”Men vi ses väl på bokmässan?”
”Jag vet inte. Jag har inte bestämt mig ännu. Vet inte om jag klarar av det.”
Tog taxi.
Lädret knarrade och bilbältet löpte alltför smidigt. Jag satt lågt. Kände mig främmande inför mig själv. Kände bara igen landskapet på andra sidan fönstret. Spår av skogen. De svarta glesgula grenarna. Blundande trädstammar. Tystnaden i stenarna som öppnade ett öga. De sade:
”Nu är du människa igen. Du är inte vi.”
Framme. Taxin tickade, nästan ljudisolerad. Klev ur. Som ett urtidsdjur.
För mycket på fel ställe. Med papperslapp i handen. Kulkulupa. Rena kläder. Inte våtdräkt och grodfötter. Inte Mjukisbrallor. Inte träningskläder, men rena glasögon och noll tallbark i håret. Inga mossvåta strumpor. Ingen skog i blodet. Stolt. Glad.
Men inte pirrig. Någonting var för kort.
Som om det redan alltför länge varit vådligt att planera.
Här. Borde fokusera. Omöjligt.
KIRJAMESSUT: BOKMÄSSAN.
Människorna strömmade in genom dörrarna under orden.
Stannade för att bara stå.
Älskade varje färgnyans ovanför dörrarna till mässcentret.
Och när jag gick ner för trapporna till böckerna var jag tvungen att svälja för att inte gråta av lättnad.
Äntligen. Äntligen för alla. För oss. Bara äntligen igen.
Allt var annorlunda.
Finstämt. Pånytt, nytt och försiktigt och stort och glädjefyllt och allvarligt.
Människomassan.
Rörde på sig efter coronalamslaget.
Stråk av vemod och trötthet och tyngd strök sig banor i vimlet.
Glädjen dämpad bakom munskydd och avstånd.
De som vill kramas. De som gick undan. De som drogs till varandra som några små i ett häftigt luftdrag. De som gick omkring som i en bur av säkrat glas.
Jag som glodde. Stannade för att glo. För det är ju aldrig bråttom någonstans nuförtiden. Och sen, böckerna. Kunde knappt öppna dem, för alla människor som öppnade sig mot varandra, mot mig. Behövde läsa dem just där. Ingenting kunde vänta.
Det var smalt ibland. Som om delaktigheten försvann som en strimma ljus. Som om allt hängde på en tråd som var för tunn för att bära.
Allt som vi saknat.
Som om ensamheten inte riktigt ännu gick att dela.
Som om distansen fanns kvar, och som om närheten till den andra skedde bakom osynlig skärm. Så rättfram var saknaden efter mänsklig närhet. Så närvarande.
Samlade mig, och öppnade böckerna.
Rita Paqvalèns bok Queera minnen förde mig långt bakåt i tiden. Till tystnaden och censuren. Till det som inte fick benämnas.
Till kompensationen. Kompensera för skammen.
Tänker att tanterna på privata hjälpstationen, Isa och Anna-Lisa i Rita Paqvalèns bok, kompenserade hela livet för att de, tillsammans, ändå vågade vara de som de innerst inne var. Två kvinnor som älskade kvinnor. Kanske har jag fel, kanske var det inte alls så, men när jag läser om hur de firade sommar på sitt Trollebo, aldrig ifred med sin kärlek, men fullastade med släktingars barn, sysslor, jobb, extra människor, trädgård, jordgubbar som skulle säljas, fylls jag av sorg och medkänsla, men också av tacksamhet över att Rita fångat upp allt med Isa och allt med Anna-Lisa och allt med Marie och Bolette och allt med Harald. Allt med Vera och Viktoria. Boken är så viktig. Den kastar ett ljus över kärlek som inte fick existera i det offentliga rummet. Kärlek som aldrig fick lysa, skimra, delta, existera eller välsignas.
Kärlek som måste kompenseras med duktighet, flit, redbarhet, slit, tillgänglighet.
Liv som förminskades.
Boken Queera minnen sprättar upp testamenten som kräver att bli lästa pånytt.
Det är så oerhört privilegierat att få läsa dethär:
Jag önskar bli begravd vid Valborgs sida å Norstrands kyrkogård. Jag vill bli iklädd den lätte hvite dragt, som Valborg bar, då hon dog. Den finns inlagd i papper med påskrift i en av mina byrålådor. De af Valborgs bref, hvilka jag möjligen icke hunnit bränna, skola tillika med hennes gamla nötta Nye Testament, hennes porträtter(de mindre) min norska psalmbok och möjligen andra småting, läggas i min kista.
(Ur Queera minnen. Citat ur Toini Topelius testamente.)
Fattar inte ens att jag tvekade.
Att om jag klarar bokmässan eller inte, men vaffaen?!.
Jag lovar att aldrig sluta bredda, fördjupa, inkludera, queera livet, nyansera det.
Jag lovar att aldrig sluta leta efter det som måste döljas för att det skimrar på ett sätt som får normerna att blekna.
Tack Förlaget för att ni deltog i bokmässan.
_________
Minna Lindeberg (f. 1968) är författare och rörelseterapeut. Hennes senaste bok Norrsken i skallen utkom på Förlaget 2021. (Foto: Freestocks)
Vildare, värre, Smilodon
€16.90
Snön över Azharia
€19.90
Om du möter en björn
€25.40
