Regissören Mia Halme schabblar med Viisi valittua bort en unik chans att berätta historien om Sanna Marins världsberömda regering, skriver Laura Klingberg.
JAG GILLAR ATT få mina förväntningar uppfyllda. När jag öppnar Helsingin Sanomat vill jag läsa nyheter och när jag loggar in på HBO vill jag se högklassiga dramaserier och välgjorda dokumentärfilmer, inte en massa livsstilstjafs. När jag häromdagen bingade den uppmärksammade dokumentärserien om Sanna Marins regering, Viisi valittua (eng. First Five), kan jag inte direkt påstå att jag fick valuta för pengarna.
Jag har sällan sett något både så intetsägande och irriterande.
Min övergripande känsla kring den tredelade dokumentärserien var att jag sällan sett något både så intetsägande och irriterande. Intetsägande eftersom någon verklig dramatik inte finns. Konflikterna mellan regeringspartierna behandlas väldigt ytligt – man vill förstås inte förstärka stereotypen om jobbiga kvinnor som inte kommer överens med andra kvinnor. Irriterande eftersom en dokumentärserie som försöker krossa stereotyperna om maktens kvinnor ändå ger mig ett intryck av att de medverkande toppolitikerna stundvis reduceras till just ”bara” kvinnor. Och mammor.
I DET FÖRSTA avsnittet presenteras olika hånfulla och nedlåtande uttryck som använts om kvintetten, till exempel huulipunahallitus (sv. läppstiftsregeringen). Samtidigt förekommer det flera scener där ministrarna sminkar sig trots att de uttryckligen ber om att inte bli filmade medan de gör det. I en värld där kvinnor ofta behöver tona ner sin femininitet för att tas på allvar och uppfattas som proffsiga är det nästan upproriskt att sminka sig. I den här kontexten undrar jag ändå varför sminkscenerna hade klippts in på det här sättet.
Moderskapet får onödigt mycket utrymme. Betydligt viktigare är att se förhållandevis unga kvinnor på samhällets högsta maktposter.
Regissör Mia Halmes största trumf är att skildra hur det i ett modernt nordiskt land är möjligt att samtidigt vara partiledare, minister och mamma men i mitt tycke får moderskapet onödigt mycket utrymme i dokumentären. Det är visserligen fint att kvintettens medlemmar visar att det går alldeles bra att ha en framgångsrik karriär och samtidigt vara förälder. Barnen är framtiden, det budskapet framhävs i dokumentären väldigt tydligt. Men för mig och många andra har det varit betydligt viktigare att se förhållandevis unga kvinnor på samhällets högsta maktposter än det att kvinnorna i regeringen Marin lyckats kombinera karriär med föräldraskap. Facebook är visserligen en stor slaskhink men jag minns glädjen när jag i tiderna kollade upp kvintettens medlemmar på plattformen och upptäckte att vi har flera gemensamma FB-bekanta. Banalt, absolut, men det är (eller var) ett modernt sätt att mäta sitt avstånd – eller närhet – till samhällets elit.
I EN DISKUSSION om Viisi valittua i Yles kulturmagasin Kulttuuriykkönen påpekar Heikki Hiilamo, professor i socialpolitik, att finländare betraktar jämställdhet och välfärdsstat som sådana självklarheter att vi inte ser hur unikt vårt samhälle är i ett större internationellt sammanhang. Det är lätt att ta för givet fenomen som lång föräldraledighet, fungerande småbarnspedagogik och kvinnors faktiska karriärmöjligheter om man redan haft dessa privilegier under flera årtionden. Det är förstås alldeles sant men när jag tänker på kvintetten är föräldraskap inte det första som dyker upp i mitt huvud. Regeringen Marin är trots allt den som styrde Finland under Covidpandemin och invasionen av Ukraina. Dessutom var det under deras tid vid makten som Finland med rekordfart gick med i NATO.
Samtidigt är det värt att komma ihåg att regeringen Marin också fattat politiska beslut som kan beskrivas som direkt antifeministiska. En samtyckeslag och uppdaterad abortlagstiftning tröstar knappast sjukskötare vars möjligheter att strejka numera begränsas av patientskyddslagen. Eller samer som i åratal krävt en förnyad sametingslag.
Helhetsintrycket är någon sorts obskyr och överdrivet lång reklamfilm.
Eftersom filmskaparna uppenbart haft brist på intervjumaterial och inte heller fått vara med under regeringsmöten innehåller dokumentären en massa onödig utfyllnad i form av instagrammiga klipp på Sanna Marin som tränar, Maria Ohisalo som vandrar i vinterlandskap med barnvagnen och Anna-Maja Henriksson som beundrar skärgården. Dessutom får tittarna ta del av arkivmaterial, vilket å ena sidan illustrerar vilken massiv internationell uppmärksamhet regeringen Marin fått men å andra sidan också känns lite tröttsamt. Helhetsintrycket är någon sorts obskyr och överdrivet lång reklamfilm.
Den som sett regissör Halmes Jussibelönade dokumentärfilm Ikuisesti sinun (2011) om barn som placerats utanför hemmet kan undra varför hon inte nyttjat samma finkänslighet som i tidigare projekt utan tilldelat partiledarna så uppenbara och klyschiga roller. Med det sagt kommer det nog fram i dokumentären att ingen av huvudpersonerna vuxit upp i en traditionell kärnfamilj. Många berättar om en anspråkslös och avvikande familjebakgrund. I det här avseendet utgör kvintetten Finland i ett nötskal: en kombination av hårt arbete och välfärdsstatens stöd kan möjliggöra en otrolig klassresa.
MÅLGRUPPEN FÖR VIISI valittua förblir ett stort frågetecken eftersom innehållet samtidigt är för ytligt för att erbjuda den inhemska publiken något nytt, medan regin och berättandet är för slappt för att ge en internationell publik en meningsfull kontext. På grund av föräldraledigheter och Katri Kulmunis avgång sommaren 2020 (i samband med skandalen kring hennes medieträning) är heller inte sammansättningen av kvintetten den samma under hela serien. Egentligen handlar dokumentären om en septett, och jag kan föreställa mig hur svårt det måste vara för en utländsk tittare att hänga med i svängarna när Emma Kari plötsligt dyker upp i rutan. Vad en internationell publik får ut av serien förblir sist och slutligen oklart. Förutom då en överlång reklamfilm för den finländska välfärdsstaten.
Var det verkligen nödvändigt att göra dokumentären just nu? Varför inte vänta ett par år?
Jag tycker mig se samma problem i Viisi valittua som i Yles på många sätt väldigt lyckade dokumentärserie Politikfinland (2021). Statsministern är så djupt inne i sin maktposition att det är svårt för henne att kommentera saker och ting lika fritt som det är för dem som har lämnat politiken och fått lite avstånd till det hela. Dessutom är det omöjligt att få en översikt över regeringsperioden då materialet spelats in medan den pågick. Frågan uppstår om det verkligen var nödvändigt att göra dokumentären just nu, varför inte vänta ett par år och få mer mogna reflektioner kring denna unika period i Finlands politiska historia? Sannolikt har produktionsbolaget Fremantle och HBO avsett att utnyttja det exceptionella internationella intresse som Finland just nu åtnjuter för att maxa publiciteten. Inom kort står landet med en ny regering som av allt att döma kommer att vara en diametral motsats till Marins ursprungliga femväppling.
FRAM TILLS ALLDELES nyligen – då Warner Media slogs ihop med Discovery – har HBO:s varumärke fungerat som en sorts kvalitetsgaranti. Många av de absolut största serierna i kategorin prestige-tv har skapats av HBO, bland dem The Sopranos, Six Feet Under och Succession. Jämfört med de här massiva produktionerna i världsklass är Viisi valittua ett pinsamt hopkok som skriker heimlaga. Det som antagligen är avsett som någon sorts kontaktyta att relatera till och inspireras av blir bara väldigt platt och generiskt.
Ja, i Finland kan alldeles vanliga tjejer från arbetarklassen bli högutbildade toppolitiker. De kan till och med föda barn under en regeringsperiod som präglas av internationella kriser. Men den här i sig fina utgångspunkten förvaltas tyvärr inte på det sätt den hade förtjänat.
__________
Laura Klingberg är finlandssvensk journalist bosatt i Göteborg. Mer av Laura och våra andra skribenter hittar du här nedan och på FRLGT, samt i hennes nyhetsbrev Irrevocable. (Foto: HBO Max)
