I augusti 2018 kunde Greta Thunberg knappast ana att hon snart skulle inspirera en världsomfattande proteströrelse och utses till Årets person av den anrika amerikanska tidskriften Time. Sommaren 2018 hade varit ovanligt het och torr på hela norra halvklotet, och i synnerhet Sverige härjades av omfattande och svårbekämpade skogsbränder. Forskare kunde snart slå fast att klimatförändringarna gjort omfattande värmeböljor betydligt mer sannolika än de annars skulle ha varit. I september 2018 gick Sverige till val, och klimatfrågan fick en framskjuten plats i valrörelsen som tog fart i augusti.

Den 20 augusti startade höstterminen i de svenska skolorna. Istället för att börja i årskurs 9 i högstadiet satte sig den då 15-åriga Greta Thunberg utanför riksdagshuset i Stockholm med en egenhändigt ritad skylt som snart skulle bli världsberömd. ”SKOLSTREJK FÖR KLIMATET” löd texten.

Fortsättningen har vid det här laget hunnit bli samtidshistoria.

Gretas strejk inspirerade till #FridaysForFuture (också känd som #ClimateStrike eller #SchoolStrikeForClimate), en global rörelse av skolelever som avstår från undervisningen på fredagar, för att istället följa Gretas exempel och strejka; numera deltar även vuxna i fredagsstrejkerna.

Omställningen till fossilfri ekonomi kunde påbörjats 30 år sedan.

Skolstrejkerna har fungerat som bensin på eld i klimatdebatten. Det är inte längre möjligt för politiker, journalister och andra opinionsbildare som sätter agendan för den offentliga diskursen att avfärda klimatet i en bisats och fortsätta med ”viktigare” frågor. Inte minst genom en rad globala klimatstrejker 2018 och 2019 som samlade miljoner deltagare har Fridays for Future visat att man menar allvar med sina krav på handling för att möta klimatkrisen.

En kris är nämligen vad det handlar om.

Nu krävs en kraftig minskning av förbränningen av kol, olja och fossilgas om mänskligheten ska lyckas hålla den globala uppvärmningen på en någotsånär säker nivå – omkring 1,5° C som den internationella klimatpanel IPCC konstaterar i sin Special Report on Global Warming of 1.5° C. Och det är bråttom: utsläppen av växthusgaser måste åtminstone halveras under det decennium som börjar nu, annars riskerar vi en temperaturökning på mer än tre grader – i bästa fall. Bland klimatforskarna råder total enighet om detta.

Naturligtvis har Greta Thunberg och Fridays for Future ingalunda fått stå oemotsagda. Det finns många som av olika skäl – ekonomiska och ideologiska – vill hindra eller åtminstone försöka bromsa den nödvändiga avvecklingen av fossila bränslen. Hittills har bromskarlarna (ja, majoriteten av klimatförnekarna är män) varit framgångsrika.
Redan för mer än 30 år sedan hade omställningen till en fossilfri ekonomi kunnat påbörjas.

Som den amerikanska journalisten Nathaniel Rich berättar i sin bok Losing Earth (2019) aktualiserades klimatfrågan, främst i USA, på allvar från mitten av 1980-talet. En milstolpe blev senatsförhöret med NASA-forskaren James Hansen sommaren 1988: inför TV-kamerorna förklarade Hansen att forskningen med ”99 procents säkerhet” kunde fastslå att jorden har blivit varmare till följd av mänskliga utsläpp av växthusgaser. Svetten som glänste i pannorna på de närvarande i utskottsrummet – det fanns ingen luftkonditionering – underströk allvaret Hansens ord; värmebölja rådde i Washington, och enligt uppgift hade man medvetet valt en riktigt het dag för att hålla det TV-sända förhöret.

Oljebolagen inledde en systematisk kampanj för att misskreditera klimatforskningen.

Ledande politiker tog larmen på allvar. I november 1989 höll Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher ett tal inför FN:s generalförsamling, där hon varnade för följderna av den globala uppvärmningen i ordalag som hade dugt på De grönas partikongress. George H W Bush kandiderade till presidentposten i USA på ett program där han lovade att minska utsläppen av växthusgaser – till skillnad från sin demokratiska motståndare Michael Dukakis, som tvärtemot ville öka användningen av kol och olja.

Men i fossilindustrins direktionsrum växte oron. Med oljegiganten ExxonMobile i spetsen investerade fem av de största oljebolagen – de övriga var Royal Dutch Shell, Chevron, BP och Total – miljontals dollar i en systematisk kampanj för att misskreditera klimatforskningen och intala folk att frågan om uppvärmningen och dess orsaker ingalunda var vetenskapligt avgjord (”the science is not settled”). Industrin var väl medveten om farorna med att bränna kol och olja – dem hade fossilföretagens forskare redan på 1970-talet varnat för. Ritningarna till desinformationskampanjerna lånade man från tobaksindustrin, som sedan 1960-talet bedrivit intensiv lobbying för att fördröja åtgärder mot rökning. Flera av de tankesmedjor och nyckelpersoner som tidigare hjälpt tobaksindustrin ställde sig nu till fossilbranschens förfogande, de blev ”handlare i tvivel” för att travestera titeln på Naomi Oreskes och Erik M Conways utmärkta bok Merchants of Doubt.

Fossilindustrins kampanjer var framgångsrika. Från början av 1990-talet spred betalda tankesmedjor och lobbyister, tillsammans med en kår av frivilliga vetenskapsförnekare, förvillelse om klimatet; man drog sig inte ens för att förfölja enskilda forskare. Därmed lyckades förvillarna påverka väljare och politiker och förhindra meningsfulla åtgärder för att minska användningen av fossila bränslen och utsläppen av koldioxid. Tvärtom accelererade världens oljeförbrukning och överskred i fjol för första gången 100 miljoner fat per dag – dubbelt så mycket som för 50 år sedan. Hälften av de sammanlagda utsläppen av koldioxid som tillförts atmosfären sedan industrialismen tog sin början för snart 250 år sedan har skett de senaste 30 åren.

Världens oljeförbrukning accelererar och överskred i fjol för första gången hundra miljoner fat per dag.

Skolstrejkerna har givit klimatdebatten en helt ny energi och skapat en snabbt växande opinion för en omställning: ”Vårt hus brinner”, som Greta Thunberg har uttryckt det. Många tycks ta till den här opinionen – inte minst företagen. Nu verkar fossilindustrin åtminstone delvis ha övergivit förnekelsestrategin. Googlar man de stora oljebolagens hemsidor hittar ma poster om hållbarhet, utsläppsminskningar och satsningar på förnybar energi. Hur mycket av detta som är seriöst och hur mycket som är ”grönmålning” finns inte utrymme att diskutera här. Men det är uppenbart att de stora företagen nu, åtminstone skenbart, visar vilja att ta klimatkrisen på mycket större allvar än tidigare. Exempel på det är BlackRock – världens största investeringsfond – som strax efter årsskiftet meddelade att man drar sig ur investeringar i fossilindustrin och Microsoft, som lovar att vara koldioxidnegativt 2030 och kompensera alla sina historiska utsläpp av CO₂ till 2050.

Men motståndet mot kraven på en radikal omställning har ingalunda tystnat. Det öppna förnekandet av klimatvetenskapen fortsätter på nätet och i sociala medier, där sedan länge vederlagda argument körs i repris efter repris. Att ösa hat och hån över Greta Thunberg har blivit en internationell industri, som i stor utsträckning drivs av medelålders och äldre män med hjärtat långt till höger. De hittar åsiktsfränder i många högerpopulistiska partier som tagit klimatförnekelsen på entreprenad; i spetsen går den främsta högerpopulisten av dem alla, Donald Trump. Men motståndet mot omställningen drivs ingalunda bara av populister och äldre herrar på nätet, som anser sig veta bättre hur klimatet fungerar än forskarna. En ny form klimatförnekelse har uppstått den allra senaste tiden. Dessa nya förnekare medger visserligen att jorden blir varmare, menar varnar i nästan andetag för ”klimatpanik”. Vi måste skynda långsamt; alltför radikala åtgärder hotar tillväxten och vår demokrati.

I grund och botten handlar det om samma fördröjningstaktik som fossilindustrins betalda och frivilliga springpojkar framgångsrikt använt sig av i 30 år.

Att ösa hat och hån över Greta Thunberg har blivit en industri.

Ulf Kristersson, ordförande för Moderaterna i Sverige, exemplifierade den här hållningen, när han i november 2019 intervjuades i tidningen Expressens serie om partiledarna och klimatet. ”Jag är rädd för de här alarmisterna”, säger Kristersson. ”Det landar ibland i att avskaffa demokratin för miljöns skull. Det är livsfarligt.”

Kristersson ger inga exempel på hur ”alarmisterna” landar i att ”avskaffa demokratin”. Men liknande argument har fått stor spridning på kort tid och upprepas av debattörer, de flesta till höger på den politiska skalan. Intressant nog pekar dessa debattörer alltid på samma få namn: den ofta provokativa svenska filosofen Torbjörn Tännsjö, som i en DN–artikel 2018 spekulerar om att en ”global despoti” kan behövas för att klara klimatkrisen, och den norske professorn i klimatstrategi Jørgen Randers som varit inne på liknande tankegångar. James Lovelock brukar också nämnas och den svenska EU-parlamentarikern Pär Holmgren, som inte tillåts glömma ett olycksaligt yttrande i en TV-debatt för mer än 10 år sen.

Ingen av de ovan nämnda herrarna (möjligen med undantag för Holmgren) har ledarroller i dagens klimatrörelse. Men för demokratins självutnämnda försvarare spelar det mindre roll vilka monstren är. Deras guilt-by-association-taktik skulle antagligen ha fått senator Joseph McCarthy att nicka gillande.

Är då Greta Thunberg och den rörelse hon inspirerat till ett hot mot demokratin och ”lika skrämmande som Trump”, som den konservativa svenska debattören Roland Poirier Martinson försökte göra gällande i Aftonbladet i fjol? Har Thunbergs budskap blivit ”allt mer vänsterpopulistiskt” som den svenska televisionens klimatkommentator Erika Bjerström försökte hävda i en omdiskuterad analys?

Ungdomarna har förstått vad många politiker inte har gjort: det är bråttom.

Det korta svaret är nej. Greta Thunberg är inte ett hot mot demokratin. Det är svårt att uppfatta det hon säger – ”Lyssna inte på mig, lyssna till vetenskapen!” – som vänsterpopulism.

Bland de unga som idag är engagerade i skolstrejkerna för klimatet finns en stark frustration med bristen på handling från världens ledare när det gäller att möta den nuvarande krisen. Ungdomarna har förstått vad många politiker inte har gjort: det är bråttom. De menar att vi inte – som New York Times-kolumnisten Christopher Caldwell faderligt försökte mana Greta Thunberg i augusti i fjol – kan ”vänta och se” eftersom ”tålamod är demokratins kardinaldygd”. Till det svarade Thunberg att vi bör ”agera som om vårt hus brinner.

”Jag vill att ni ska få panik. Jag vill att ni ska känna den skräck jag känner dagligen. Och så vill jag att ni handlar.”

Jag har försökt granska den unga klimatrörelsen inställning till demokratin och min slutsats är att de som talar om risken för en ”klimatdiktatur” (för övrigt ett av fjolårets svenska nyord) inte har mycket på fötterna. Fridays for Future och andra liknande nätverk saknar central ledning, det finns inga styrelser som på traditionellt sätt fattar beslut och sedan implementerar dem i organisationen. Större aktioner kräver naturligtvis samordning och praktiskt fixande – från polistillstånd till mikrofoner – och till den ändan har man oftast ganska löst sammansatta arbetsgrupper. I Uppsala där jag bor har klimatstrejker hållits varje fredag sedan i oktober 2018. Det har fungerat mycket väl utan någon mer omfattande organisering. De nödvändiga besluten fattas av dem som deltar, och de delar också på ansvaret. Det är svårt att se att det blir mer demokratiskt än så.

De som talar om risken för en så kallad klimatdiktatur har inte mycket på fötterna.

Vad anklagelserna om vänsterpopulism beträffar är det en onödig politisering av klimatrörelsen och bygger tyvärr på en alldeles för ytlig analys av begreppet populism. Rättvisa är en central del i debatten om hur vi ska hantera klimatkrisen; att de fattigaste människorna på jorden är de som hårdast drabbas av torka, bränder, översvämningar och annat elände i krisens släptåg är sedan länge väl etablerad kunskap. Påståendena om vänsterpopulism bygger på lösryckta citat, bland annat från en artikel med Greta Thunberg och den tyska klimataktivisten Luisa Neubauer i Project Syndicate. Där fastslår de att klimatkrisen inte bara handlar om miljön; den är också ”en kris för mänskliga rättigheter, rättssystemet och för den politiska viljan. Koloniala, rasistiska och patriarkala system för förtryck har bidragit till skapa krisen och ge den näring. De här systemen måste rivas ner”. Naturligtvis kan man kalla det vänsterpopulism, men då är också den omfattande forskning som pekar ut just de här orsakerna till klimatkrisen också vänsterpopulistisk.

SVT:s klimatkommentator Erika Bjerström klagar på att ”inte ens EU fick beröm” i Greta Thunbergs tal vid klimatmötet i Madrid i december. Bjerström menar att ”nån slags erkänsla till det ledarskap EU nu visar på klimatområdet, i en tid då USA checkat ut från det globala klimatsamarbetet, hade skänkt visst hopp”. Problemet är bara att EU:s klimatplan inte räcker om världen ska klara 1,5-gradersmålet. Fortsätter vi på den inslagna vägen riskerar jordens medeltemperatur har stigit med drygt 3° C till slutet av seklet.

I sitt tal vid Världsekonomiskt forum i Davos i slutet av januari var Greta Thunberg mycket tydlig med att hon vägrar ta partipolitisk ställning i klimatfrågan. ”Återigen – det här handlar inte om höger eller vänster. Vi kunde inte bry oss mindre om er partipolitik. Ur ett hållbarhetsperspektiv har höger, vänster och mitten misslyckats allihop. Ingen politisk ideologi eller ekonomisk struktur har kunnat tackla nödläget för klimatet och miljön, eller skapat en sammanhängande och hållbar värld.”

De som gör gällande att klimatrörelsen är ett hot mot demokratin bygger halmgubbar, ett klassiskt argumentationsfel som består i att debattören konstruerar en egen bild av motståndarens argument och åsikter, och sedan angriper dessa istället för att ta reda på vad den man vill kritisera verkligen säger. Att utmåla Greta Thunberg och skolstrejkerna för klimatet som hot mot demokratin kan tolkas som ett försök till fördröjningstaktik från dem som är rädda för den omställning av vårt samhälle som är nödvändig – om inte nu så ganska snart. I själva verket kan det vara fördröjarna som hotar demokratin.

Försöken att fördröja omställningen utgör en demokratifara i sig.

Ännu har vi tid att dra ner utsläppen och hålla temperaturökningen ”väl under” 2° C som det står i Parisavtalet. Men handlingsutrymmet krymper snabbt: med nuvarande utsläppstakt har vi enligt IPCC ungefär åtta på oss innan målet att hålla den globala uppvärmningen under 1,5° C blir omöjligt att uppnå. Jorden går naturligtvis inte under år 2028, men ju längre vi väntar med åtgärder, desto kraftigare måste utsläppsminskningarna bli och risken för en total samhällelig och ekonomisk kollaps växer allt mer. De förödande markbränderna i Australien är en förvarning om vad vi kan vänta oss i en hetare värld. För övrigt förutsåg forskare redan för decennier sedan att klimatförändringarna skulle leda till torka och bränder på den australiensiska kontinenten. Man var alltså förvarnad och hade kunnat vidta åtgärder för att förhindra bränderna eller åtminstone dämpa effekterna. Men många av de ledande politikerna i Australien med premiärminister Scott Morrison i spetsen är uttalade klimatförnekare.

Av en händelse råkar Australien också vara världens största kolexportör …

Försöken att fördröja omställningen utgör en demokratifara i sig. Om ingenting görs är på väg mot en värld som kommer att vara minst 3° C varmare än under förindustriell tid. En sådan värld skulle vara mycket annorlunda och mycket, mycket otrevligare att bebo än dagens värld, såsom bland andra David Wallace-Wells beskriver den i sin bok Den obeboeliga jorden (2019).

Frågan är om demokrati kunde existera en sådan värld. De flesta som satt sig in saken skulle dessvärre svara nej.

_______

Lars Sund (f. 1953) är en finlandssvensk författare hemma från Jakobstad men sedan 1978 bosatt i Uppsala. Sitt litterära genombrott fick han 1991 med historiska romanen Colorado Avenue. Senaste boken Där musiken började kom ut på Förlaget 2018 och är hans tionde. Sund är aktiv i klimatkampen och har fåglar som sin stora passion.