”Tänk att ett litet minoritetsförlag har två(!) pristagare i ett litterärt sammanhang där alla nordiska länder och minoritetsområden är representerade. Det är nästan så stort att man inte förstår”, skriver förläggare Sara Ehnholm Hielm.
Den 26 oktober 2020 erhöll Monika Fagerholms Vem dödade bambi? samt Jenny Lucanders och Jens Mattssons Vi är lajon! Nordiska rådets bägge litteraturpriser. Två pris till Finland, båda utgivna på det lilla finlandssvenska förlaget Förlaget.
I sitt tacktal beskrev Monika Fagerholm finlandssvenskarnas situation: ”Att höra till en liten minoritet har ganska många nackdelar, som att många aldrig har hört talas om en. En riktigt, riktigt bra sak är att man alldeles från riktigt tidigt vet, att det man har, det som finns i ens sammanhang, det räcker inte till. Det gäller att öppna de där fönstren, ta intryck, ta in härifrån och därifrån, gå ut i den där världen och därifrån, med det som en plattform, skapa, göra.”
För finlandssvenskarna har alltid Norden utgjort själva livsluften: den plats där man först möter världen på sitt eget språk. Det är nämligen inte självklart i ens eget land.
Det finns ungefär lika många finlandssvenskar som islänningar, kring 300 000. Litteraturen har alltid varit finlandssvenskarnas paradgren och vi har både stolta traditioner från Edith Södergran och de andra modernisterna och en rik nu levande litteratur med representanter som Tua Forsström, Ulla-Lena Lundberg, Kjell Westö och förstås Fagerholm. Vi har starka institutioner som delar ut stipendier och pris, vi har egna resurser mer än många andra minoriteter. Ändå är finlandssvenskar ofta rädda för en sak: att vara bra för att vara finlandssvensk. Att vara stor inne i sin egen lilla bubbla. Därför blir sådana här priser gränslöst viktiga.
För ett finlandssvenskt förlag gäller det att vara rörligt, öppet och prestigelöst. På tårna. Hitta samarbetspartners bland svenska förlag i Sverige och finska förlag i Finland, för att böckerna ska nå ut och få den synlighet som författare och illustratörer är värda. En öppenhet också mot kreatörerna: de ska få jobba med de bästa. Böcker kan komma till på många vägnar, nästan alltid lite olika. Med Vi är lajon! var det Jenny Lucander som fått ett manus från den svenska debutanten Jens Mattsson på Natur&Kultur, som hon bad mig läsa. Liksom alla andra läsare blev jag gripen, skrattade och grät och sade ja till att ge ut boken i Finland, ja till ett kreativt samarbete över lands- och förlagsgränserna. Jenny och jag talade om karaktärerna, kollade bilderna, diskuterade slutet i oändlighet men det var till slut Natur&Kultur som hittade den bästa lösningen. Flera hjärnor, hjärtan och ögon ser mer.
Finlandssvenskar är ofta rädda för en sak: att vara bra för att vara finlandssvensk.
Jag har arbetat med Jenny sedan 2007. Sedan dess har hon ihärdigt jobbat på, utbildat sig, blivit allt skickligare. Långsiktighet är kärnan i all förlagsverksamhet. Att man tror på en författare eller illustratör och att de litar på sin förläggare. Att de får ge ut tillräckligt många böcker för att lära sig hantverket, men också tillräckligt få för att behålla lusten och vilja göra sitt allra bästa. Våga ta risker, pröva nya tekniker, få lagom mycket kvalificerad kritik.
Till slut kan det uppstå en relation mellan författare och förläggare där allt är underställt boken, ett gemensamt språk på vilket båda kan uttala sig totalt fritt, ett tillitsfullt flow. Målet är alltid ett och det detsamma: litterär kvalitet. Att just den här boken ska bli så bra den kan bli. Då blir jobbet som förläggare egentligen ganska enkelt.
Som tonåring i Helsingfors på 1980-talet tänkte jag ofta att man borde ha levat i Paris på 1920-talet där Hemingway, Joyce, Stein och Fitzgerald hängde tillsammans, eller i New York på 1950-talet. Platser där kreativiteten flödade, där ett litet sammansvetsat gäng tillsammans levde för sin konst, utmanade och överträffade varandra. Då kunde jag aldrig föreställa mig att något sådant kanske redan pågick här kring Monika Fagerholm, Kjell Westö, Henrika Ringbom (och förstås många andra grupperingar).
Det skedde igen på 2000-talet och då kring barnlitteratur, för vilken det andra priset delades ut (Nordiska rådet inrättade det så sent som 2012). För vad annat är den renässans som skett bland de finlandssvenska illustratörerna och författarna, många som jag har haft glädjen att arbeta med och där bland andra Jenny Lucander, Linda Bondestam, Lena Frölander-Ulf och Annika Sandelin och många fler ingår?
Mellan dem råder en enorm generositet. Författarna och illustratörerna har grundat en förening, håller solidariskt fram varandras böcker, stöttar och hjälper varandra. En sådan utåtriktad generositet har också utmärkt Monika Fagerholms författarskap – hon håller skrivarskolor, läser allas böcker och skriver om dem, engagerar sig i världen. Kanske generositet är nyckeln till framgång inom litteraturen? Barnlitteraturens framgångar har spritt sig märkligt jämnt.
Kanske är generositeten mellan författarna nyckeln till framgång inom litteraturen?
Aldrig kunde jag tro, då jag började med barnlitteratur för tjugo år sedan, att den dagen skulle randas då Jenny Lucanders foto skulle publiceras lika stort som Monika Fagerholms på Helsingin Sanomats paradsida och över kulturavdelningens hela ingångssida. För tjugo år sedan var det en allmän självklarhet att barnlitteratur hade lägre status – men jag höll aldrig med om det, tyckte aldrig att det var rätt tänkt. Nu har världen kommit ikapp.
Under de här segeryra dagarna har en amerikansk barnboksklassiker ofta ploppat in i mitt medvetande: The Little Engine That Could (1930), en amerikansk folksaga populariserad av Watty Piper (en pseudonym för förläggaren Arnold Munk.) Berättelsen handlar om en räcka tågvagnar fulla med leksaker och godsaker till barnen som bor på andra sidan berget. Tåget har blivit stående på rälsen eftersom loket sackat ihop, och alla lok som kör förbi anser sig antingen för stora och viktiga, eller är för gamla och trötta för att ta vagnarna på släp.
Men så kommer ett litet blått lok förbi. Det har visserligen aldrig varit på andra sidan berget och det vet inte om det orkar dra, om det har muskler nog. Men det lilla loket ger sig beslutsamt upp för berget, tänker: ”I think I can, I think I can, I think I can …” Och det klarar det: barnen får sina leksaker.
Idag tänker jag på Förlaget som det där lilla sega loket.
________
