De finlandssvenska blottarförfattarna har “brändats” som Kihlman & Tikkanen – men det är en felanalys. De finlandssvenska författarblottarna är: Kihlman & Tikkanen & Lång, skriver Förlagets förläggare Tapani Ritamäki.
Enligt Fredrik Lång ska jag hösten 2019 under vår hårda träning på löpmattan ha stannat upp mitt i steget och frågat varför han inte fått Tollanderska priset? Han hade då sagt att han aldrig kommer att få det och jag att det var struntprat. Synd att vi inte slog vad. Jag har ingen kristallkula, och ingen behövs för att förstå att en finlandssvensk författare som skrivit närmare 30 böcker (av vilka många är litterära fullträffar, några goda mellanböcker och ett par, högst tre, lämnar en kall) är värd Svenska Litteratursällskapets motsvarighet till Nobelpriset. Bara en tidsfråga. Bara att fortsätta springa.
Lång är osedvanligt bred. Få finlandssvenska författare har ett lika brett register. Han är inte bara romanförfattare, utan också essäist och idéhistoriker. Det inte alla känner till är att han dessutom skrivit en deckare, en barnbok och aforistik.
När Lång inte ställde upp på en intervju för radion förra veckan tvingades jag göra det. Folk tror att en förläggare kan sina författares böcker, bara att stega upp på scenen. Men ingen kan böcker som lästs för trettio år sen, eller tio, eller tre, eller ens för ett år sen. Drar man ur ärmen så drar man långsticka (varifrån drog jag det?). Jag började läsa på och läste om bl.a. Sommaren med Sue (1), Kärlek utan nåd och Den finska mannens sorg.
Det nästan självpåtagna uppdraget började snabbt kännas meningsfullt. Böckerna är snart medelålders, men de håller lika bra som när de var nyutgivna. Och de gav mig en insikt som jag hoppas härefter noteras i den finlandssvenska litteraturhistorien. De finlandssvenska blottarförfattarna har brändats som Kihlman & Tikkanen (2) – men det är en felanalys. De
finlandssvenska författarblottarna är: Kihlman & Tikkanen & Lång.
Att Lång glömts bort och gömts bort har antagligen att göra med att han kommer från Österbotten och inte från Helsingfors, att hustrun Sunniva Drake inte skrev motböcker (fast det gjorde inte heller Selinda Kihlman), att han hör till en yngre generation. Men framför allt beror det på att Lång inte är en skrikig person – och ogärna ger intervjuer. Böckerna i Den
äktenskapliga komedin (liksom Porträttet av direktör Rask, För några stockars skull, Något som liknar en roman av Fredrik Lång, Ryska kusinen, Dick, Docenten och Jane) är lika utlämnade och modiga som Kihlmans och Tikkanens. Litterärt sett är de jämförbara med det bästa i Kihlmans produktion, hans Argentinatrilogi. Att räkna Lång till blottarna tillför
gruppen en humor som är mjukare och mer försonande än Henrik Tikkanens, och det viktigaste: blottarlitteraturens gestalter är för det mesta plågsamt fria från självironi. (3) Den egenskapen tillför Lång i generösa mått och det är den som gör att hans böcker kommer att vara läsvärda också om hundra år när de inte längre är medelålders utan åldringar.
Vill man se saken ur biografisk synvinkel kan man påpeka att familjen Lång-Drake i många år bodde i Kihlmans bastu på Rulludden i Esbo och att händelserna i Sommaren med Sue i hög grad utspelar sig på Rulludden. Klart att en ung författare med sådan geografisk närhet utsätts för influenser – goda influenser.
I radiointervjun som jag gav i Fredrik Långs ställe sa jag att äktenskapet i hans böcker inte är en kopia av hans eget, men att det nog kommer väldigt nära (medan jag sa det greps jag av en känsla av att vara ute på hal is. Jag blandade fakta med (auto)fiktion, började rådda med orden och undrade varför jag inte följt Fredriks exempel och sagt den sympatiska journalisten att svaret är Nej).
I förberedelserna ingick också omläsning av den lilla boken Hålla hus (2006), en samling aforismer och korttexter om den jugendvilla i Glasdalen i Köklax som familjen förlorade för femton år sedan när Esbo stad inte längre ville förlänga hyreskontraktet. Avtalet hade ursprungligen gått ut på att staden renoverar villan utvändigt och Lång-Drake invändigt och därefter tecknas ett hyreskontrakt utan slutdatum. Jag umgicks mycket med Fredrik dåförtiden (eftersom vi bodde nära, ägde en båt tillsammans och fällde träd hos varandra för några stockars skull), och minns dysterheten Esbo stads besked åstadkom. Man brukar tala om kalldusch och det här var ingen liten och kortvarig sådan. Lägg till att den egenhändigt byggda bastun på gården – ett mästerverk som i likhet med arbetet i villan krävt många omsorgsfulla timmar – gick förlorad och man inser tyngden bakom följande:
”Maskinerna går sönder, motorsågen slutar fungera, trimmern likaså. Nästan som om de anade att jag inte har användning för dem längre.” (4)
”Ingen slår i sommarhöet på ängen; ingen producerar dofterna. Ur gräset sticker det upp pinnar med exakta siffror på.” (5)
Aforismer är en svår konst. Går det fel blir det pinsamt och genant. För att en aforism ska vara bra räcker det inte med att den tål invändningar, den ska få en att tappa lusten att invända. Som den här:
”Asparna. Så tveksamma i början. Och så generösa när slutet närmar sig.” (6)
Hålla hus påminner om Lars Huldéns Läsning för vandrare. Ämnet är detsamma (förlust), och humorn. Verklig humor är ju inte nåt som får en att skratta utan nåt som sägs ekonomiskt, utan slöseri med orden. Såhär:
”Inte bara huset; också nattsömnen tar staden ifrån mig.” (7)
Förlust är ordet, därför passar det så väl att det i Hålla hus ingår en text om Fredrik Långs två dagar vid moderns dödsbädd. Texten har känsla för stil (att skriva uselt om sin mors död är att skända) och saknar patetik. Den gör det riktig litteratur gör, tar en med, man sitter med vid bädden och ser litet och stort, nära och fjärran växla snabbt och nästan omärkbart (som om man bar multifunktionsglasögon).
Jag rekommenderar alla ovan nämnda titlar och gläder mig åt att Förlaget fått ge ut Fredrik Långs tre senaste böcker: Ansiktet i månen, Basim, min kära och Geosofi eller Bilder på en utställning. Fredrik Lång är en värdig mottagare av det Tollanderska priset, (8) och han kommer inte att gå i den vanliga fällan för han har själv insett framgångens fara och skrivit en aforism om det:
”Förlusten gör en uppmärksam; vinsten avtrubbar.”
Tapani Ritamäki
—————————
1) Förlaget ger ut Sommaren med Sue som ljudbok inom kort. Och en ny upplaga av Geosofi. Bilder på en utställning.
2) Trygve Söderling har påpekat att man eg. borde skriva Kihlman & Tikkanen & Tikkanen (för Märta och Henrik är två personen med samma efternamn men med varsin produktion). Då får vi alltså: Kihlman & Tikkanen & Tikkanen & Lång.
3) Se upp Salige av Christer Kihlman är något som liknar en roman av Fredrik Lång.
4, 5, 6, 7, 9) Ur Hålla hus (2006)
8) Officiellt ges priset företrädesvis för Fredrik Långs facklitterära verksamhet. Den går inte att förkrympa till en pitch, men försöka duger. Det handlar om hur frihet alltid vinns på bekostnad av något, i det antika Grekland utnyttjades slavar, idag naturen. Vårt tänkande har vårt samhälle och dess teknik som ram, vi tänker det vi erbjuds tänka. Fredrik Lång frågar sig om det finns ett mönster i historien eller om det mönster han tycker sig se är hans egen blinda fläck?
