Laura Klingberg: Varför alltid allt eller inget, Finland?

Laura Klingberg 16 maj, 2023

Allt eller inget-mentaliteten innebär att finländare antingen sitter tysta i hemsoffan och lyssnar på Sibelius, alternativt färgar hela landet neongrönt och dricker sig fulla på piña colada i nyklippta pottfrisyrer. Finns det verkligen ingen mellanväg?

JA, JAG ERKÄNNER. Under ett par dagars tid tyckte också jag, som beskådat hela händelseloppet från Sverige, att det var lite kul hur Käärijä-febern svepte över Finland. De ikoniska granitskulpturerna Lyktbärarna vid Helsingfors centralstation kläddes i neongröna boleron och Skatteförvaltningen, som för övrigt har en väldigt skicklig kommunikationsavdelning, påminde folk om att lämna in sina skatt-skatt-skattedeklarationer i tid.

Finska folket har behov av lite glädje och uppmuntran, men …

Efter de deprimerande pandemiåren, ett pågående krig och lågkonjunktur tror jag genuint att finska folket faktiskt hade behov av lite glädje och uppmuntran från så oväntat håll som en rappare från Vanda. Fläktar av den gamla goda enhetskulturen förenade tillfälligt ett annars rätt så argsint och polariserat samhälle, särskilt så här efter riksdagsvalet. Men ungefär på torsdagen inför den stora Eurovisionsfinalen började jag känna en viss aversion mot den giftgröna nyansen, och när extremismforskaren Leena Malkki gjorde en sorts systematisk översikt över Cha Cha Cha-yran bland finska företag och organisationer på Twitter, insåg jag att det hela kanske gått för långt.

EVENTUELLT HAR JAG tillbringat för lång tid i landet Lagom, men för mig framstår det som att Finland ännu behöver öva på det här med nationell enhet och karnevalstämning. Vi verkar nämligen endast att ha två olika känslolägen i sådana här sammanhang. Som finnen skulle säga: överit eller vajarit. Antingen förhåller vi oss till saker med överdrivet strängt allvar. Se bara på hur självständigheten firas, till exempel. Ingen glädje över huvud taget – sjätte december ska högtidlighållas med en nästan skrattretande värdighet. Alternativt badar folk nakna i Havis Amandas bassäng (eller kanske i Kolerabassängen nu medan statyn restaureras?), klättrar upp på presidentslottets tak och bär ölkartonger på huvudet. Det finns liksom inget mitt emellan.

Utan att ta någon ställning till vem som förtjänade att vinna årets Eurovision måste jag bara konstatera att Finland också verkar behöva lite övning i att förlora på ett värdigt sätt. Efter att kaikki meni och man än en gång på ett ”orättvist” sätt blivit snuvade på konfekten, var det tydligen lägligt att anklaga Sverige för imperialism, kräva att hela jurysystemet i Eurovisionen avvecklas och med blodsmak i munnen i stället räkna antal lyssningar på stömningstjänster. Ok, Loreen kanske vann själva tävlingen men jumalauta, Käärijä ska segra på Spotify!

Ok, Loreen kanske vann själva tävlingen men jumalauta, Käärijä ska segra på Spotify!

Som kulturkritikern Oskari Onninen skrev i Iltalehti är Eurovisionen en sångtävling som finländare, till skillnad från precis alla andra deltagarländer, förhåller sig till oironiskt nationalistiskt. Onninens analys är att Eurovisionen passar perfekt i den finska kulturuppfattningen eftersom den påminner mer om ett idrottsevenemang än en kulturupplevelse. Det handlar om en tävling där Finland antingen kan vinna eller förlora. Det finns inget mitt emellan.

DET SÄGS ATT Finland presterar bäst då vi är i underläge, och att finländare alltid är beredda på att allt ska gå käpprätt åt helvete. En pessimist kan nämligen aldrig bli besviken, eller som det så elegant heter på finska: pessimisti ei pety. Det blev väldigt tydligt då jag lyssnade på Yles diskussionsprogram Pyöreä pöytä veckan före finalveckoslutet. Journalisterna Pekka Seppänen och Ruben Stiller verkade genuint bekymrade över att Finland plötsligt blivit alltför optimistiskt. Att vara så tvärsäker på att man kommer att kamma hem segern i både Eurovisionen och ishockey-VM, varnade Seppänen, kommer ännu att leda till ett massivt bakslag.

Jere ”Käärijä” Pöyhönen hade för sin del ingen orsak att, vilket han faktiskt gjorde, be det finländska folket om ursäkt för att han endast lyckades nå andra plats i tävlingen. Det här är rena rama galenskapen, fullständigt absurt. Jag är ingen psykolog men min lekmannatolkning är att Finland verkligen behöver bearbeta och utveckla sin känsloreglering. Eller då vi nu är så himla förtjusta i idrottsmetaforer kan vi kanske uttrycka det som att våra emotionella muskler behöver lite mångsidigare träning.

Finlands emotionella muskler behöver lite mångsidigare träning.

Jag tror den inbyggda pessimismen i den finländska själen och kulturen, som jag själv också lider av, är en självuppfyllande profetia. Den här allt eller inget-mentaliteten leder till att vi antingen tiger i hemsoffan och lyssnar på Finlandiahymnen med tårade ögon, eller så färgar vi hela landet neongrönt och dricker oss fulla på piña colada i nyklippta pottfrisyrer. Det måste finnas ett mitt emellan. Om det nu är möjligt.

Vi kan såklart vara stolta och glada över att Käärijä var den europeiska publikens stora favorit, men mitt förslag för framtiden är att Finland slutar betrakta Eurovisionen som ett idrottsmästerskap och istället, som Sverige gör med Melodifestivalen, förhålla oss till UMK och Eurovisionen som en liten ljusglimt om våren. Och så skulle jag gärna se att vi lärde oss att uppskatta också andra kultur- och konstformer än de man tävlar i. Om det nu är möjligt.

____________

Laura Klingberg är finlandssvensk journalist och kolumnist bosatt i Göteborg. Fler krönikor av Laura hittar du här nedan och på FRLGT. (Foto: Eurovision.com / Bildbehandling: Janne Strang)