Ny forskning bevisar äntligen det vi redan visste – att sociala medier gör oss deprimerade och ensamma.
INGEN DRÖMMER OM sin iPhone, hette det i ett mem som gick runt på sociala medier i veckan. Vi tillbringar hälften av vår vakna tid stirrande på mobilskärmen, men den synen dyker aldrig upp i drömmar. Varför!?
Det var inte bara jag som kände igen mig, på responsen verkade det som om ingen någonsin sett en smartphone i sina drömmar. Åtminstone kunde ingen minnas det. Jag tänkte på det när jag på kvällen ställde ifrån mig luren och lät mig falla i sömn. På morgonen låg den där bredvid mig, fullproppad med nyheter och schackdrag och likes och meddelanden, men jag kunde inte minnas att jag skulle sett en den i sömnen.
Ja, jag är på Twitter, men jag röker också cigaretter. Vad är din ursäkt?
Däremot fångade en av nyhetsrubrikerna min uppmärksamhet: Toppforskaren vet exakt när skärmarna blir farliga: Här är ”den gyllene punkten”. Att skärmar är som droger har vi vetat redan länge, liksom att tech-bolagen gör allt för att hålla oss kvar på tråden genom att manipulera oss med optimala doser förstärkning, likes som matar våra egon eller posts som gör oss upprörda, vad allt det nu kan vara. ”Ja, jag är på Twitter, men jag röker också cigaretter. Vad är din ursäkt?” brukar jag säga när någon börjar himla om beroende och skärmmissbruk. Men innerst vet jag, liksom vi alla, att sociala medier är ett helvete. Men liksom droger så var det inte beroendet som först gjorde att vi började med dem, utan allt det roliga, lärorika och spännande. Men sen gick det för långt. Och det gick snabbt. Och efter mer än femton år på Facebook checkar jag fortfarande sajten flera gånger per dag. De flesta som slutar, slutar helt. Cold turkey. Enda sättet. Vissa tar bort apparna från mobilen och läser some bara på datorn. Jag är ingen quitter, brukar jag också säga, men har åtminstone lärt mig att inte ha notifications på.
MELISSA HUNT HETER hon, toppforskaren som nu publicerat de första definitiva vetenskapliga bevisen för att sociala medier gör oss deprimerade och ensamma. Vi visste ju det, liksom vi vet att det är bukfettande att dricka öl, men bra ändå att få veta. Hunt och hennes kollegor var inte nöjda med tidigare forskningsresultat, som pekat åt samma håll – läs särskilt Jonathan Haidts hårresande studier om Instagram och tonårsflickor – så man gick väldigt metodiskt till väga denna gång.
Efter en veckas baslinjeövervakning där deltagarnas normalkonsumtion av some uppmättes, tilldelades de 143 studerandena slumpmässigt uppdraget att antingen begränsa sin användning av Facebook, Instagram och Snapchat till tio minuter per plattform dagligen, eller fortsätta använda sociala medier som vanligt. Försöket pågick i tre veckor.
Et voilà! Gruppen som skurit ner sitt missbruk uppvisade ”signifikant mindre ensamhet och depression” jämfört med kontrollgruppen. Bägge grupperna visade också en signifikant minskning av ångest och fomo (rädsla för att gå miste om något) jämfört med baslinjen, vilket Hunt tolkade som en följd av ökad medvetenhet, egen övervakning och självkontroll.
”En begränsning av användningen av sociala medier till cirka 30 minuter per dag kan leda till en betydande förbättring av välbefinnandet.”
-Melissa Hunt
”The bottom line”, säger Hunt, ”är att om man reducerar bruket av sociala medier leder det till betydande reduktion av både depression och ensamhet.” Effekterna var särskilt markanta för de personer som upplevde sig som nere, ensamma och ledsna eller hade diagnos på depression. I forskningsgruppens sammanfattning kommer de också med rekommendationer: ”Våra resultat tyder starkt på att en begränsning av användningen av sociala medier till cirka 30 minuter per dag kan leda till en betydande förbättring av välbefinnandet.” Chocker.
TIDEN MAN FÖRBRUKAR på some är bara en av de relevanta faktorerna i att vända missbruket till nöjes- och nyttobruk. För de som opt out totalt och säger upp sina konton, visar andra studier, tenderar att vara bli mer ensamma och socialt frånkopplade – och det gäller särskilt i tonåren när man formar sina sociala band och finner sin plats och sig själv i förhållande till andra.
Hunt kommer en räcka vidare rekommendationer, och hejda mig när ni hör något överraskande. För det finns det inte här:
Skolan ska vara en mobilfri zon, säger hon. Nej, inte bara klassrummet, utan hela skolan, hela dagen. Some kan man sedan joxa med en timme efter att man gjort läxorna. Men inte strax före läggdags.
Föräldrar har ett ansvar. I länder som de nordiska där vi ofta väntar oss att institutioner som skolan eller hälsovårdsmyndigheter ska komma med rekommendationer, eller politiska ledare med lagar och förbud, är det särskilt viktigt att föräldrar rätar ryggen och tar ansvar för sina barns välmående. Ja, de kommer att skrika och tigga och känna sig orättvist behandlade och kalla dig för koncentrationslägervakt, men det är samma beteende som en narkoman uppvisar när man fråntar henne knarket. Likheterna mellan TikTok och opium stannar inte vid att bägge kommer från Kina.
Likheterna mellan TikTok och opium stannar inte vid att bägge kommer från Kina.
Och en nyckel som också gäller oss vuxna: droppa de där fucking influencers, edgelords, trollen och andra sociopater som är ute efter att reta upp dina känslor, vare sig positivt eller negativt. Facebook friends are not your friends och du vet inget om vem de är eller vad de vill. Och jag menar inget. Också den begränsade bild du har av some-typer som du inte känner, är felaktig. Det är du som drömt ihop personen utgående från vad hen velat visa av sig. Såhär: Tänk på vilken skillnaden skulle vara i din reaktion på exakt samma text eller bild beroende på om det är en riktig vän du känner som postat den, eller någon random guy du följer. Om det är din vän så förstår du vad hon menar och hur hon känner när hon skriver eller fotar. Det är, eller åtminstone kan det vara, meningsfullt. Det kan det inte med en okänd. Dina synapser funkar, så de jobbar ihop en koherent berättelse kring den där tweeten och personen bakom, men du kommer alltid ha fel. Du kommer att skapa och leva i en fantasivärld. Och inget ont om fantasivärldar, men du kommer att tro att din är verklighet.
SÅ VARFÖR DRÖMMER man inte om sin smartphone? Ho vet. Det finns många andra saker jag gör dagligen som jag inte heller drömmer om, typ äter och klär på mig. Och det är ju inte skärmen i sig som man tittar på, utan det som försiggår på den, inne i den, det den ger en.
Drömmer heroinister om sina sprutor?
____________
Janne Strang är finlandssvensk journalist och krönikör bosatt i Köpenhamn. Mer av Janne och våra andra skribenter och författare hittar du här nedan och på FRLGT. (Foto: Mikail Duran)
