När dundertrion Malin Kivelä, Martin Glaz Serup och Linda Bondestam slår sina kloka huvuden ihop händer något magiskt, och storheter som den flerfalt prisnominerade Om du möter en björn och nu, den löst baserade uppföljaren, Om du möter en silverfisk, föds. Så här berättar författarna och illustratören själva om sitt arbete med boken.
Martin: Vi tillbringar mycket tid tillsammans med att komma på idéer och skapa böckerna; vi träffas både online och fysiskt i olika länder och skriver tillsammans, och den här gången åkte vi bland annat iväg på en längre, intensiv arbetsvistelse i en sommarstuga, Villa Havtorn, i Danmark, där vi vid sidan av arbetet ordnade simskola och yogapass.
När vi arbetar tillsammans skrattar vi mycket – vi leker – men samtidigt är det superallvarligt… Vi får bra idéer, tycker vi, som vi alla är jätteförtjusta i, men som vi alla dagen efter är överens om att förkasta, och så vidare… Att skriva är också hela tiden att skriva om eller kasta bort, börja om från början… Att vi är tre som gör böckerna innebär också att om en av oss tappar energin, modet och tron på projektet, så finns det nog också en annan som känner precis tvärtom… Det är häftigt att jobba i ett team där man känner varandra väl. Och vet allt om björnar och silverfiskar!
Malin: Håller med Martin! På något sätt verkar vi tre mötas på något djupt humorplan, och det går lätt. Vi skrattar så mycket åt våra egna och varandras skämt och det är en gåva och ett tecken ändå, på att något funkar och flödar, även om ingen annan sen skulle tycka det är lika roligt! Samtidigt är vi alla tre bestämda perfektionister och filar och filar på varje kommatecken och färgklick tills det känns helt rätt, och det känns också bra att mötas i förståelsen av längtan efter exakthet. Och vi har jobbat med skrivande och bildskapande på egna håll så länge att vi fattar villkoren, det är mycket som är självklart och inte behöver sägas.
Vilket djur skulle vara icke-ikoniskt, ett djur vars skönhet inte många ännu upptäckt?
Förra boken handlade om en björn, hur kommer det sig att er protagonist i detta fall blev just en silverfisk?
Martin: En silverfisk är på många sätt raka motsatsen till en björn, eller hur? Och, som min lärare i italienska ofta säger när jag på bruten italienska försöker förklara nordiska vanor: Perché no?
Malin: Ja, vi funderade länge, i många år, på ifall vi verkligen ska göra en uppföljare och om vi gör det så med vilket djur i huvudrollen. Och att det skulle behöva vara något helt annat än björnen på möjligast många sätt. Björnar är ikoniska och klassiskt vackra, vilket djur skulle vara icke-ikoniskt, ett djur vars skönhet inte många ännu upptäckt? Vi tänkte på djuphavsfiskar och -varelser, men det kändes för automatiskt poetiskt, och under ännu en workshopsession vi anordnade för varandra i Köpenhamn kläcktes silverfiskfröet och det kändes omedelbart helt rätt! I något skede kom vi på att boken ska vara så att säga skriven ur silverfiskarnas perspektiv, och det gjorde oss än mer uppspelta. I björnboken är berättaren ett mänskligt “vi” = “auktoriteterna”, “de som vet”, “föräldrarna”, “naturexperterna”. Nu är berättaren alltså vi silverfiskar, en masse.
Hur gjorde ni er research inför den här boken, liksom satte er in i livet ur en silverfisks perspektiv?
Martin: Internet … Vi har läst mycket om silverfisken och fått professionell hjälp av biologen och insektexperten, författaren Katja Bargum.
Malin: Det mesta man hittade på nätet om silverfisken hade att göra med hur man skulle bli av med dem. Och frågorna som folk matat in var ofta rätt absurda och komiska. Många av frågorna i vår Q&A-sektion har vi lånat direkt från nätet, de ger en för mig tragikomisk bild av mänskligheten och dess futila kamp samtidigt – “varför har jag silverfiskar i sängen” var en sån fråga. Och svaret: “Eftersom många tillbringar stora delar av sin tid i sin säng blir ansamlingen av läckerheter, dvs. hudflagor och hårstrån, extra hög där” säger så mycket, om så mycket.
Våra silverfiskberättare är genomgående på väldigt gott humör och nöjda med sig själva och oförstående till att de skulle vara ett problem på något sätt (tvärtom!), det känns uppfriskande att utmana den rådande natursynen på det sättet. Varför ska man egentligen bli av med ett fredligt, renligt litet djur som funnits på jorden i 398 miljoner år längre än människan?
Vad är det intressantaste ni lärt er om silverfisken?
Martin: Jag tror att jag har lärt mig något om litteraturens kraft och möjligheter genom att arbeta med den här boken… Efter att ha ägnat så mycket tid åt att sätta mig in i silverfiskens perspektiv känns det som om jag nu hyser en enorm sympati för dessa insekter; där jag tidigare kanske tyckte att den var lite äcklig, tycker jag nu att den är söt och fascinerande!
Malin: Samma här! Det har varit utvidgande och kärleksframkallande att försöka method write:a sig in i silverfiskarnas liv inifrån. Tidigare blev jag bekymrad när jag råkade på en silverfisk i badrummet (är jag snuskig?), numera blir jag glad och känner kamratskap, hoppas att den inte ska slingra iväg alltför fort!
Jag tyckte att mycket av fakta vi grävde fram var fascinerande: till exempel att silverfiskarna verkligen existerat på jorden i 400 miljoner år – längre än dinosaurierna. Och att de är så otroligt resilienta, förökar sig så effektivt, det går inte att utrota dem helt enkelt. Som en vän sa häromdagen: varför inte se på dem som hjälpare, vänner istället för något äckligt att döda med gift: de äter ju mjäll och damm och sånt, hjälper oss att hålla rent, som små silverglänsande dammsugare!
Jag var noga med att inte rita av samma silverfisk på nytt och på nytt. Var och en är ju ett eget litet liv.
Augustprisbelönta Linda Bondestam har tolkat silverfisken i bild. Men hur gör man riktigt för att få en silverfisk att se så gullig ut?
Jag strävar egentligen nästan aldrig efter gullighet i mina bilder men det var väldigt viktigt att silverfiskarna i boken är älskvärda. Vi vill ju att läsaren ska ta dem till sitta hjärta och acceptera dem som de sympatiska små varelser de är! Det vimlar av silverfiskar i boken och det kändes viktigt att låta var och en vara en egen liten individ också om man förstås ska kunna se dem som en flock. Jag var noga med att inte rita av samma silverfisk på nytt och på nytt. Var och en är ju ett eget litet liv.
Vilka egenskaper ville du få fram när du ritade silverfiskarna?
Jag ville att teckna dem sympatiska, charmerande, skojiga, livsbejakande men också försöka få läsaren att känna medkänsla, respekt och förundran.
Var det någonting som var extra utmanande eller roligt eller på något annat sätt stack ut med att illustrera Om du möter en silverfisk?
En utmaning var att teckna mötet mellan silverfisken och människan, storleksskillnaden gör att det är omöjligt att se bådas ansiktsuttryck samtidigt men jag lyckades lösa det. Det siom kanske var både svårast och roligaste med den här boken var att lista ut hur jag kunde få in ett slags röd tråd i bildvärlden.
