomen.

Det är blåsigt och det går vithattar. Den lilla remsan horisont jag kan se från viken där vi håller på att lasta båten är min barometer på hur resan ut till ön ska gå. ”Det blåser ganska hårt”, säger jag oroat. ”Jo, men inte gör det något”, svarar Lasse lugnt. ”Vi får bara ta regnkläderna på oss och täcka in kollina lite så att de inte blir våta.” Han startar Evinruden och vi lägger ut, genom sundet och mot det öppna havet. Vid Annalisas udde är det grunt, och där går alltid sjö, speciellt nu. Fören på vår lilla utombordare slår mot bränningarna, och pappa parerar skickligt vågorna. Vi kör i motvind och jag sitter på mittbänken med ryggen till och håller mig fast så knogarna vitnar. Jag vill inte se vågorna, tänk om det kommer en jättestor. ”Sätt dig på durken, så känns det inte så farligt”, säger Lasse varmt. Hela resan fram till ön ser jag på pappas vänliga ansikte, min fasta punkt när båten kränger hit och dit. Och allt går bra. Så fort vi kommer fram hoppar jag i land och torkar saltstänket ur ansiktet. Rädslan är som bortblåst och istället är det glädjen över att ha varit med om också det här äventyret som blir kvar.

Jag sitter på mittbänken i båten med ryggen till och håller i så att knogarna vitnar. Jag vill inte se vågorna, tänk om det kommer en jättestor.

Rädda, det är många av oss nu. Vi har isolerat oss och följt med nyhetssändningarna om hur pandemin rasar vidare. Det är undantagstillstånd och siffror på antalet döda blandar sig med bilder av förtvivlad sjukhuspersonal. Likt en löpeld har coronaviruset brett ut sig över hela världen och vi togs formligen på sängen. Hur kan man inte ha förutsett att något som detta kunde inträffa, tänker jag? Hur hade man inte förberett sig bättre? Vissa forskare har visserligen förutspått globala viruspandemier, men ingen tycks ha tagit dem på tillräckligt allvar. Sedan reagerade världens regeringar ändå snabbt – nya lagar har stiftats i expressfart och myndigheter har gett ett sken av att agera bestämt och strategiskt för att skydda sina medborgare. Vissa statschefer har passat på att tillskansa sig ytterligare makt – också det är oroväckande. Det sociala och kulturella livet som vi känt det hittills har upphört. Affärslivet haltar svårt och samhället går på sparlåga.

Där jag befinner mig i skydd från virus och avskärmad från människor, står radion på nästan jämnt. Via de dagliga rapporterna följer jag plikttroget med pandemins utveckling men inser samtidigt att jag tar det hela med lite väl stort lugn, lite som ett äventyr. Är det fel på mig då jag inte fylls av skräck och rädsla? Inget är ju som vanligt. Lider jag av illusionen att det här berör andra, inte mig, just för att jag sitter här på landet, jobbar på distans, äter hälsosamt och motionerar. Att det bara är de gamla och sjuka som drabbas, eller de som ännu är i stan och fortsättningsvis har ett socialt liv. Eller kommer tryggheten kanske av att vårt företag har stark balans och dedikerade arbetstagare? Tror jag att ekonomiskt oberoende är min personliga räddning? Eller lugnar det mig att regeringen, med statsministern i spetsen, faktiskt vet bäst? Är det betryggande att alla politiska partier är rörande eniga om de drastiska åtgärderna för att få bukt på smittospridningen? Nej. Det är egentligen ingen av dessa.

Är det något fel på mig då jag nu inte fylls av skräck och rädsla? Inget är ju som vanligt.

Ja, jag erkänner att det långa arvet från kriget finns i ryggmärgen också hos mig – jag sluter upp, jag följer order, bunkrar och köper tuppapper. Visst är statsminister Marin övertygande när hon talar, men nej, det är inte hennes förtjänst att jag ej oroar mig. Och att alla politiker vore eniga, ens med den medicinska forskningen, köper jag inte heller. Inte är jag särdeles förtjust i auktoritära styrande heller, som talar om för en vad som är rätt eller fel. Ännu mindre vill jag på riktigt finna mig i ett batteri av förordningar von oben, som jag förväntas leva efter.

Vår firma är på inget sätt immun mot corona. Också där har allt förändrats. Våren, sommarens och till och med höstens alla muminrelaterade evenemang är inhiberade, affärerna går långsamt, vi jobbar på distans med varierande framgång. Ingen kan göra affärsresor, kalendern gapar tom och värst av allt: Muminbutikerna måste stängas och personalen permitteras. Inte heller kan jag nonchalera risken att bli smittad. Jag befinner mig i åldersgruppen 50–59, vilken enligt tillgänglig statistik är den som drabbats mest. Faran är reell, inte bara för mig, utan också för dem i min närmast krets. Mitt barnbarn föddes på ett sjukhus där också mammor med Covid-19 föder. Familjens äldsta tillhör riskgrupp, vänner och bekanta har insjuknat, någon vi känner dött. Men den överväldigande oron vägrar infinna sig.

Innerst inne tror jag mitt lugn går tillbaka till känslan där i motorbåten på väg ut till ön. Låt mig förklara. När jag var sex år dog min mamma i sviterna av skrumplever, och vi blev lämnade ensamma med pappa. Det var 1960-tal och inga nämnvärda sociala hjälpinstanser fanns att tillgå. Det är lätt att föreställa sig olika scenarier, det ena hemskare än det andra, för hur följderna kunde ha utspelat sig. Men inget av dem besannades, min barndom och mina tonår blev vare sig olyckliga eller tragiska. Raka motsatsen. Vår lilla familj utgjordes av, förutom pappa Lasse, även Tove och Tooti och min gamla farmor Ham. Gemensamt för dem var att de var kärleksfulla, empatiska människor som kunde tänka. De såg den tragiska situationen för det den var, men försjönk inte i vemod och sorg utan ansträngde sig att med stor sinnesnärvaro ge ett moderslöst enda barn en kärleksfull uppväxt, ett tryggt hem och en insikt om hur bra vi hade det, egentligen, trots alla svårigheter. Smärtan är en del av lyckan, rädslan en del av äventyret och mod det som allra mest behövs för att våga även om man tror man inte klarar det. Stormar är befriande. Utan min pappas kärlek och närvaro och de nämnda damerna som förebilder hade jag nog förhållit mig annorlunda till det mesta.

Mitt lugn går tillbaka till känslan där i motorbåten på väg ut till ön. Rädslan en del av äventyret och stormar är befriande.

• Vid det här laget vet alla att Tove var otroligt modig i sina val och fick det som var svårt att se lätt ut. I år har boken Pappan och havet (1965) varit lite mer i fokus på grund av Moomin Characters insamlingskampanj Vårt hav (#VÅRTHAV, #OURSEA, #MEIDÄNMERI)till förmån för John Nurminens Stiftelse, och den ligger också här på bordet framför mig. Den är viktig för mig på många sätt, inte minst för att hon i den beskriver resan till en ö ute i yttersta havsbandet. Äventyret, muminfamiljens båt alltså, är den farkost Tove använder för att förflytta sina troll till en ny miljö men det är också äventyrets idé hon omfattar för att ta sig själv till ett nytt skede av sitt liv. I boken förbereder Tove de facto ett större avsked, det från Mumindalen som slutligen sker efter boken Sent i November men hon förklär det i det här äventyret. Hon skapar en hittills okänd plats både för sina läsare och sina figurer där de får upptäcka en ny värld, och tampas med vem de själva är i den nya kontexten. Samtidigt ger hon sig själv friheten att ändra på den helhet hon tidigare byggt upp i form av muminhus, dal, ensliga berg och udda karaktärer, för att en vacker dag kunna lämna mumintrollen och deras hemvist åt sitt öde.

I Pappan och havet är riktningen bort, ut till havs, bortom horisonten och mot det okända. Tove tar muminfamiljen till en liten ö ut i det yttersta havsbandet, som vi minns Lilla My säga: Den lilla pricken på kartan kunde likväl vara en fluglort. Vad som helst kan hända. Båtens namn, Äventyret, vittnar om de outforskade möjligheter familjen har framför sig. Men ingenting blir lätt och de måste verkligen utforska sitt inre och yttre för att klara svårigheterna de möter. På kuppen upptäcker nya sidor hos sig själva.

I verkligheten styr Tove också iväg mot något okänt, att börja ett eget liv med Tuulikki Pietilä under samma tak, på en helt ny plats.

I verkligheten styr Tove också iväg mot något okänt. Karriärmässigt tänker hon på att skriva annat än muminböcker, att måla igen på ett nytt sätt, och att börja ett eget liv med Tuulikki Pietilä under samma tak, på en helt ny plats.
Förlaget publicerade i våras boken Anteckningar från en ö, skildringen om Toves och Tootis långa somrar på ett litet skär mitt ute i Finska viken mellan åren 1964 och 1992. Ursprungligen kom den redan 1996 men har länge varit omöjlig att få tag i. Boken är en kärleksfull beskrivning av det stora äventyret som livet på ön Klovharun blev för ”flickorna”. (Tove och Tooti kallades så av familj och nära vänner fast de var över 40 när de träffades.)

Flytten ut till den trädlösa ön med ett litet glo i mitten började 1964 . Vi förstår alla att det inte är en slump att Muminpappan tar sin familj iväg till fyren och börjar ett nytt liv 1965. Likt honom får flickorna lov att klara av många motgångar för att kunna leva ut sin dröm. Men de tar sig an dem fördomsfritt och förväntansfullt. De känner sig trygga och fullständigt fria på sin ö. Deras äventyr fylls av allt underbart de har tänkt sig men också smärtan av att måsta lämna ön en dag. Saknaden blir den vackra minnesbild som boken är.

Nu talar nyheterna om för mig att vi kanske sen också klarar oss genom pandemin, åtminstone tillfälligt, och att livet långsamt skall återgå till hur det var innan viruset kom mitt ibland oss. Eller till något lite annorlunda. För min egen del är jag glad att slutet på min karantän närmar sig och jag är förväntansfull inför mötet med mitt första barnbarn. Det kommer ett slut på coronatiden, det har jag varit viss om hela tiden, men om det är ett lyckligt slut eller början på något alldeles nytt, det får framtiden utvisa. Jag hoppas att det lilla nya livet som kommit till världen skall förgylla och fylla min vardag med nya Äventyr.

Sophia

Sophia Jansson är styrelseordförande i Moomin Characters Ab, som också är majoritetsägare i Förlaget.