”Dagarna mörknar minut för minut.” Som få andra kunde Tove Jansson beskriva hösten som en magisk, melankolisk sinnesstämning, naturens tillåtelse att stanna upp och mysa till – ”den perfekta ensamheten” med ett löfte om pånyttfödelse.
Det var när Tove Jansson (1914–2001) läste sitt manus till Sent i november (1970) som hon själv insåg att hon inte längre skrev barnböcker. Den blev också den sista i serien om mumintrollen. Den mycket omtyckta Pappan och havet hade utkommit fem år tidigare, och handlingen i Sent i november utspelar sig i Mumindalen parallellt med att familjen är bortresta till ön där Muminpappan ville bli fyrvaktare. I stället för familjen får vi i Sent i november följa Filifjonkan, Hemulen och Snusmumriken i ett mycket mer vuxet, lågmält psykologiskt drama om förlust, längtan och sökande. Här nedan har vi brutit ut några citat ur bägge böckerna, där Tove fångar magin i mörkrets, melankolins och färgpraktens årstid.
“Man kan ligga på en bro och se vattnet strömma förbi. Eller springa, eller vada genom ett kärr i sina röda stövlar. Eller rulla ihop sig och lyssna till regnet över taket. Det är mycket lätt att ha det trevligt.”
– Sent i november
“Fiskaren satt i sitt hus och såg sjöarna växa. Det var så välsignat skönt att inte längre behöva bry sig om. Ingen som berättade och frågade, ingen och ingenting som det var synd om. Bara himlens och havets obegripliga och onåbara väldighet som strömmade över honom och förbi och som aldrig kunde göra honom besviken.”
– Pappan och havet
“Skogen var tung av regn och träden alldeles orörliga. Allting hade vissnat och dött men nere på marken växte senhöstens hemliga trädgård med rasande kraft rakt upp ur förmultningen, en främmande vegetation av blanka svällande växter som inte hade någonting med sommar att göra.”
– Sent i november
“Det fanns nya starka färger överallt och överallt på marken låg röda rönnbär och lyste. Men ormbunkarna var svarta.”
– Sent i november
“Just så skulle man bo om man tyckte om stora vågor. Sitta mitt inne i bränningen och se väldiga gröna vattenberg komma gående och höra havet dundra fram över ens tak.“
– Pappan och havet
“Röda och gula löv flög kring hans huvud och borta bland kullarna kom ett nytt stort höstregn för att tvätta bort det sista av allt som han inte ville minnas.“
– Sent i november
“Sen kröp han in i cementhuset och vek ihop sin gråa skrynklighet till en boll och lät den perfekta ensamheten komma emot sig.”
– Pappan och havet
“Han kom fram till bränningen och stannade i sandkanten. Där vandrade hans hav förbi i våg på våg, fräsande och överdådigt, lugnt och våldsamt. Pappan slätade ut alla sina funderingar, han bara levde helt och hållet, från svansspetsen ända ut i öronen.”
– Pappan och havet
“Man behöver omväxling. Man blir för van vid varann och allting är likadant, inte sant älskling?”
– Pappan och havet
“Höstens lugna gång mot vinter är ingen dålig tid. Det är en tid för att bevara och säkra och lägga upp så stora förråd man kan. Det är skönt att samla det man har så tätt intill sig som möjligt, samla sin värme och sina tankar och gräva sig en säker håla längst in, en kärna av trygghet där man försvarar det som är viktigt och dyrbart och ens eget. Sen kan kölden och stormarna och mörkret komma bäst de vill.”
– Sent i november
“Nu stiger den svala hösten in i Mumindalen. För annars kan det ju inte bli vår igen.”
– Trollkarlens hatt
___________
