När börjar en berättelse egentligen, om det är något jag burit med sig så länge jag minns? Som barn föreställde jag mig min mormorsmor som en ängel, troligen med en enorm hatt placerad på pompadourfrisyren, för hon var ju modist, alltså hattmakerska. Senare berättas om hur hon som äldre skapar en hatt åt min mamma, men att mamma tyckte att den var så ful. Någonstans mellan ängeln och hatten som social spegel tar Galanterna form, med en huvudperson som bär min mormorsmors namn. Fast det är inte henne jag skriver om.
Min mamma älskade sin mommo och jag ville träffa henne. Men jag visste nästan ingenting om henne. Bara det där med hattarna och att hon hade mängder av syskon men de två som sticker ut är konstnärerna som lämnat efter sig tavlor och skulpturer. Ja och så att hon var snäll, kanske rent av en god människa. Vad det än må betyda att vara god. Men det går inte att skriva om en god människa, eller Fjodor Dostojevskij har ju redan gjort det. Jag kunde inte. Jag kom av mig. I stället letade jag efter hennes tid, hennes stad och hittade mig själv i 1912. På något vis iförd hatt.
Men det går inte att skriva om en god människa. Jag kunde inte. Jag kom av mig.
Det långa 1800-talet är över och världen har precis klivit in i 1900-talet som är snabbare, rörligare. Folk flyttar på sig för att få det bättre, de åker båt, tåg, bilarna dyker upp, de trampar omkring på velocipeder, så fort går det med cyklandet att frågan är om det behövs spårvagnar längre. Det talas om kärlek utan barn och visst skulle det betyda en hel del om preventivmedel var tillgängligt. I de lägre klasserna ropas det om att: Arbetare vaknen i alla länder och förenen eder, där pågår kampen. Det är svårt att leva på minimum och med ständigt böjd nacke.
Det finns de som säger att 1900-talet börjar på allvar 1912. Det är året då ett kraftigt vulkanutbrott i Alaska äger rum. Kinas kejsare, sexårig envåldshärskare abdikerar. I Finland flyger ett tyskt flygplan första gången över Tölöviken och folk samlas för att betrakta looparna. Första kvinnan flyger över Engelska kanalen. Den femte februari är det minus 49 grader i Sodankylä. I Ryssland dödar tsarens utsända femhundra människor vid en strejk. I Stockholm går de femte Olympiska spelen av stapeln i juli, solskensolympiaden kallad, för juli är extra varm. Berghälls kyrka i Helsingfors invigs och Långa bron står färdig. Tarzan ser dagens ljus i ett seriemagasin. Den svenska tidskriften Kvinnlig rösträtt ges ut första gången 1912. Charles Dawson påstår sig hittat den felande länken mellan apa och människa i Piltdownmannen. Franz Reinchelt gör ett flygförsök med egen sydd fallskärm, han kastar sig ut från Eiffeltornet, filmas, dör, även gropen hans kropp bildat filmas. Det varnas för koldioxidutsläpp som ökat markant. August Strindberg dör, kanhända något av litteraturen med honom, säger kulturskribenter.
1912 – Franz Reinchelt gör ett flygförsök med egen sydd fallskärm, han kastar sig ut från Eiffeltornet, filmas, dör.
Men allra mest är det förstås året då Titanic gör sin jungfrufärd och krockar med isberget som får båten att sjunka. Långa namnlistor på de finländska passagerarna återges i dagspressen, i Helsingin Sanomat även med utvandringsort från Finland.
1912 är ett år med solförmörkelse som gör att det finns ovanligt många med synskador. Och det är skottår, tiden försöker återskapa sig själv genom en extra dag, året är långt. Är det ett ovanligt tungt år, är det därför 1900-talet på något vis tar sin början där? Naturligtvis är det Titanic eftervärlden minns, det modernaste fartyget som sjunker. Världens undergång må vara på väg, men det är trots det också precis innan 1900-talet blir mörkare och världen går in i krig, eller det är förstås inte sant, det krigas också 1912, men världskriget har inte brutit ut. Det är ännu en värld i växande och förväntan, perioden i Frankrike kallad för La belle époque och Helsingfors är både storstad och landsbygd.
Kvinnor rör sig helst i grupp för gemenskapen ger trygghet och rörelsefrihet. Det finns så många platser dit hon inte kan gå, inte ens med kavaljer. Trots det finns det förstås sätt att kringgå de kvinnliga tvångströjorna och det görs.
Jag fascineras av hattarna. En hatt som säger vem du är, anger klasstillhörighet. Den fattigas hatt är sliten och kvinnor utan pengar använder huvudduk. Den kvinna jag letar efter 1912 är yrkesarbetande, hon försörjer sig så gott det går. Hon bär hatt av gott snitt. Jag vill ge henne något, kvinnan som bär samma namn som min mormorsmor. Allra mest vill jag ge henne möjlighet att göra det hon inte får. Rätt hatt gör henne friare. Jag drar ut hattnålen ur den stora, svävande damhatten och förser henne med feodora, plommonstop eller skärmmössa, med ens får hon vara med i det Helsingfors har att erbjuda. Hon kan bege sig ut i Helsingforsnatten, för att hon har en hatt som sitter närmare huvudet.
Hon kan bege sig ut i Helsingforsnatten, för att hon har en hatt som sitter närmare huvudet.
Det är 1912 och det är samtidigt i dag. Jag berättar om en kvinna som bär min mormorsmors namn och hon är också jag. Det började, kanske, med att jag ville skriva om en änglalik varelse, en hemmets ängel för att tala med Virginia Wolf, men det ville inte låta sig skrivas. Hon vill hellre göra stan så i stället är det 1912 och vad som händer då, vad gör hon/jag under det året som gör att vi förändras, kanske inte för att bli goda människor, men åtminstone få viss erfarenhet, helt enkelt bli karl för sin hatt.
_______
Mia Franck (f. 1971) är författare, skrivhandledare och doktor i litteraturvetenskap. Galanterna är hennes femte roman. För Bombträdgården (Förlaget 2018) nominerades Franck till bl.a. Europeiska unionens litteraturpris.
