Ärvd förmögenhet är i allmänhet behäftad med en förbannelse: oron för att den inte går att ersätta om den skulle gå förlorad, skriver Björn Wahlroos i andra delen av sina memoarer Regnmakarna. Läs ett kort utdrag ur boken här.
De besuttna familjerna är, som ofta sagts, alla olika. Men det finns också många gemensamma drag – eller åtminstone finns det gemensamma problem. När vi år 1992 grundade Mandatum hade den digitala revolutionen knappt kommit i gång och IT-miljonärer var därför ett obekant begrepp. Förmögenheter var i allmänhet ärvda och när eftermiddagstidningarna i november presenterade sin kavalkad av högtaxerade medborgare var det alltid mer eller mindre samma namn som fanns i toppen. Många av namnen var dessutom bekanta från Kaj Chydenius och Petri Repos sång om de 20 familjerna. Fast sången och historien om de mytomspunna familjerna nog var fiktion redan då den tillkom, fanns det ändå ett uns av sanning i själva idén. I den reglerade efterkrigsekonomin var den sociala mobiliteten mycket lägre än den är i dagens marknadsekonomi och därför stötte man både här och där i näringslivet på samma tillnamn. Dessutom var det också sant att många av de dåvarande besuttna familjerna, som Ahlström, Björnberg, Ehrnrooth, Frenckell, Grönblom, Rettig, Rosenlew, Schauman och Serlachius, var svenskspråkiga. Grunden till förmögenheterna låg oftast, men inte alltid, i skogsindustrin på 1800-talet, men med dagens mått mätt var de ganska anspråkslösa.
De finska familjebolagen är av något yngre datum. Det finsknationella uppvaknandet kring sekelskiftet lade grunden till bland annat Kansallispankki, Pohjola, Sanoma, Otava och många skogsbolag som numera uppgått i någon av skogsjättarna. Flera av de finska företagardynastierna har också svenskspråkiga rötter. Waldén, Reenpää (Renqvist), Honkajuuri (Tallroth), Paloheimo (Brander), och Etola (Etholén) må duga som exempel. Men det har knappast någon större betydelse. Envar som känner en förmögen finländsk familj och dessutom har sett HBO:s utmärkta TV-dramaserie Succession kan, trots olikheterna, hitta mycket som är gemensamt.
Den minsta gemensamma nämnaren är naturligtvis rädslan för att förlora pengarna. Ärvd förmögenhet är nämligen i allmänhet behäftad med en förbannelse: oron för (eller vetskapen om) att den inte går att ersätta om den skulle gå förlorad. Dålig företagsledning och misslyckade investeringar är en enkelriktad gata som inte längre kan föra en tillbaka till utgångspunkten. Det är först när man vant sig vid en dyr livsstil som man förstår hur skrämmande tanken på att förlora familjeförmögenheten kan vara. Det är nämligen inte bara konsumtionen som då måste anpassas till nya omständigheter, också kvaliteten på umgängeslivet tar lätt en vändning söderut, då inkomstbortfall leder till färre inbjudningar och sämre bordsplacering.
Det är först när man vant sig vid en dyr livsstil som man förstår hur skrämmande tanken på att förlora familjeförmögenheten kan vara
Historiskt sett verkar de finska familjerna ha haft det litet tuffare än de finlandssvenska när det gällde att hålla tag i pengarna. Åtminstone är det en slutsats man lätt drar av att de flesta finska namnen på listan över de 20 familjerna – Honkajuuri, Kivekäs, Virkkunen och Walden – knappast mera skulle rymmas med. Sedan den Erkkoska förmögenheten ärvts på kvinnolinjen och testamenterats till stiftelser är det därför bara Wihuri som fortfarande har sin bärkraft kvar. Sanningen är att kapitalismen idag är långt mer dynamisk och den sociala rörligheten långt större än vad vänstersociologerna vill erkänna. Företagare och innovatörer har ersatt arvingarna i toppen av både Forbes och Ilta-Sanomats listor.
Naturligtvis har också finlandssvenska förmögenheter gått upp i rök eller krympt dramatiskt. Dessutom tog sig skaparen av den ursprungliga listan över de 20 familjerna, den kommunistiska riksdagsmannen Yrjö Enne, vissa konstnärliga friheter. Familjerna Donner, Hellberg eller Wasastjerna var knappast särskilt förmögna ens på 1950-talet. Orsaken till tilltaget var antagligen så enkel som det att det jämna talet 20 lät bättre än ett ojämnt som 17. På ett motsvarande sätt upptog det svenska Vänsterpartiet kommunisternas ordförande C. H. Hermansson 18 familjer på sin lista, men gav trots det sin bok titeln Monopol och storfinans – de 15 familjerna.
Familjeföretag som inte i tid har anförtrotts en utomstående professionell chef får i allmänhet problem.
Det finns många orsaker till att förmögenheter krymper. Viktigast är säkert den att om inte förmögenheten växer snabbt, så decimeras den av den arvsdelning som uppträder en gång per generation. I brist på arvingar eller som ett resultat av familjegräl övergår också en del förmögenheter i stiftelsers ägo och decimeras därefter av donationer till allmännyttiga ändamål. Att avkastningen på tillgångarna inte håller takt med tillväxten i antalet arvingar kan bero på många olika saker. Antingen har man hållit för hårt fast vid familjens företagartraditioner och därför missat andra tillfällen att göra pengar, eller så har man helt glömt traditionerna och tagit alldeles för stora risker med frukterna av de tidigare generationernas arbete. En bidragande orsak är säkert också att företagsamhet inte verkar vara ärftligt – eller åtminstone är företagargenen inte dominant. Familjeföretag som inte i tid har anförtrotts en utomstående professionell chef får i allmänhet problem.
Ett annat gemensamt drag hos de förmögna familjerna är oron för nästa generationsväxling och rädslan för att traditioner, förmögenhet och den privilegierade samhälleliga ställning den i allmänhet berättigar till inte kommer att föras vidare till nästa generation. Det är den viktigaste orsaken till att antalet advokater och konsulter som specialiserat sig på familjeföretag och deras successionsproblem har ökat snabbt. Ingen vill bli det svarta får som med sin egen inkompetens eller sina dysfunktionella successionsplaner sätter punkt för släktens framgångshistoria.
