Berättaren i Sofia Elies mörka men varma debutroman är en kvinna i 25-årsåldern som nästlar in sig i sitt eget liv, en berättelse om kärlek och uppbrott och det olidliga i att växa upp och försöka bli sig själv. Här bjuder vi på ett smakprov av Sofias poetiska prosa.
Jag gick hos en psykolog som sa att det kanske inte var bra för mig att jobba med konst.
Hon sa att jag var begåvad men att jag inte var mogen nog att hantera min begåvning, att jag inte var ett med mig själv.
Jag sa att jag aldrig lyckats få ihop ett manus som jag varit nöjd med.
Hon sa att det inte var så konstigt, du har ju inte ens lyckats få ihop ett liv som du är nöjd med.
En gång fick vi vänta utanför på grund av ett utdraget familjesamtal som pågick i hennes rum.
Hon frågade vad jag tyckte om Svenska Akademien, hur det var att jobba i bokhandel, hon sa vi har så otro- ligt mycket bra litteratur i Norden.
Jag berättade att svenska var det nionde mest översatta språket i världen, jag sa att det är rätt intressant med tanke på att svenska är långt ifrån det nionde största språket i världen.
Inne i rummet sa hon att det finns en stor distans mellan mina begåvningar och resten av min person, att de inte går ihop, jag sa kan du precisera ”begåvningar” och kan du precisera ”resten av min person”?
Hon sa att jag måste jobba på de olika sidorna i mig, få dem att samexistera i balans.
”Sidor” är ett slarvigt ordval, men det förstår du nog, sa hon.
Eva Hesse är en numera död sextiotalsskulptör vars dagböcker finns på ett museum i Ohio och endast får läsas med vita skyddshandskar.
Jag såg dokumentären om henne första gången när jag bodde i Oslo men lyssnade inte på programmet om dokumentärskaparna förrän långt senare när jag flyttat tillbaka till Finland.
Ni har skapat dokumentären linjärt, men valt att presentera de avgörande händelserna i hennes liv som återblickar – varför det? löd en av publikfrågorna.
Eva Hesse påminde inte om någon jag träffat tidigare.
Hon påminde om mig själv, jag skrev upp allt som sades om henne, som jag önskade att någon sagt om mig, she was a person whose eyes were open, open, open.
Jag blev bjuden på ett bröllop mellan två gamla studievänner som första gången de träffades hade diskuterat finskans kasus, trots att de båda var svenskar och inte kunde någon finska.
Nominativ, genitiv, ackusativ, partitiv, inessiv, elativ, illativ, adessiv, ablativ, allativ, essiv, translativ, instruktiv, abessiv, komitativ.
Det förekommer sällan men på finska kan man skriva utan dig med bara ett ord.
Jag följde med vädret i städer jag bott i, regn, moln och solsken utan en enda preposition.
Jag läste Marguerite Duras, om varför hon aldrig ville återvända till Paris efter sin tid i Trouville.
Jag blev förvånad men väldigt glad när jag fick bröllopsinbjudan.
Min psykolog frågade om jag varit med om ett trauma, om jag någon gång blivit lämnad.
Jag sa att jag alltid trodde att p. och jag skulle gifta oss.
Jag berättade om ”Vilka tror vi att vi är”, att vi fick för oss att albumet var 36 minuter långt, jag vet inte varför, det stämmer inte, men jag minns att vi trodde det, att 36 minuter blev vår måttstock för allt.
Min psykolog verkade inte intresserad av oss, hon frågade inget mer.
Hon ville istället höra om hur jag som tonåring tyckte att vi skulle avliva vår hund så jag slapp höra mina föräldrar bråka om dess vårdnad.
Jag ville lära mig allt om årstider, jag gick till floristen som jobbade mitt emot bokhandeln, jag frågade vilka blommor som är som bäst i mitten av augusti då allt både är för sent och för tidigt samtidigt.
Jag pekade på vita, spretiga buketter, vilda som barnhår, Emil i Lönneberga och lilla Ida i flaggstången, jag pekade på de allra minsta knopparna i ändan av de allra längsta kvistarna.
Jag lyssnade på hur det lät när floristen rullade in dem i brunt blompapper, den ena tummen plåstrad, jag skrev in tummen i en prosatext som jag jobbade med då.
Jag ville lära mig allt om årstider, allt om månen, jag övervägde att skriva till nästan-astronomen.
Om nätterna låg jag i hans säng i Oslo.
Berätta något om rymden.
Varför vill du alltid veta om rymden?
Jag bara vill det.
Om dagarna hade jag svårt att äta, jag satt på jobbet och hade ont i öronen som han bitit blåa.
Det här är lust, det här är kärlek, tänkte jag.
_______
Sofia Elie (f. 1991) är litteraturvetare, essäist och kritiker. Romanen ’En gång kände jag’ är hennes debut och utkom på Förlaget 2021. (Foto: Niklas Sandström)
