Förföljande blickar, förnedrande viskningar, dödshot och slag … efter år av tystnad öppnar författaren Henna Johansdotter kistan av smärtsamma minnen från skoltiden i helvetet. Den här texten är till alla som drömmer om att fly.
”Bra gjort! Du träffade nästan fittan!” Det här utbrast en kille i min klass passionerat under gymnastiktimmen, då hans kamrat slagit bollen så att den flög mellan mina ben. Jag återgav själv meningen under ett besök i Vasa gymnasium, där jag skulle berätta om min uppväxt. Självklart hade jag genast varenda elevs uppmärksamhet. Läraren såg lite besvärad ut.
Varför ta upp just det minnet? Jag vet inte. Det finns många. Förföljelser i korridorerna, lektioner som aldrig verkade ta slut, där folk satt i klungor bakom mig och viskade förnedrande ord som precis bara jag skulle höra, dödshot från tjejer i andra klasser och de tre killarna som tog turer att slå mig den gången jag sökt skydd i biblioteket under håltimmen. Jag lät dem göra det.
Jag har varit rädd för att skriva den här texten. Den har legat i min utkastmapp på hårddisken länge, tillsammans med kasserade dikter och experimentella scener som aldrig fick plats i min roman. För att jag lider av förföljelseparanoia, för att en del av mig är rädd att hela dynglasset ska välla ut om jag gläntar lite på dörren.
Förföljelser i korridorerna, förnedrande ord, dödshot från tjejerna och de tre killarna som tog turer att slå mig …
Någon kommer säkert att tro att jag söker hämnd eller upprättelse. Att jag skriver för att dra ner någon i gyttjan. Det gör jag inte. Alla mina högstadiefiender är förmodligen vuxna nu, precis som jag, och har viktigare saker att göra än att bry sig om minnet av mig. Det är bara hos mig det stannade kvar. Hos mig förblir bilden som den var då, femtonåringar med härjande hormoner och vilda blickar som följde mig.
Ett par av mina terapiår har gått åt till att bearbeta allt som hände och hur det kunde bli så. Jag passade väl aldrig in i den lilla by jag växte upp i, men det fanns också bättre och sämre perioder. Visst fick jag höra hårda ord om hur ful och äcklig jag var redan från första klass, men det var knappast mer än genomsnittliga lågstadiebarn får vara med om. Ännu i sjunde klass var jag åtminstone delvis accepterad, eller snarare: inte så synlig. Men sedan hände något. Jag är inte säker på om allt kan sammanfattas i en liten krönika.
Ärligt talat sviker mitt minne mig en del. Jag minns att vän efter vän vände sig bort för att rädda sig själva (klokt), jag minns att folks blickar i korridorerna började ändras, och att jag väckte mer uppmärksamhet på alla håll. Jag vet inte när irritationsmomentet övergick i en mardröm och jag minns inte exakt hur länge det pågick.
Men fanns det något jag redan då visste, så var det vad jag ville vara. Redan på trean i lågstadiet drömde jag om Henne – en grymt snygg goth queen med B i behåstorlek (jag vet faktiskt inte varför detta var så viktigt) som skrev böcker och gjorde andra avundsjuka. Men jag var inte redo att vara någon jävla goth queen. Eller kanske en liten by i Österbotten bara inte var redo för mig? I vilket fall som helst åkte jag ut på röven. Jag blev ingen drottning, utan en klump som gled omkring i korridorerna och vred upp volymen på mp3-spelaren så fort jag var tvungen att passera någon. Jag orkade inte höra orden.
Redan på trean i lågstadiet drömde jag om Henne – en grym snygg goth queen med B i behåstorlek.
De långa matrasterna var värst. Jag satt oftast under trappan, i skydd från folks blickar – och little known fact: det var här grundstommen till Glasvaggan kom till. Den var långt ifrån vad min debutroman verkligen skulle bli till många år senare, men den finns fortfarande där: Ensamheten, desperationen, längtan efter att lämna, åka iväg, vart som helst.
Sedan kom Dagen till slut. Vi gick ut nionde klass. Jag har ett fotografi från dimmissionen undanstuvat någonstans. Jag ser inte lycklig ut på det. Hade ännu inte förstått att det faktiskt var över. Att jag hade hela livet framför mig. Att allt skulle förändras nu. Jag var fortfarande bara en liten femtonåring med jagad blick som står och darrar ute i den kyliga vårluften med dödskallar på klänningen och muminplåster på armarna.
Idag vaknar jag och ser mig själv i spegeln. Jag har färgat exakt två slingor av mitt hår gröna precis som Hon jag drömde om på lågstadiet. Som folk gillade. Såg upp till. Unga flickor som skrivit till mig har kallat mig sin förebild. De orden bor inuti mig nu.
Jag lovade mig själv att om jag faktiskt blev författare någon gång i framtiden skulle jag radera hela mitt livsregister. Aldrig skulle någon få veta vilken liten loser jag var som gömde mig under trappan och lät folk slå mig. Jag skulle börja på ny kula, vara ofläckad och osårbar. Men så gör man bara i dataspel. Det går inte i verkliga livet.
Jag skulle börja på ny kula, ofläckad och osårbar. Men sånt sker bara i dataspel.
Och det sista jag vill att folk ska veta är att jag gömt mig under den här illusionen i början av min karriär. Låtsas att jag inte har ett förflutet. Nu är det dags att göra upprättelse, både för min egen skull och för alla som lyssnar.
Men det främsta anledningen till att jag skriver det här är en annan: jag skriver det här för att äga det. Innan någon annan kan. Jag hade helst låtsats att det inte hänt. Men det hände, och härefter är det min plikt att inte hålla käften. För det finns andra som jag där ute, unga som behöver den gnista hopp jag själv hade behövt. Den här är till er, och till mig.
Författare,
goth queen,
Henna.
___________
Henna Johansdotter (f.1994) debuterade 2019 med den dystopiska fantasyromanen Glasvaggan (Förlaget). För tillfället skriver hon på sin andra roman och studerar till dataspelsdesigner. (Porträttbild: Henna Johansdotter. Paradbild: Morgan Basham / Unsplash)
Scandorama
€26.90
Breven från Maresi
€23.90
ZOO-paket (Serien 1-3)
€40.00
Olivia för alltid
€22.90
Basim, min kära
€24.90
