I en tid präglad av prestationskrav och autencitetskrav är det lätt att gömma sig bakom en karaktär. Johannes Ekholms bok Huvudperson finns nu på svenska och handlar om vad som finns bakom de påklistrade fasaderna.
Regissören Hanna, nyblivna pappan och musikern Luka, och mentaltränare Lenita träffas för att spela in videopodcasten “Huvudperson”. De ska berätta om den mest omvälvande händelsen i deras liv, ett tillfälle då de känt sig som huvudpersonen i sitt liv. Men när strömmen går tvingas de bemöta vem de egentligen är.
– Tänk om jag inte är en sån?
– En hurdan?
– Huvudpersonen i mitt eget liv.
Huvudperson är en eggande endagsroman om millenialer som njuter, sviker och, kanske, växer upp. I intervjun med Förlaget pratar Johannes Ekholm om fenomenet huvudpersonssyndrom, författarbrand och produktplacering.
Berätta om boken – varför valde du Huvudperson som titel?
Titeln kommer från ett fenomen på TikTok som kallas huvudpersonssyndrom. Det är en populär term som inte har någon medicinsk bakgrund, men det är ett fenomen där människor uppfattar att de är huvudpersonen i sitt eget liv. Huvudpersonssyndrom innebär att man fiktionaliserar sig själv. Att man gör en karaktär av sig själv och föreställer sig ett narrativ i vilket man har huvudrollen. Så det är en form av att vara självcentrerad eller kanske till och med solipsistisk.
Romanen har lästs som en skildring av en millennial-generation präglad av självmedvetenhet, prestation, ständig jämförelse och att hela tiden stå i rampljuset. Känner du igen det – och i så fall, vad ville du säga om den erfarenheten?
I romanen Huvudperson så spelar man in en videopodcast som heter Huvudperson där människor ska berätta om sitt liv och de mest omvälvande upplevelser de har varit med om. Det anspelar på en selfbranding, att alla människor ska ha sin egen story och man ska kunna presentera sig som något slags komplett paket. I den här berättelsen misslyckas programmet och då kanske någonting av vem de här människorna egentligen är kommer upp till ytan.
Inom litteraturen har det funnits en diskussion på sistone om att verken på sätt och vis har mindre betydelse än författaren. Författarens persona är det varumärke som man marknadsför böcker antingen med eller genom, därför har det blivit viktigare att som författare presentera sig på ett visst sätt. Det är jobbigt att föreställa sig den man skulle vilja att andra uppfattar att man är på riktigt.
Det kommer alltid finnas ett glapp mellan vem man är på riktigt och vem man föreställer sig att man är. Att vi dessutom lever med ett känt autenticitetskrav, eller rättare sagt vi lever i en tid där autenticitet är det allra viktigaste och mest värdefulla. Så att presentera sig som autentisk och samtidigt passa in i normer och förväntningar blir ett tryck som är svårt att leva upp till.
Vi rycks och dras hela tiden åt många håll samtidigt. Det är kanske den ambivalensen som jag försökt uttrycka i det här verket
Du har använt dig av produktplacering i denna bok, som du bland annat också berättar om i marknadsföringstidningen Resumé, kan du berätta mer?
Inom TV och film så är det väldigt vanligt att man säljer produktplacering, men inom litteraturen har jag inte sett att det har förekommit tidigare. Jag sålde platser för produktplacering till både företag och till privatpersoner. Det hänger ihop med berättelsen till viss mån. Jag har lyckats baka in produktplaceringarna genom att de sponsorer som jag haft förekommer i berättelsen som sponsorer åt det här huvudpersons-programmet.
Ingen reklam skulle existera utan att man behöver tjäna pengar så mitt främsta behov var förstås också att få pengar för det. Kanske var det också ett sätt att mäta om det fungerade eller inte. Är det ett koncept som är möjligt att genomföra? Jag fick ihop en del pengar, ungefär två månadslöner, som jag sen kunde arbeta på romanen med så på sätt och vis lyckades jag. Samtidigt upplever jag att det absolut inte är en riktning dit jag hoppas att litteraturen i det stora hela skulle vara på väg. Jag försökte att sälja reklam även till den svenska upplagan men där var det ingen som nappade. Då inkluderade jag i stället refuseringsbreven i berättelsen.
Bilden på omslaget är designad av din fru, konstnären Emma Ainala, vilket ju är en kul detalj. Hur mycket samarbetar och inspirerar ni varandra i ert arbete?
Emma Ainala målade omslagsbilden efter att ha läst ett tidigt utkast av texten. Hon gjorde vissa betoningar som jag själv inte hade uppfattat som särskilt betydelsefulla men som jag sedan valde att lyfta fram mer. Jag upplever att vi har en pågående dialog om vad konst är och vad det innebär att vara konstnär. På det sättet påverkar vi varandra hela tiden. Men jag såg den först när den var färdig. Jag upplever att det är viktigt att åt båda hållen respektera den autonomiteten. Det är inte ett samarbete men det är ett sammanförande av varandras konstnärskap. Jag brukar kanske mer i funktion av en assistent, exempelvis genom att jag fotograferar hennes verk, gör bildbehandling och sådana praktiska saker. Men hennes process är som så att hon låser in sig på sitt arbetsrum där ingen får störa henne på tio timmar.
Humor och obehag går ofta hand i hand i romanen, man vet inte alltid vad som är uppriktigt och vad som är ironi. Vad tillför det greppet tycker du?
Då man betonar författarna och författarens personliga brand ganska mycket nu för tiden, så blir åtminstone jag själv alltid positivt överraskad när man diskuterar verkets estetik och form och sådana saker. För mig har det varit viktigt att skriva en roman som fungerar inom en sådan metamodernistisk estetik. Att den aldrig bestämmer sig för om den är antingen ironisk eller uppriktig. Utan att det blir en ständig pendelrörelse – vilket är hela poängen. Att vi lever i en verklighet som inte låter oss att stanna upp i någon slags trygg eller enhetlig uppfattning, utan vi rycks och dras hela tiden åt många håll samtidigt. Det är kanske den ambivalensen som jag försökt uttrycka i det här verket, som jag upplever är dess största, vad ska man kalla det, asset. Eller Unique Selling Point.
Hur har det varit att översätta boken från finska till svenska?
Till största delen är det en direktöversättning, men sen finns det mycket som inte går att översätta: ordlekar och referenser som hänvisar direkt till något, till exempel Helsingfors kultur. Så de har jag försökt ersätta med något annat som på sätt och vis bär med sig samma känsla, men är mer förståelig för en bredare publik, säger Johannes Ekholm.
