En belarusisk författare kan avundas den ukrainska kollegans frihet att skriva, om så mitt i kriget. I Europa arrangerar man stödinitiativ för exillitteraturen, medan Norden vill stänga sitt 163 år gamla författarresidens i Rom. Behöver vi en kris för att inse litteraturens värde för samhället, undrar Hannele Mikaela Taivassalo.
DET ÄR MAJ. Den där månaden jag alltid föreställer mig att ska vara den månad när allt lugnar ned sig, men som alltid visar sig vara den sista hetsens månad. Det är eurovisioner och regeringsförhandlingar. Det är skattedeklarationer och relationer. Det är burnout och terrassväder. Det är allt som ska göras före sommaren kommer, alla stora avslut och hopknytningar, allt som alla kommer på att har glömts bort och borde åtgärdas dyker plötsligt upp och överraskar. Och samtidigt är det årsmöten och arbetsresor. Det är roligt men för mycket. I vissa länder är det krig, i vissa förtryck. Solen skiner.
Om detta ville jag berätta. Första veckoslutet i maj var jag på arbetsresa, inte som författare direkt utan som ordförande för Finlands svenska författareförening. Solen sken på Gotland och Visby såg ut som en lite för perfekt idyllkuliss. Baltic Writers’ Council höll årsmöte under ledning av dess ordförande och min kollega Malin Kivelä. En samling ljuvligt udda fåglar flockades: författare, översättare och förbundsanställda från ett generöst definierat Östersjöområde, alla hungrande efter att få ingå i ett större sammanhang, nyfikna på varandra och de olika villkoren att skriva i olika länder. Detta skedde på residenset Baltic Centre for Writers and Translators uppe på kullen i Visby – och hur litet Visby än är blev världen lite större där.
… alla hungrande efter att få ingå i ett större sammanhang, nyfikna på varandra och de olika villkoren att skriva i olika länder.
Än en gång blev jag så konkret varse om betydelsen av dessa internationella konstorganisationer och residens, som mötesplatser. Inte så mycket av de privata orsakerna – att jag som författare kan få gräva ned mig i mitt skrivande och kanske andas ut lite och ta en paus från vardagen, vardagskraven och vardagsfarsen och isolera mig i mitt eget tänkande – utan på grund av vilken betydelse de har för litteraturen, för våra samhällen, vår värld. Där möts vi genom litteraturen, men också i den. Det är så påtagligt att vi krockar med varandra och varandras varanden och kulturer – och det är inte bara den enskilda författarens värld som blir större då. Utan genom författarna också vår allas litteratur. Förhoppningsvis också vår allas värld.
NÄR JAG TÄNKTE på detta tänkte jag också på Circolo Scandinavo, nedläggningshotat nordiskt konstnärsresidens i Rom. Och att det är en absurd tanke att Nordiska ministerrådet vill dra in sitt bidrag till residenset, och på det sättet köra ned en 163-årig nordisk fælles virksomhed och mötesplats. Vad är Norden utan ett levande, nordiskt konstsammanhang och vitala nordiska kontaktnät för kultur? En museal idé? Ett oorganiskt pliktförhållande för att man inte kan ändra på geografin?
Det är en absurd tanke att Nordiska ministerrådet vill dra in sitt bidrag till Circolo Scandinavo.
Nere vid havet i Visby fanns i sin tur Almedalens bibliotek och där ordnade BWC en författarkväll med läsning av inbjudna belarusiska författare. Både författare i exil närvarade liksom författare som bor kvar i landet, trots att situationen för fria författare är närmast omöjlig. De böcker som publiceras går genom statlig censur, vissa författare är svartlistade från publika uppträdanden, fängelsestraffen för fria och ostyrda ord är orimliga, en del av litteraturen har fått fly utomlands. Både författare, alternativ förlagsverksamhet och dessutom det nya, obundna författarförbundet befinner sig i exil, efter att det gamla, statligt obundna belarusiska författarförbundet förbjöds av staten 2021.
I EN DEMOKRATI tar vi för givet att vi har rätten att organisera oss. Det statliga författarförbund som finns i Belarus är givetvis någonting helt annat än det: det är inte författarna som organiserar sig, det är staten som inordnar och övervakar konstnärerna.
Jag sitter och lyssnar på ord som skrivits i ett land där underground-litteratur inte betyder en alternativ, experimentell scen utan att man helt enkelt varit tvungna att gå under jorden. Det finns en svart marknad för förbjuden litteratur, det finns litteratur som smugglas in i landet. Det finns hemliga läsningar där arrangörerna måste iaktta försiktighet för att plötsligt inte ha polisära representanter i publiken och ställas inför rätta.
… ett land där underground-litteratur inte betyder en alternativ, experimentell scen utan att man helt enkelt varit tvungna att gå under jorden.
Litteraturen betyder alltså något. Det vi har tar vi ofta för givet. Kanske vår egen litteratur hinner försvinna innan vi märker hur mycket vi behövde orden? På samma sätt som vi tar vår demokrati för given, vår sociala välfärd, vår yttrandefrihet.
TIDIGARE PÅ DAGEN har jag hört en av de belarusiska poeterna säga att de djupt oroat följer med Rysslands krigsangrepp mot Ukraina, men samtidigt också nästan kan avundas den frihet nationen kämpar för: konsten kan ändå vara fri där och inte förtryckt. Nationen slåss också för den. Författarna där är inte mindre fria än någon annan. Krig är inte frihet, men det är att kämpa för just det.
För en belarusisk författare är valen svåra. Det du skriver kan vändas mot dig. Förbjudas eller anses straffbart. Lämnar du landet kan det vara svårt att återvända, återvänder du riskerar du att bli fängslad. Jag vet att åtminstone en av författarna på bibliotekets scen inte är exilförfattare, utan valt att stanna kvar i sitt land.
Jag undrar vad som hände efter Visby. Jag undrar om den här författaren kommer att få skriva i trygghet. Jag undrar om den här författaren fick komma hem nu i maj.
Det fick jag.
__________
Hannele Mikaela Taivassalo (f.1974) är författare, litterär aktivist och ordförande för Finlands svenska Författareförening. Hennes senaste roman Det förflutna återvänder utkom på Förlaget februari 2023. Fler krönikor av H.M.Taivassalo samt våra andra författare och handplockade skribenter finner man här nedan och på FRLGT. (Foto:
European Writers Council (EWC) har instiftat en särskild insats för att hjälpa författare och översättare i Ukraina och Belarus. Initiativet heter #FreeAllWords och stöds av 46 litterära organisationer i trettio länder.