Som författare förstår du ibland delar av din bok först efter att du lämnat den och gått vidare, ser på den med en öm blick från ett avstånd. Kanske också efter att någon förklarat den för dig bättre än du själv kunnat, eller när du fått förklara den i försvar mot kritik som missförstått den eller slitit den i stycken.
JAG HAR ALLDELES nyss sett min bok materialisera sig och bli också någonting annat än en del av mig, någonting annat än en värld i mig och som text framför mig och under mina fingrar. Jag har alldeles nyss sett min bok Det förflutna återvänder bli tryckt och separerad från mig, i flera exemplar på väg ut till helt andra människor. Ut till världen utanför.
Någonstans i det ögonblicket tänker jag att det jag skrivit om är detta: hur glömmandet svårligen kan vara en aktiv handling. Tvärt om: att glömma är någonting passivt, en icke-handling. När jag verkligen försöker glömma cirklar jag kring det, det finns på ett annat sätt, men finns. Finns verkligen. Det är ett minne ändå, hur jag än försöker glömma det.
Som den här boken. Den har lämnat mig, men den återkommer hela tiden. Kanske är det först nu jag kan börja tänka på, tala om och skriva om minne och glömska, efter att ha skrivit mig fram till det?
Och inte bara det, kanske också för att det möter någon annan än mig själv.
I EN KRÖNIKA för Hufvudstadsbladet (28.1.2023) skriver litteraturredaktör Ylva Perera om vad som behövs för att skapa en levande och modig kulturkritik. De tre ledorden för Perera är resurser, tillit och – kärlek. Det sista ett ordval som för mig instinktivt känns främmande i sammanhanget och som jag värjer mig för, men som just därför är omstörtande och konstruktivt.
För att det ska vara angeläget måste den kritiker som möter konsten göra det ur samma utgångspunkt som jag hoppas att den som skapar konsten får skapa den i: av kärlek till den. Perera talar om ”kärlek till konsten eller det mänskliga”. Det betyder inte att den som tar sig an att offentligt bemöta mitt verk behöver älska just det specifika verket – men nog är det väl rimligt att tänka att hen, som jag, bör så att säga älska litteraturen, och därför använda sitt offentliga utrymme för litteraturens bästa? Vad det än betyder att hen gör med mitt verk, eller måste göra.
Kritiken är ett samtal som inte handlar om person, utan om det större sammanhanget, litteraturen.
Just därför ska författare inte gärna kritisera kritiken av sina egna verk: kritiken är ett samtal som inte handlar om person, utan om det större sammanhanget, litteraturen. Låt mig ändå eller just därför bryta den goda seden och vara mitt eget exempel för att åskådliggöra. Den ambivalenta kritik mitt senaste verk fick i Helsingin Sanomat (21.1.2023) tycker jag är uppfriskande, trots tjuvnypen: att man bråkar med ett verk och går in i det samtidigt som man låter sig både provoceras och förföras är ändå att älska litteraturen. Mina bästa läsupplevelser ser ut så. Det är konstens uppgift att ställa frågor och vara besvärlig, inte enbart bekräfta oss och vår värld. Kritikens uppgift och ansvar gentemot konsten och litteraturen är det samma.
Men det som kom att oroa mig i just den här recensionen handlar mera om en litteratursyn än om mitt verk. Kanske till och med en människosyn, en hållning som präglar en låt oss kalla det teknokratisk litteratursyn, med en tyvärr inte ovanlig hierarkisk indelning i vad som är viktigt, vad man bör eller till och med får eller inte får skriva om. När recensenten avfärdar romanens blick på den enskilda människans liv och erfarenheter – alltså blicken på det mänskliga varat – med: ”Nyt taloudellisten ja poliittisten uhkakuvien aikana tällainen napanöyhtä ei enää puhuttele” (”I dessa tider präglade av ekonomiska och politiska hotbilder så är det inte längre tilltalande med navelskåderi av detta slag”, min översättning), så blir jag osäker på om vår kärlek faktiskt är gemensam.
Vi kan inte uppfatta människan och våra mänskliga erfarenheter och vårt varande som samhällets störande navelludd. Är det inte tvärt om så att vi i dessa tider av ekonomiska och politiska hotbilder mer än någonsin behöver påminna oss om och få hjälp med att just fortsätta vara detta vi är: människor.
Att skriva utgående från mänskliga emotionella och existentiella utgångspunkter, om relationer eller kärlek, är tydligen kladdigt och provocerande just nu, men därför också omstörtande.
Att skriva utgående från mänskliga emotionella och existentiella utgångspunkter, om relationer eller kärlek, är tydligen kladdigt och provocerande just nu, men därför också omstörtande. Även om allt detta i grunden inte är annat än just allmänmänskligt. Precis som ”Pereras parametrar för kritik” snarare blir omstörtande än hippieflummiga när hon inkluderar det oväntade ordet kärlek i en diskussion om just kritik.
I dessa tider av ekonomiska och politiska hotbilder har litteraturen och konsten alltså också den viktiga uppgiften att fortsätta se människan. Hur världen än ser ut och hur omvälvande tider vi än lever i så står vi där med kladdiga emotioner och relationer och funktioner och kroppar – och upplever världen och tiden genom dem.
I JANUARIMÖRKRET HADE jag privilegiet att tillsammans med andra litterära aktivister vara med om att arrangera och delta i den litterära tvillingfestivalen Gränslöst * med författardiskussioner som ordnades på Svenska teatern i Helsingfors och Dramaten i Stockholm. Tre litterära diskussioner i ungefär samma uppsättning i Finland och Sverige som tangerade gemensamma gränser, historia och samtid.
Den minnesvärda diskussion jag deltog i handlade om minnet, om hur vi minns och vad det är att försöka glömma, tillsammans med rättspsykologen Julia Korkman, nu aktuell med boken Minnets makt (Schildts & Söderströms 2022). Samtalet leddes av Yukiko Duke, initiativtagare till denna tillställning, och i Stockholm deltog också författaren Karolina Ramqvist.
Jag tror inte att det bara var på scenen vi upplevde det som angeläget att diskutera det mänskliga genom litteraturen, att så många ville sluta upp som publik tror jag att har just att göra med detta: det var inte endast enskilda författare och böcker som lockade, det var också behovet av litteraturen och tänkandet som ett sammanhang, att belysa och brottas med vår tid genom böcker och de samtal som uppstår kring dem. Dessa samtal som också kulturkritiken är och ska vara en del av. Litteraturen är en plats att tänka och känna i.
… det var också behovet av litteraturen och tänkandet som ett sammanhang, att belysa och brottas med vår tid genom böcker …
Mellan de tre litterära samtalen spann sig olika trådar och i det sista samtalet mellan journalisterna och författarna Anna-Lena Laurén och Maciej Zaremba, lett av författaren Sirpa Kähkönen, skapades en förtätad diskussion om främst Ryssland och Ukraina och kriget. Att Laurén och Zaremba i sitt angelägna samtal anknöt till den föregående diskussionen om minnet och glömskan, och hur just dessa mänskliga faktorer påverkar samhälle och historia, är belysande för vad skönlitteratur är. Diskussionen avslutades med rekommendationer av böcker att läsa för att förstå och greppa dessa hotbilder av idag. Bägges val är belysande för behovet av litteraturen som sätt att och hjälp med att förstå världen: Laurén lyfte fram romanen Zulechja öppnar ögonen (2015) av Guzel Jachina och Zaremba rekommenderade allt av Svetlana Aleksijevitj, till exempel den så talande titeln Kriget har inget kvinnligt ansikte. Litteraturen kan ge röst, ögon och ansikte på det okända för oss.
VAD SKA SKÖNLITTERATUREN handla om, om inte om människan? Om hennes skröplighet och kladd, från hennes stora tankar till hennes smutsiga navel. Utan människan finns inga krig, inget samhälle – samhället är inte en fristående mekanism, utan någonting utpräglat mänskligt.
Hur ska vi annars senare minnas det som sker nu? Ett samhälle byggs också av att glömma och minnas tillsammans. Vi har historieskrivningen, men så som vi upplevde tiden, vad vi kände, hur vi kände, på olika sätt, människan i tiden: allt det finns som brev från det förflutna till oss, och från samtiden till framtiden, just i skönlitteraturen.
__________
Hannele Mikaela Taivassalo (f.1974) är författare och litterär aktivist. Det förflutna återvänder, som utkommer på Förlaget i februari 2023, är hennes elfte skönlitterära verk. Du hittar den i bokhandeln och Förlagets webbshopp! (Foto: Arturo Rey, bildbehandling Janne Strang)
* Gränslöst är ett samarbete mellan Sveriges Författarförbund, Finlands svenska författareförening, Dramaten och Svenska teatern i Helsingfors med stöd av Svenska kulturfonden, Kulturrådet och Svenska Akademien.
Hämnden i Kristinestad
€30.40
Detta är min målarsång
€33.80
Skuggas
€33.80
Drömmaren Rousseau
€30.40
Kaplamak – en cirkussommar
€25.80
Otrygg
€33.80
