“Varför har inte studerande rätt till vila och semester?” På ytan en alldeles saklig, om än lite ledande öppning till evighetsfrågan om studerandes ekonomi under sommarmånaderna, då FPA stängt av kranen till studiestödet. 

Den uppenbara lösningen, att ta ett sommarjobb, är heller inte alltid lätt, skriver SYL. Konkurrensen om jobben är stenhård, särskilt om de jobb som ger någon meningsfull erfarenhet, och – och här kommer den egentliga biffen – är det inte dessutom orättvist att studerande, med nio månader av betungande inlärningsarbete bakom sig, varje juni förväntas sadla om till illa betalda, slitande och meningslösa sommarjobb, bara för att klara livhanken fram till hösten? 

När ska man få vila, frågar SYL, och påpekar att en tredjedel (!) av finska studerande uppgett sig lida av någon sorts mentala problem kopplade till stress över prestationskrav, självbild eller dålig ekonomi. 

Som ett svärd genom den gordiska magknuten mynnade SYL:s inlägg ut i basinkomst som lösning på problemen. Och visst är det ett alldeles realistiskt alternativ med goda argument i ryggen, särskilt som Sipiläs regering redan 2015 började testa en månatlig medborgarlön utan krav på motprestation i stället för den rådande djungeln av utkomststöd och inkomstöverföringar. 

Det hade kunnat bli en bra debatt. Men … eftersom ingen på Twitter läser de ursprungskällor som folk länkar till, bröt some-helvetet lös. 

“Men va fan!? Ska studerande ha gratis pengar på sommaren nu också? Kom igen!” 

En åsiktsavgrund öppnade sig, men inte i frågan om basinkomst, utan i stort sett allt annat. Som alla de bästa Twitterkrigen gör, delade frågan om “semesterpengar för studerande” plattformen mellan unga och gamla, höger och vänster, progressiva och konservativa, komiker och sarkastiska komiker och seriösa debattörer. Mer eller mindre medvetna missförstånd etablerades, invektiv och stämplar haglade, ursinne erupterade och halmgubbar dansade polka genom Suomitwitter medan regnet ödelade semestervädret utanför, och alla verkade njuta av sin rättfärdiga ilska och egna förträfflighet. 

“Under min tid städade vi faktiskt upp spyor från hotellrum för att få pengar till hyran, och det var ingen som klagade.” 

“Hallå gubbe, det finns inga jobb. Alla skiter på oss! Studeranden är faktiskt utmattade!”

“Vad är det för generation av veklingar som ska ha allting gratis av samhället!? Ser inte bra ut för Finlands framtid.” 

“Sällsynt fittig kommentar! Det är faktiskt hårt jobb att studera, jag känner jättemånga som fått burn-out.” 

“Nämen håll nu käft, ni är den mest privilegierade gruppen i samhället. Visa lite #ryggrad!” 

Osv osv … det skulle sannolikt krävas en krigsromantiker i klass med JL Runeberg för att göra hela dramat rättvisa, men gå för all del tillbaka och sök på #opiskelijat för en rundtur på i tiden frusna digitala slagfältet sommaren ‘19. 

Men bataljen stannade inte på Twitter. Det var ändå högsommar och rötmånad, och ingen hade ännu siktat lejon i Ruokolax, så också de etablerade medierna nappade snabbt upp konflikten och lotsade missförstånden och fördomarna över till print- och etermedierna. Helsingin Sanomats vassa kolumnist Anna-Mari Sipilä författade en drypande sarkastisk kria om “den stackars unga eliten” av högskolestuderande, och Kauppalehtis chefredaktör Arno Ahosniemi, alltid redo att försvara kapitalismens piska, fullbordarde slakten på studenterna genom att kalla dem som krävde betald semester från studierna för “lojt knubbiga gödgrisar” som saknade förankring i livets realiteter. 

Generationskonflikten stod i full blom och nu förstod också SYL att man borde ha deltagit mer aktivt i den efterföljande debatten och försöka styra den mot själva saken, dvs. basinkomst. Men det hade knappast hjälpt. Den njutning som både etablerade kolumnister och some-världens Social Justice Warriors fick av att ohämmat slunga träck över varandra, var det knappast någon som bytt ut mot en saklig debatt om nivån på och finansieringsmodeller av en medborgerlig månadspeng. 

En vecka efter SYL:s första ställningstagande hade parterna glidit in i ett ställningskrig där den “vuxna” sidan fortfarande upprört bombarderade Twitterfeeden med romantiserade minnen av sina egna skitiga sommarjobb, medan den andra sidan skiftat argumenten för betald ledighet och rätt till vila över till behovet av terapi för unga som drabbats av utmattning och depressioner. 

Hur täcks vuxna människor förminska och förakta mentalt sjuka ungdomar? 

Efter ytterligare några dagar ingrep nytillträdda utbildningsministern Li Andersson i debatten med en mogen tweet om det faktum att studerande hör till de minst välbärgade och mest skuldsatta samhällsgrupperna, vars välmåga det är skäl att ta på allvar. 

Att det kan vara knapert att studera vet säkert alla som prövat på det, så debattfrågan flydde åter vidare, nu till huruvida det inte är själva meningen att livet ska vara svårt under studietiden, att åren vid universitet och högskolor utgör något slags skärseld och prövning för att sålla agnarna från vetet och föra var och en till hens rätta fålla, som svenska proggarna Blå Tåget sjöng i Staten och kapitalet redan 1972.

Som det råkar sig, samma år som studiepenningen infördes i Finland. 

Eller om inte vi, som gått igenom de där jobbiga och kletiga åren av studier och jobb och ångest och svält, i stället borde försöka göra det lättare för kidsen av idag att hålla näbben ovanför den mörka vattenytan? 

Inlägg på Twitter ska kanske inte hållas som en måttstock för mänsklig moral, men den empatilöshet som vissa debattörer stundtals tillät sig, till och med i frågan om studerande med kliniska utmattningssymptom eller depression, var rent ut förkastlig läsning. Vi fick ingen debatt om basinkomsten eller sommarjobb, men om det var något man kunde hoppas att deltagarna i gödgrisdebatten tog med sig, var det siffran 30 procent, andelen studerande som uppger sig lida av nedsatt prestationsförmåga på grund av stress, ekonomi eller krav från både samhället, familjen – och från sig själv. 

Att leva sig in i en deprimerad persons upplevelse är svårt om inte omöjligt, men inte heller nödvändigt. Det är bara något man som frisk får acceptera, liksom att det inte hjälper med en “promenad i naturen” eller “skaffa dig en hobby” eller “det går säkert om av sig själv.” I sin debutroman Bara lite till (2018) beskriver författaren och journalisten Heidi Hakala hur den kognitiva och emotionella närvaron påverkas när väggarna börjar falla in på en och själva marken tycks ge vika. 

“Jag har markerat delar av texten med gul tusch, men när jag läser orden igen är det som om jag aldrig sett dem förut”, beskriver romanens Sandra sin plötsliga insikt på arbetsplatsen om att allt inte längre är som det ska. I relationen med pojkvännen Johan har en osynlig mur byggts upp, och hon “kan se att vi har det bra, men jag kan inte känna det.” När Sandra till slut erkänner också för sig själv att hon behöver professionell hjälp, och ringer upp jouren på Aurora “förvandlas bruset i öronen till ett dovt pipande”, tungan sväller i munnen och de enda ord hon lyckas stamma fram till rösten i andra ändan av samtalet är ett krystat “… jag är sjuk”. 

Ifall funktionsnedsättande stress, ångest och utmattning verkligen är vardagen för var tredje, eller ens var tionde ung studerande i Finland, är det inte bara basinkomst som behöver debatteras, utan vilka värderingar vi överhuvudtaget förlitar oss på i samhällsbygget. 

För fem år sedan cirkulerade en intressant teori om att depression är en reaktion på inflammation i kroppen, vilket försätter hjärnan i “sjukdomsläge” med allt vad det innebär av nedsatt ork, motivation och mående. Det väckte förstås spekulationer kring vad själva inflammationen i så fall beror på, och en åtminstone filosofiskt rätt tilltalande förklaring var att depression är en allergisk reaktion på själva samhället och dess krav, som det är format i dag. 

Redan Sigmund Freud skrev i sin studie Vi vantrivs i kulturen (1930) om det svåra förhållandet mellan individen och samhället, om hur vi upplever en naturlig aversion mot yttre förväntningar i realiserandet av vår unika personlighet, och hur destruktivt förväntningarna kan påverka olika människotyper. 

Det är en lång väg att gå om vi ska börja mocka om i den mentala jordmån som är människans förhållande till det moderna tävlingssamhället och dess axiom – resursernas njugghet och allas konstanta konkurrens med alla andra, som ofta framställs som ett nollsummespel där vinnaren tar allt. 

En viktig källa till den här skeva verklighetsbilden är introduktionen av de ekonomiska vetenskapernas terminologi på livets samtliga sektorer, där kulturens och själva tillvarons språk ständigt påbjuds att reduceras till marknadsförhållanden mellan producenter och konsumenter. 

Övertagandet av språket var en medveten ambition som formulerades redan på 1980-talet och drevs av den transatlantiska högern, Margaret Thatchers tories och Ronald Reagans republikaner med stöd av tankesmedjor på bägge kontinenter, och som fann sin väg till Finland i början av 1990-talet då man började ge ekonominyheter sina egna specialsändningar. Fotbollsspelare lärde sig att det nu var deras arbete, inte bara passion, att sparka boll för pengar. Konstnärer intalades att de nu var företagare, inte skapare. Förhållandet mellan studerande och skolelever gentemot sina lärare blev ett av köpare respektive försäljare av kunskap. Det är idag helt okontroversiellt att prata om att “konsumera” kultur i form av teaterbesök, böcker, konserter eller fotbollsmatcher. 

Det är svårt att se att upplevelsen av en grundläggande meningsfullhet hos den mänskliga tillvaron inte skulle lida av att vi tillåtit en reducering av språket – och med det, verkligheten – till ekonomiskt betingade relationer, eller att den andliga fattigdom illusionen för med sig, inte skulle stå i relation till den ökade upplevelsen av betydelselöshet, värdelöshet, självförakt, stress och depression, vilket statistiken tydligt vittnar om. 

Vad vi behöver är en allvarlig diskussion om betydelsen av tillvaron bortom de ekonomiska parametrarna. Kanske behöver vi medvetet stiga av det skenande tåget som studier, karriär och ekonomisk optimering innebär? Kanske är det en högst sund stoppsignal som depression och utmattning egentligen är? En allergisk reaktion till ett samhälle som reducerat tillvarons yttersta mening till en ekonomisk ekvation. 

Det är där vi är, och det är vårt eget ansvar att våga överskrida det handikapp som vårt språk, och därmed vår värld, drabbats av. I väntan på den revolutionen är det åtminstone något tröstande att bara en dryg vecka efter SYL:s ställningstagande, läsa nyheten att nytillträdde utbildningsminister Andersson, som en direkt följd av den rasande debatten, kommer att rikta 29 extra miljoner euro till förebyggning och vård av studenters och skolbarns mentala hälsa. 

Grattis, SYL! Grattis studenter. Grattis, Finland.