Kjell Westös färska roman ’Tritonus’ är samtidigt en drabbande samtidsskildring och en djupdykning i musikens historia – eller rättare sagt väldigt olika musiktraditioners historia. I berättelsen låter Westö läsaren besöka både kristallskimrande konsertsalar för klassiska konnässörer, såväl som svettiga scener i matos, där rockens urkraft manas fram. I en serie artiklar öppnar Westö låtarnas och musikstyckenas betydelse för boken, och för honom själv.
”Låt mig säga det en gång till: Också på den här spellistan – i synnerhet på den här spellistan – finns lösryckta satser ur verk som borde spelas i sin helhet, för det är som helheter de koncipierats. Inte skulle ju romanförfattaren heller bli glad om läsaren valde att läsa bara det andra kapitlet och det tredje sista. Men jag har velat få till stånd en varierad men ändå inte dygnslång spellista och därför har jag varit tvungen att välja ut smakprov hellre än att välja hela symfonier och konserter.” -Kjell
Wolfgang Amadeus Mozart: Klarinettkonsert i A-dur, II: Adagio
(Wolfgang Meyer, Nikolaus Harnoncourt)
”Tritonus” har ett antal musikstycken som kunde kallas romanens ”signaturlåtar”. Det här är en av dem. Den som läst boken vet varför det är så viktigt för Lindell att adagiot spelas på Raviais kammarmusikdagar.
Jean Sibelius: Symfoni nr 2 i D-dur, I: Allegretto, poco allegro
(Göteborgs symfoniker, Santtu-Matias Rouvali)
Första satsen i symfonin vars genomförande Brander grubblar på den första morgonen i gäststugan i Ravais. Det här sägs också i romanen: Sibelius tyckte att D-dur var en gul tonart.
Gustav Mahler: Symfoni nr 2 i c-moll, ”Uppståndelsesymfonin”
(Berliner Philharmoniker, Sir Simon Rattle)
Här måste jag frångå spellistans uppspjälknings- och urvalsprincip: det här verket förmår jag inte dela upp i bitar. Men om ni inte orkar lyssna på hela symfonin så är ”I: Allegro Maestoso” satsen där Reidar Lindell tycker sig höra White Stripes ”Seven Nation Army”. (Låter kontrabasarna som ”Seven Nation Army” på riktigt? Nej, men det finns en liten likhet.) Och ”IV: Urlicht” är lieden som Brander tycker är en av de vackraste, men som Krista också plågar honom med. Och den långa finalen är … ja, lyssna!
Claude Debussy: Prélude à l’après-midi d’un faune
(London Symphony Orchestra, Valeri Gergijev)
”Faunen”, som Lindell kallar stycket i boken, har varit ett av hustrun Madeleines favoritstycken. Hon har haft för vana att lyssna på musik liggande i vardagsrumssoffan, klädd i ljusgrön ylletröja och gråsvartrandiga yllesockor, minns Lindell.
Jag har ett tidigt minne av min väg till den klassiska musiken, och det minnet nuddar också vid Debussy. När jag var sexton förälskade jag mig i en klasskamrat. I mitt föräldrahem fanns en LP-skiva där Philadelphia symfoniorkester ledd av Eugène Ormándy framförde impressionistiska och romantiska kortare stycken. Skivan hette ”Clair de lune” och inleddes med en svulstig orkesterversion av Debussys pianostycke. Jag började lägga mig i vår grönblommiga soffa varje eftermiddag och lyssna på Philadelphia Symphony och tänka på Henne. Mitt favoritstycke på skivan var inte ”Clair de lune” utan Jules Massenets ”Elégie”. Förälskelsen gick över småningom. Men inte kärleken till musiken.
Benjamin Britten: War Requiem, op. 66; Dies Irae: 2h. Lacrimosa dies illa | Dies Irae: 2i. Move Him into the Sun
(Galina Visjnevskaja, Sir Peter Pears, The Bach Choir, London Symphony Orchestra)
Två korta stycken ur det rekviem som Brander kämpar förgäves med i november och december. Brittens War Requiem var ett beställningsverk som uruppfördes i den nya katedralen i Coventry våren 1962 – den gamla katedralen hade förstörts i en tysk bombräd under kriget. Galina Visjnevskaja var en av Sovjetunionens stora sångerskor – tills hon och hennes man, cellisten och dirigenten Mstislav Rostropovitj, inte stod ut med det politiska trycket längre och emigrerade till USA år 1974. Och sångaren Peter Pears var Benjamin Brittens livskamrat.
Arvo Pärt: Cantus in memoriam Benjamin Britten
(Tapiola Sinfonietta, Jean-Jacques Kantorow)
Det var många som hjälpte mig med diskussioner och råd under arbetet med ”Tritonus”, och jag är djupt tacksam för all den hjälp jag fick. En rådgivare var Mats Engström, pensionerad programchef för Kungliga Filharmonikerna i Stockholm, och när vi diskuterade Branders repertoar ville han att jag skulle låta Brander göra ”Cantus in memoriam Benjamin Britten” vid samma konsert där han gör Brittens ”War Requiem”. Det är en perfekt programmering, sa Mats. Det är jag säker på, svarade jag, men jag kan inte ha en verktitel som ”Cantus in memoriam Benjamin Britten” på flera ställen i löpande text, dess otymplighet förstör min prosa. Så i boken blev det ”Fratres” i stället. Men här blir det äntligen ”Cantus”.
Jean Sibelius: Symfoni nr 6 i d-moll, IV: Allegro molto
(Helsingfors stadsorkester, Paavo Berglund)
En av mina favoriter bland Sibelius symfonier – i min egen privata vokabulär går den under namnet ”den silvriga”, vilket också skymtar i romanen. Jag har valt ut den avslutande fjärde satsen, men symfonin ska förstås helst lyssnas till som den sublima helhet den är.
Gustav Mahler: Symfoni nr 5 i ciss-moll, I: Sorgmarsch
(Minnesota Orchestra, Osmo Vänskä)
Det här är den sats i Mahlers Femma som Brander tycker – och han är inte ensam om det – att bär upp en symfoni som i övrigt är lite ojämn. I romanen dirigerar han Femman i Oslo och får bättre kritik än för Mahlers Tvåa ett halvår tidigare.
Einojuhani Rautavaara: Cantus Arcticus, op. 61, ”Concerto för Birds and orchestra”, I: Suo (Kärret)
(Royal Scottish National Orchestra, Hannu Lintu)
Ett av de stycken Brander framför under Europaturnén på vintern, då allt först går lite bättre. Jag har tyckt mycket om ”Cantus Arcticus” ända sedan jag hörde stycket första gången. Och igen – lyssna gärna på hela kompositionen.
Magnus Lindberg, Violinkonsert nr 1, 3:e satsen
(Tapiola Sinfonietta, Pekka Kuusisto, Magnus Lindberg)
I romanen är Lindbergs första konsert ett av violinisten Krista Wacklins bravurnummer. Här bara den vildsint energiska sista satsen, också för att konsertens satser övergår så smidigt i varandra, utan paus: den sista satsen är den enda som slutar i tystnad.
Henryk Górecki: Symfoni nr 3, ”Symphony of Sorrowful Songs”, III: Cantabile semplice
(Dawn Upshaw, London Sinfonietta, David Zinman)
Jag är medveten om att det kan vara snudd på provokativt att lägga en sats ur Goreckis tredje symfoni genast efter en sats ur Magnus Lindbergs violinkonsert. Om jag förstått rätt så var många i Lindbergs, Esa-Pekka Salonens och Jukka-Pekka Sarastes generation kritiska mot den ”nyandlighet” som Gorecki och till exempel Arvo Pärt ansågs representera. Detta alltså när alla var trettio år yngre än de är nu, jag vet inte hur de berörda ställer sig i dag.
Själv är jag så dålig på konstnärliga strider att jag ibland inte ens förstår dem. Men det betyder inte att jag gillar kitsch och klichéer. Problemet är bara att det inte finns någon objektiv, vetenskaplig, allmänt omfattad definiton av vad som är kitsch och kliché – och inte heller av vad som är kvalitet. Jag skulle aldrig ifrågasätta kännarnas enorma kunskapsmängd och förmåga att djupanalysera och kvalitetsbedöma både musiken och hur den tolkas. (Och jag ifrågasätter förstås inte heller litteraturkännarnas kompetens att bedöma romaner, noveller och dikter, de har arbetat hårt för sin kunskap). Men en viss – större eller mindre – mängd subjektivitet kvarstår alltid.
I romanen har Brander spelat in Góreckis trea tillsammans med Göteborgs symfoniker och inspelningen har blivit en framgång. Stycket har varit viktigt för honom, och när han sitter i sin bil i skymningen utanför hyreshusen i Ravais, de som kallas Brooklyn, börjar symfonin ljuda i hans huvud efter många år, och får honom att tänka på Krzysztof Kieslowskis gamla filmdekalogi om människoöden i det kalla krigets Polen. Hans kollega Mikko Kuortti föraktar däremot Góreckis verk. Själv är jag nog mer Brander än Kuortti här. Det finns så många sätt att göra bra saker i konsten. Det hypnotiskt repetitiva är ett av dem: Gorecki verkar eftersträva en magi som också återfinns i vissa gamla Pink Floyd-stycken: när ackordbytet äntligen kommer får det desto större effekt.
Sergej Rachmaninov: Pianokonsert nr 3 i d-moll, op 30, 1: Allegro ma non tanto
(Yuja Wang, Simón Bolívar Symphony Orchestra of Venezuela, Gustavo Dudamel)
Den unga och djärvt klädda pianisten vars skiva Lindell minns att Madeleine köpte är förstås Yuja Wang. Hon nämns också i ett senare skede av romanen, när Brander undrar hur hon klarar av Amsterdam Concertgebouws scentrappa i sina stilettklackade skor. Jag har själv hört och sett Wang på konsert i Amsterdam, hon tolkade Schubert mycket fint och jag sökte efter en inspelning där hon tolkar Schuberts pianoimpromptun. Men jag hittade ingen, så det blev första satsen i den här Rachmaninovkonserten i stället. Också för att den venezolanska orkestern dirigeras av Gustavo Dudamel, en annan artist som nämns i romanen, som ”en Gustav som lyckats i livet”.
Antonin Dvorák: Symfoni nr 9 i e-moll, ”Från den nya världen”, II: Largo
(New York Philharmonic, Alan Gilbert)
Nu lägger jag helt fräckt in ett eget favoritstycke som inte klingar i romanen. Jag älskar musiken Dvorák skrev när han bodde och arbetade i USA: han snappade upp klanger från amerikansk folkmusik och lät dem smälta samman med de centraleuropeiska tongångarna han bar på sedan barnsben. Lyssna gärna också på hans stråkkvartett opus 96, ”Den amerikanska kvartetten”.
Jean Sibelius: Symfoni nr 3 i C-dur, II: Andantino con moto, quasi allegretto
(Radions symfoniorkester, Jukka-Pekka Saraste)
Det finns en antydan i slutet av ”Tritonus” att spädbarnet Thomas Brander kanske legat i en vagga eller korg och hört musik han inte kunnat värja sig mot, musik som ätit sig in i honom redan då, och senare format hans liv. I så fall är det möjligt att det är just det här andantinot han hört.
I slutet av romanen finns också en historiett som Reidar Lindells hustru Madeleine skrivit kort före sin död. Den lilla anekdoten – som jag försökte skriva mitt mellan ”bra” och ”valhänt”, för det kan hända att Lindell i sin saknad efter Madeleine minns henne som ännu mer begåvad än hon var – baserar sig på ett minne som återberättades för mig för några år sedan. Jag intervjuade då kommerserådet Roger Lindbergs änka Brita, som var 99 år gammal. Det lindbergska hemmet på Granö hade gästats av många av 1900-talets främsta musiker – Leonard Bernstein, Isaac Stern, Mstislav Rostropovitj och Galina Visjnevskaja och otaliga till – och en septemberkväll 1957 hette gästen Malcolm Sargent, känd engelsk dirigent. Han dirigerade Sibelius femte symfoni i universitetets solennitetssal den kvällen, och i början av konserten, berättade Brita Lindberg för mig, flög en vit fjäril omkring i omedelbar närhet av dirigenten. Sent på kvällen, när ett litet sällskap bänkat sig för supé i hemmet på Granö, ringde telefonen och samtalet var från Ainola: Sibelius hade dött några timmar tidigare.
Historien om fjärilen är allmänt känd, den finns återberättad på andra ställen. Men jag hade aldrig hört den, och tog tacksamt emot den och infogade den sedan i omvandlad form i min roman.
Lyssna på och läs om de tre andra låtlistorna via länkarna nedan:
