Här listar författaren Adrian Perera några album som spelade medan han skrev sin nya roman Alla mänskorna ha problemen. Snappa upp några riktigt bra musiktips!
1. The Thing av The Pixies. Ärligt talat spelar jag Doolittle om vi talar Pixie-skivor. Det är det jag har på när jag inte har annat för mig, när tankarna buffrar så att säga. Men av alla ”Adrian är nollställd”-Pixiesstycken är det mest nollställda en b-sidesgrej från Velouria snarare än Doolittle. Det stör mig att jag inte kan komma på exakt vilken Bloodhound Gang-låt den här Alprox-indränkta sången påminner om, men det finns ett förvridet släktskap med möjligtvis Fire Water Burn och frontfiguren Frank Blacks staplande redogörelse av en roadtrip.
2. Kid A av Radiohead. Vissa skivor lyssnar jag på om och om igen, i sin helhet. Doolittle av the Pixies, DAMN. av Kendrick Lamar, Coming Up av Suede, City av Strapping Young Lad, Loveless av My Bloody Valentine. Nirvanas Nevermind. Det är skivor som är så bra på att passa in i en sinnesstämning att de slutar ha enskilda låtar, de bara är en del av ett visst humör. Kid A är ett nedstämt regn.
3. Inside av Bo Burnham. Vid nåt skede når jag en punkt då jag inte längre står ut med musik. Det är helt enkelt för mycket livsglädje, för mycket takt och tempo. Bo Burnhams mästerverk till covid-komik är precis på gränsen. Jag hör inte längre låtarna, så jag riskerar inte att få öronmaskar men jag behöver inte stå ut med min subjektiva upplevelse av världen. När Burnham blir för mycket byter jag till Richard Pryor, sen It’s Always Sunny in Philadelphia-podden. Det är ett sorts ASMR, att lyssna på andra mänskors inspelade skratt för att få känna den där kittlande känslan att man hör till utan att verkligen behöva engagera sig.
__________
Adrian Perera (f.1986) är aktuell med den sista fristående delen i trilogin Mamma, Pappa och Alla mänskorna ha problemen. (Foto: Eric Nopanen)
