”Ingen människa som inte varit deppig, stressad eller nere kan fatta vilken ansträngning det kan kräva att få på sig skorna”, skriver Sofia Torvalds.
JAG LÄSER SOM bäst en bok som handlar om hur vår hjärna behandlar emotioner, det vill säga våra känslor. Den är väldigt förbryllande. För det första har jag lärt mig att vår hjärna simulerar en massa grejer hela tiden. Den fungerar alltså så att den räknar ut hur något skett tidigare och gör en blixtsnabb slutsats om att grejen kommer att fungera på samma sätt. Om hjärnan inte fungerade så här skulle vi aldrig kunna fånga en boll som kastas mot oss.
…det finns så lite vi vet om vår hjärna. Den fungerar på de mest konstiga sätt.
Den andra förbryllande saken är att det finns så lite vi vet om vår hjärna. Den fungerar på de mest konstiga sätt. Identiska tvillingar med samma skada på samma ställe i hjärnan kan exempelvis ha hel olika känslor: den ena är inte rädd för någonting, medan den andra är rädd precis som andra människor. Vår hjärna är alltså plastisk. Nya delar kan ta över funktioner som gamla delar haft. Rädsla och ångest sitter till exempel inte bara i amygdalan. Det är mycket mer komplicerat än så. Ingen vet precis hur allt det där fungerar. Att gå till en psykiater är egentligen en mystisk upplevelse, där ni tillsammans gissar er fram till hur du möjligen skulle kunna bli frisk eller friskare.
Det mest knäckande stället med den här boken var ändå då författaren Lisa Feldman Barrett började räkna upp saker vi kan göra för att vår hjärna ska må så bra som möjligt. Hon hade gjort ett mycket övertygande intryck på mig fram till det stället, så jag kände att jag var tvungen att ta också det här på ett visst allvar.
Hennes råd: Sov gott, ät hälsosamt och motionera.
Så irriterande.
Precis de saker min man hela tiden mumlar ur sin mungipa på det mest provocerande sätt.
Och dessutom precis de tre saker man absolut inte klarar av då huvudet är fullt med ångest, stress och depressionstankar.
Jag vill inte ens gå in på vad höga kortisolnivåer (det vill säga långvarig stress) gör åt oss, vår kropp och vår hjärna. Det skulle göra er för uppjagade.
Vad ska man då göra om man är en person som har en sådant här pratsamt huvud som hela tiden insisterar på att köra hemska diskussioner i repris?
Nå, vad ska man då göra om man är en person som jag, som har en sådant här pratsamt huvud som hela tiden insisterar på att köra hemska diskussioner i repris eller simulera diskussioner som möjligen kan bli hemska i framtiden.
FÖR DET FÖRSTA andas jag. För det andra ber jag. Bön kan i det här fallet räknas som en sorts meditation, där man medvetet försöker försätta sig i ett tillstånd där man så att säga hamnar i ett lugnt rum inne i sitt eget jag. Det finns forskning på det där, de har skannat hjärnor på nunnor ur någon katolsk orden för att få syn på hur hjärnan förvandlas då de försätter sig i ett bönens och meditationens tillstånd.
Att sova försöker jag göra med hjälp av doftstenar, böcker, mediciner och ett frasigt duntäcke. Att äta försöker jag göra med hjälp av matsalen på nedersta våningen i vårt kontor och med hjälp av havregrynsgröt, morötter och paprika när jag lunchar hemma. (Jag är av den sorten som förlorar matlusten när jag blir stressad och låg.)
Motionera försöker jag göra med att få på mig skorna. Kära vänner: det här är den svåraste biten i det hela. Ingen människa som inte varit deppig, stressad eller nere kan fatta vilken ansträngning det kan kräva att få på sig skorna.
För detta behöver man vänner. Det innebär att sträcka sig efter sin telefon, leta fram en person som möjligen skulle vara ledig den kvällen, och fråga: Tar du mig på promenad?
För detta behöver man vänner. Det innebär att sträcka sig efter sin telefon och fråga: Tar du mig på promenad?
Passar det inte för den personen testar man följande. Och följande. Och passar det inte för någon försöker man promenera ens hundra meter. Sen är det okej att vända om och gå hem. 200 meter! Det är ändå en prestation för en trött och ledsen person.
JAG TROR ATT alla av oss som någon gång blir låga har en del i oss som hela tiden sitter och viskar: ”Det är ändå ingen idé.”
Vi har en uppgiven del i oss. Någon gång under vårt liv uppstod den här irriterande delen, och nu har den bosatt sig i oss och inrett det så att den har det riktigt bekvämt. Så irriterande!
Men vi har också en modig del i oss. Och vi har en hoppfull del. Och vi har en nyfiken del som är fylld av kreativitet och glädje.
Det är den hoppfulla delen som skickar de där messen: Kan du ta mig på promenad?
Om du får ett desperationsmess av en vän och själv inte är ett fullkomligt vrak, svara: Jo tack.
Ni behöver inte ens prata. Ni kan vara tysta som Jobs vänner var den där första tiden innan de började komma med alla sina irriterande förklaringar.
Bara lyssna på vinden, på era steg. Var trötta tillammans medan era fötter promenerar er mot en lite bättre hjärnhälsa och lite behagligare känslor.
__________
Sofia Torvalds är journalist och författare. Hennes debutroman Kaféet utkom på Förlaget våren 2023. Fler kolumner av Sofia och våra andra författare och skribenter hittar du här nedan och på FRLGT. (Foto: Youcef Chenzer)
