”En farmor vi behöver, men inte förtjänar” skrev tidningen Västra Nyland om Annika Sandelins nya illustrerade roman för 9–12-åringar. Vi bjuder här på ett kapitel ur boken som vi hoppas väcker mersmak!
Farmor vaknade inte av väckarklockan. Jag måste själv packa skolväskan och laga frukost och sjasa bort Hastiga Persson när hon slickade i smörasken. Först när jag åt min tredje macka kom farmor in i köket. Hon var klädd i ett tunt nattlinne, och det grå håret hängde ner över axlarna.
”Nu ska det sannerligen smaka med kaffe”, sa hon.
När hon vände ryggen mot mig ropade jag till av förvåning. På vardera sidan om axelbanden fanns en grå vinge. De var hopfällda och hängde ner längs ryggen som på en fladdermus.
”Farmor!” flämtade jag. ”Du har fått vingar!”
”Jo, någon sorts vingar tycks jag ha fått.”
Farmor satte igång kaffekokaren medan jag satt som förstenad och stirrade på henne.
”Kan du flyga?” fick jag till sist ur mig.
Hon skrattade ett torrt skratt som fick vingarna att rassla.
”Knappast! Hur skulle det se ut om jag, gamla tanten, plötsligt började flyga?”
”Pröva!” sa jag, men farmor bara log och sa att jag måste springa iväg till skolan.
”Idag känner jag på mig att farfarspatiensen går ut”, sa hon. När jag kom ut på gatan såg jag upp mot köksfönstret, och där stod farmor i motljuset och tittade efter mig. Hon hade spänt ut vingarna, som var ännu större än jag hade förstått. På avstånd liknade hon en insekt, en underlig nattfjäril med människohuvud.
Jag brukade oftast vara för mig själv i skolan, egentligen var det bara Benni som jag lekte med ibland. När jag berättade för honom vad som hade hänt himlade han med ögonen och sa: ”Idag när min pappa vaknade hade han förvandlats till en giraff.”
Jag förstod att ingen skulle tro på mig och beslöt att hålla allting för mig själv.
Jag hörde inte ett ord av vad lärarna sa, för jag grubblade förstås bara över farmors förvandling. Jag tyckte att det var orättvist att det var hon som hade fått vingar och inte jag! Om de hade vuxit ut på mig skulle jag ha flugit i racerfart över staden, tagit fast skurkar och hyllats som en hjälte. Jag tittade på mina klasskamrater och föreställde mig deras förvånade beundran. Men vad gjorde farmor? Låtsades att allt var som vanligt och fortsatte spela sina tråkiga patienser!
När den sista lektionen äntligen var slut sprang jag hem till farmor. Jag var övertygad om att jag skulle hitta henne vid datorn, men hon var inte där, och inte i köket eller i sovrummet heller. Plötsligt slog det mig att hon kunde ha förvandlats ännu mera – tänk om vingarna bara var början och hon höll på att förvandlas till en skräcködla! Jag hörde hissen åka uppåt och nyckeln som vreds om i låset. Det var för sent att gömma sig.
”Joel!” ropade farmor. ”Jag är hemma.”
Hennes röst lät helt vanlig, så jag svalde min rädsla och gick
emot henne. Hon var klädd i en lång roströd kappa och drog upp en nyköpt kortlek ur fickan.
”Nu ska vi spela kort”, sa hon. ”Jag tror bestämt att jag har suttit för mycket vid datorn på sista tiden.”
Hon slängde upp sin basker på hatthyllan, krängde av sig kappan och släppte ut vingarna. De såg lite tilltufsade ut men var lika stora som jag mindes, kanske ännu större. Till min lättnad fanns det ingenting hos henne som påminde om en skräcködla.
”Det är länge sedan jag har spelat annat än patienser”, sa hon. ”Kan du spela sjua?”
Jag nickade och följde med blicken hur vingarna vaggade hit och dit medan hon hängde upp kappan och balanserande på ett ben drog av sig stövlarna.
Hon vände sig om och log mot mig, och jag tyckte att hon såg yngre ut än tidigare. Hon var mindre kutryggig, och ögonen var fulla av liv. För ett ögonblick fick jag för mig att hon skimrade som av ett svagt ljus.
”Du måste berätta för pappa om vingarna”, sa jag.
Farmor lade huvudet på sned och gjorde en grimas för att visa att jag var besvärlig.
”Glöm dem!”
Hon hällde upp en stor skål kolakarameller och delade ut kort. Till en början var jag på min vakt, men efter ett tag drogs jag med i hennes speliver.
”Du din lilla jäkel!” utbrast hon och kastade korten ifrån sig när jag vann för tredje gången i rad.
Ett kort hamnade bakom spisen, men i stället för att lirka fram det med sopborsten, lyfte farmor lätt som ingenting upp hela spisen.
”Nå, ska du plocka upp kortet, eller måste jag stå så här tills i morgon?” frågade hon när jag satt kvar på stolen och gapade.
Vi spelade kortspel hela kvällen, och jag njöt av att hon ägnade sig helt åt mig. När jag äntligen gick och lade mig var klockan redan halv tolv. Jag var så trött att jag inte ens orkade öppna en Fantomentidning innan jag somnade. Men någon gång under morgonnatten väcktes jag av underliga dunsar från vardagsrummet. Sedan hörde jag en fnysning och ett ”tammesjutton” och kände igen farmors röst. Jag klev upp så ljudlöst man kan ur en gnisslande järnsäng och smög fram till dörren. Genom springan såg jag någonting som jag aldrig kommer att glömma.
Farmor stod mitt på skrivbordet med de grå vingarna utfällda. De vibrerade med ett ljud som påminde om Hastiga Perssons spinnande. Plötsligt tog hon ett litet skutt rakt ut i luften, flaxade vilt med vingarna och flög! Det var ingen vacker flygfärd, hon for hit och dit som en yrvaken humla. Emellanåt dunsade hon mot möbler, krockade med takkro- nan och välte stolar och prydnadsföremål. Men hennes min var triumferande. Hastiga Persson satt på golvet och tittade på med bakåtstrukna öron. Jag undrade om jag var vaken eller drömde, men när farmor flög rakt in i en vägg och föll ner på golvet med ett brak, kändes allting otäckt verkligt. Hon låg kvar och höll sig för huvudet, och jag sprang fram till henne.
”Hur gick det?”
Farmor log generat och påstod att hon var okej. ”Fast det var inte meningen att du skulle se det här.”
Vi kokade te fast det var mitt i natten, och jag satte ett paket fryssoppa på farmors panna, där en röd bula började växa fram. Efter en stund sa hon att hon var hungrig och värmde istället soppan i mikron.
”Så du kan flyga!” konstaterade jag.
”Jag övar på det”, svarade farmor och blåste på skeden så att det flög tomatsoppa över bordduken.
Jag tittade upp mot farfars porträtt och tyckte att det stränga draget kring munnen var försvunnet och att ögonen glittrade.
___________
Annika Sandelin är författare och bibliotekarie. Till hennes senaste böcker på Förlaget hör Silkesapans skratt (2019) och Mumindalens alfabet (2021). Sandelin tilldelades Vanessapriset 2018 för sina mångsidiga och passionerade insatser inom den finlandssvenska barnlitteraturen, och Finlands äldsta barn- och ungdomslitteraturpris Anni Swan-medaljen år 2021.
