Janne Strang: Censur är historielös självgodhet

Janne Strang
Janne Strang

Att stryka offensiva uttryck ur Roald Dahls böcker är som att försöka censurera The Sex Pistols. När allt det upprörande är bortskalat, finns det knappt något kvar.

JAG MINNS DÅ jag läste Roald Dahl för min dotter första gången. Jag drabbades av sannolikt samma obehag som de censorer som nu tillrättalagt hans böcker: Är det här verkligen lämpligt för barn? Men ungen älskade det. Där fanns på riktigt elaka och själviska människor, inga själlösa rundslipade sagokreatur utan vassa armbågar och snikna sinnen. Och fula och tjocka var de också. Samma sak med Harry Potter – vilka odjur adoptivföräldrarna Vernon och Petunia var. Kan man verkligen läsa sådant här i lågstadiet? Fruktansvärt.

Inga själlösa, rundslipade sagokreatur utan vassa armbågar och snikna sinnen.

För ett par år sedan väckte Robert Zemeckis filmatisering av Dahls Häxorna anstöt, då häxor i filmen kunde kännas igen på sina tre långa, smala och krokiga klor i stället för fingrar, och deras fötter som var som rätblock utan tår. Vissa människor som i verkligheten led av liknande handikapp ansåg att den här ”definitionen” av häxor kunde förstärka stigmat kring utvecklingsvariationer och startade bland annat hashtaggen #NotAWitch. Men såklart var det barnen man i första hand tänkte på; hur skulle andra barn nu förhålla sig till skolkamrater med handikapp? Herregud, är det ingen som tänker på barnen!?

Det är många i kulturkretsarna som reagerat på den senaste revideringen av Dahl, där hans brittiska förlag Puffin bland annat strukit ordet ”ugly” ur uttrycket ”ugly and beastly” och den tjocka och bortskämda Augustus Gloop i Kalle och Chokladfabriken är inte längre ”fat” utan ”enormous”.

Barnboksförläggarna Sara Ehnholm Hielm vid Förlaget och Karin Berglund vid S&S tar bägge revideringarna med upphöjt lugn och konstaterar i Hbl att det ofta görs ändringar i nya upplagor av olika skäl. Ehnholm Hielm påpekar att Roald Dahl har en sexistisk vokabulär, och att det är förståeligt att man avlägsnar element som enbart är stötande. På Twitter skriver författaren Philip Teir däremot att problemet med att ändra i barnböcker är att man ”fråntar läsaren att känna igen vissa berättartemperament, t.ex den berättare som fastslår att någon är fet.” Enligt Teir är det ”att det finns olika tonfall en del av det roliga med läsning”. Jag förstår det som att att författaren liksom skiner igenom texten och berättar något om sig själv, vare sig man ville veta det eller inte.

Författaren liksom skiner igenom texten och berättar något om sig själv, vare sig man ville veta det eller inte.

Och det finns ju en del att berätta om Roald Dahl. Om hur hans pappa och syster dog då han var barn, och hur hans mamma sände honom till internatskola där han fick stryk och mobbades. Om hans antisemitism. Enligt brittiska kritikern Kathryn Hughes var Dahl ”no matter how you spin it […] an absolute sod”. Innan Dahl blev känd skrev han morbida noveller för vuxna, och hans debut som barnboksförfattare James And The Giant Peach – där James föräldrar dör och han hamnar hos sadistiska adoptivföräldrar som han senare tar hämnd på – lades på hyllan i flera år eftersom den ansågs för brutal och opassande. Till slut lade han ut egna pengar på publiceringen, boken blev en hit och Dahl en miljonär som fått bekräftat att det som folk – också barn – vill ha är äckel och lidande och trasiga psyken. Men hans böcker har ändå alltid den där ena rättrådiga unga hjälten som lyser som godhetens fyrbåk i en värld av förtappade vuxna.

FÖLJER MAN PHILIP Teirs resonemang framstår censuren i nytrycken som att förlaget Puffin lägger munkavle på Dahl. Man föser den fula upphovsmannen in bakom gardinen på balen, men fortsätter gärna diskutera hans geni med gästerna. Som docenten i barnlitteratur Maria Lassén-Seger vid Åbo Akademi säger till Svenska Yle har författarskapet frigjorts från sin författare. ”Förlaget verkar diskutera författarskapet som en produkt som kan omformas, så att man ska kunna fortsätta ge ut hans böcker.”

… författarskapet har frigjorts från sin författare.

Och det i sin tur antyder att de inte tyckte sig kunna ge ut böckerna som de var, utan kände att de måste förändras, antingen för att man skulle täckas stå för utgivningen, eller för att man trodde att de inte skulle sälja lika bra utan tillrättalägganden. Eller för att man var rädd att någon annan skulle komma och peka ut de potentiellt stötande elementen i Dahls verk, och Puffin skulle framstå som förlegade och bigotta misogynister som ger ut sådant opassande snusk. Då är det i dagens läge lättare att vara proaktivt woke och redan på förhand rensa ut sådant som möjligen kunde skapa en motreaktion – och samtidigt höstar man in poäng i vissa kretsar för sin medvetenhet och bidrag till kampen för ett … ja, ett hurudant samhälle?

DN:s kritiker och barnboksredaktör Lotta Ohlsson kallar i sin krönika de nya ändringarna i Roald Dahls klassiker för ”svårsmält förnumstiga” och ”imponerande dumma”. Hon minns när Pippis pappa för åtta år sedan fick sin nya titel som ”Söderhavskung” och det var några som varnade för att om vi accepterade detta ”skulle utrensningarna bli värre framöver, och de hade rätt”.

SJÄLV FÖRSÖKER JAG få syn på den samhällsvision, historie- och konstsyn och människobild som censorerna av (klassisk) litteratur besitter. För att inte tala om den bottenlöst djupa och oreflekterade självgodhet som krävs för att tillåta sig bestämma vad som är lämpligt för andra att läsa. Den här slags människor har alltid fascinerat mig, vare sig de jobbar för Stasi i DDR, Statens filmgranskningsbyrå i Kekkoslovakien eller som nyhetsproducenter i dagens Ryssland. Uppfattningen om att man kan styra ett samhälles utveckling genom att manipulera ord och undanhålla saker för allmänheten är inte oriktig, men det är som att peta med en pinne i stacken för att hjälpa myrorna att möblera om, för att man inte gillar hur deras gångar ser ut. Det kommer inte att bli som du tänkt dig.

Det kommer inte att bli som du tänkt dig.

Enligt Lotta Ohlsson behöver barnen ”litteratur som lär dem att tänka, inte lyda”. Men den unga föräldragenerationen idag – millennials, amirite? – verkar inte tänka så. Istället verkar de tro att de dels har svaren på vad som är rätt och fel, gott och ont, och dessutom veta hur dessa eviga värden ska traderas. De verkar se på sina barn som mentalt skröpliga och moraliskt vilsna, oförmögna att bemöta motgångar. Och samtidigt ser de på sig själv som starka, som den generation som tagit kulan av världens ondska för att kunna frälsa de efterkommande från svårmod och etiskt bryderi. Det är som som de försöker stanna upp själva tiden, som de skulle komma att leva för evigt. Men historien och människors motgångar tar aldrig slut, inte ens med dig.

Du kan inte slåss ditt barns fighter, du kan inte gråta hennes tårar och du kan inte utvecklas i hennes ställe. Hon måste få slå sig och stiga upp igen, hon måste få säga fel saker och skämmas ögonen ur sig för det, hon måste få chockeras av människors ondska, hon måste själv få upptäcka vad som är rätt och fel. Och för att kunna göra det behöver hon en kulturhistoria som är sann, inte den förljugna och tillrättalagda som du erbjuder henne. Hon behöver konst som sårar och hånar, som sticker till och får det att knipa i hjärtat. Hon behöver berättelser om människor som gör och säger fel saker. Barn är inte gjorda av glas, de är gjorda av härdat gummi. De går inte sönder av motgångar och obehag, de blir starkare av det – och du försöker frånta dem möjligheten att bli stark. Lika stark som du själv upplever dig vara.

Och har du svårt att låta bli att pilla bort kärnorna ur vattenmelonen för ditt barns skull – gör det åtminstone för konsten. Herregud, är det ingen som tänker på konsten!?

__________

Janne Strang är kolumnist och kurator för FRLGT. Mer av Janne och våra andra författare och handplockade skribenter hittar du här nedan och på FRLGT. (Foto: Eris)

1 x Scelerisque ullamcorper pretium condimentum montes justo risus lagd i varukorgen.
Fortsätt handla Till kassan