I sin debutkolumn för FRLGT funderar författaren Sofia Elie på förhållandet mellan verklighet och fiktion i litteratur, i tv-serier och i personlig självbild.
Tanke 1 Jag har vid flera tillfällen nu hört mig själv säga att ”liv är liv och litteratur är litteratur”. Som att de är två helt åtskilda enheter. Jag säger det, men jag menar det ju inte? Jag har sagt det vid specifika situationer, såklart, som när min egen boks verklighetsgrad kommer upp. Den läses bokstavligt och jag förväntas kunna svara på den läsningen. Jag går i försvar, vill ta distans, skilja på hantverket och den fysiska verklighet som vi lever i. Jag försöker vända fokus mot litteraturen, medan litteraturen berättar om livet. Litteratur och liv leker med varandra, något jag under min skrivprocess ville, och ändå skrämmer det mig nu, att den har makten att göra det, fortfarande, och att den vill diskuteras ur ett sanningsperspektiv. Vilka absurda psykologer du haft, sa en bekant, och jag visste inte vad jag skulle svara. Kändes dumt att korrigera och slänga in ett lite diskret du menar visst diktarjaget i min bok ;)))))? Men alltid är det inte diktjaget, ibland är det bara jaget. Varför är det så viktigt för mig att dra en skillnad och göra den synlig för andra?
Vilka absurda psykologer du haft, sa en bekant, och jag visste inte vad jag skulle svara.
Hade jag velat dra in alla mina verkliga psykologer som jag träffat under åren, hade jag skrivit en bok om den som sa att jag borde bli gravid (för att hitta meningen med livet och för att uppfylla min uppgift som kvinna), eller om den andra som recenserade sina outfits inför Flowfestivalen (därför kunde hon inte ta emot mig i mitten av augusti, hon hade ju verkligen sett fram emot Flow heeeeeeela sommaren) och om den som frågade om inte jag ville intervjua honom inför hans snart utkommande bok (för detta uppdrag behövde han någon som jobbade med text).
Den sista och första psykologen är den samma, men det är alltid bättre med ett tretaligt exempel, har jag som jobbar med text lärt mig.
Tanke 2 Alla andras romantiska relationer ser ut såhär: Middagar med levande ljus. Ingen är rädd för att det ska droppa stearin på bordet. Ingen är glutenintolerant, brödet är färskt och saftigt, ingen har herpes i munnen. Diskussionen liknar ett samtal mellan Caroline Ringskog Ferrada-Noli och Liv Strömqvist; rappt och intelligent men ändå roligt och lättillgängligt. Det diskuteras litteratur och inrikespolitik. Det diskuteras känslor och relationer, barndom, trauman och smärtpunkter. Båda har såklart smärtpunkter men lyckats skapa lagom distans till dem för att kunna analysera sitt eget beteende, sina egna reaktioner och förhållandet till sina föräldrar (som nu är tight och vackert). Jag tänker på en intervju som jag hörde en gång, Paul Auster och Siri Hustvedt berättade om sitt liv tillsammans. Folk brukar säga att de kan avsluta varandras meningar, but I never know what you’re about to say next, och det är underbart, säger Hustvedt när hon vänder sig till Auster. Jag tänker på skådespelaren Jemima Kirke (Jessa i Girls) och musikern Alex Cameron; Kirke kontaktade sin agent, som hon i sin tur bad kontakta Camerons agent. Hon ville verkligen jobba med honom (nu kan hon avslöja att hon i själva verket bara verkligen ville träffa honom). Under inspelningen av hans musikvideo Stranger’s Kiss blev de kära och är nu partners på alla plan; konstnärligt, spirituellt, sexuellt. Och såhär ser en fullföljd relation ut i mitt huvud, såhär är den varje middag, varje dag. Ingen har herpes, eller om någon har det så kan den tillsammans med sin best partner in crime göra stor konst av det. Två glutenintoleranta halvor blir en hel.
Middagar med levande ljus. Ingen är rädd för att det ska droppa stearin på bordet. Ingen är glutenintolerant, brödet är färskt och saftigt, ingen har herpes i munnen.
Min nuvarande psykolog hävdar att den här tron, om att alla andras (åtminstone de som har bra relationer) kärleksliv ser ut såhär, gör mig djupt olycklig. Att jag berättar berättelser åt mig själv jag bestämt är standarden att jobba mot. Hon menar att det inte går att komma dit. Att alla har herpes. Fysiskt eller bildligt eller both.
Tanke 3 Fjolårets största (förutom Succession) tv-fenomen And Just Like That, uppföljaren till Sex And The City, har väckt helt absurda offentliga diskussioner. Den som blommade upp allra först, att Carrie kunde ha räddat Big – ursäkta spoilern, men om du inte hört det nu har du levt under en sten – om hon bara ringt 911 tidigare, är galen. Den potentiella räddningen av livet på en karaktär som ville skrivas ut och dödas, som varken kan eller behöver räddas? Att Peloton, cykelmärket som Big trampar ihjäl sig på, dessutom gått ut och försäkrat att cykeln är trygg att använda, att man INTE DÖR OM MAN CYKLAR PÅ DEN, gör det hela fullständigt sinnessjukt.
I couldn’t help but wonder ifall det är så att sanningskravet är oöverkomligt i dagens showbiz? And Just Like That låter mig aldrig underhållas – jag påminns hela tiden om att serien försöker bemöta kritiken som den fått på grund av bristen på representation. Viktigt, ja, men tråkigt att bevittna. Jämför med Succession; ingen som jag känner och som älskar serien har något slags mandat att bekräfta ifall det är såhär hyperrika människor faktiskt lever. Ingen saknar den informationen. Det är bra tv och det räcker. Det är underhållande, rörande, häpnadsväckande. Det universella – familjen och behovet att bli älskad – är den emotionella drivkraften i Succession som berör åskådaren, men inte en rättslinje att följa slaviskt och hela tiden jämföra sig med.
Varför får inte jag glömma bort den verkliga världen och alla dess brister under en enda scen när jag ser på And Just Like That?
Varför får inte jag glömma bort den verkliga världen och alla dess brister under en enda scen när jag ser på And Just Like That? Är jag en dålig kulturkonsument som vill det?
Tanke 4 Såg ett klipp på Instagram som ovannämnda Jemima Kirke la ut på sig själv där hon äter någon äcklig pastaliknande mat i närbild och det var så intimt på något märkligt sätt att jag blev obekvämt och stängde av. Min reaktion överraskade mig.
Tanke 5 Mobilens anteckning, som jag upptäckte på morgonen efter en fest i höst, skriven 01:43:
”Är aldrig den vsckraste i säälskapet.
Satannnnnnnn vad jag lider av det.”
Ett verk som grundar sig i mitt livslånga komplex om att jag aldrig är den vackraste personen i rummen jag stiger in i. I och med att jag tycker det vet jag att alla andra också tycker det. När jag anförtror detta sorgliga om mina tankar om min självbild har jag också antecknat i min mobil att ingen någonsin rusar för att motargumentera mig. Ingen stoppar mig och säger WHAT, HAR DU SETT DIG SJÄLV?!
Eller jag har en vän som gör det. Och min partner säger att jag ser härlig ut. Men det räknas inte. De älskar mig. Jag tänker bara på att min vän som vill skönhetsoperera sig inte säger det. Hennes ord väger mest här. Jag är så avundsjuk på hennes utseende (redan nu, innan den eventuella operationen) att det kryper i mig varje gång innan vi ska ses. Jag får stå framför spegeln och säga till mig själv: jag är intressant. Jag hade fullt upp med annat och har därför inte tvättat håret. JAG ÄR SÅ SJUKT INTRESSANT.
Redan i ung ålder förstod jag att jag är för lat för att bli anorektiker.
Redan i ung ålder förstod jag att jag är för lat för att bli anorektiker – anorexi är en duktig flickas sjukdom och jag är en lat flicka så jag gjorde mitt livsprojekt till att istället för smal bli spännande och INTRESSANT. Dessutom är knubbiga kvinnor mindre rynkiga, hörde jag som barn, och rynkor är början på slutet.
(Jemima Kirkes kurver och rynkor är såklart ett undantag. Men hon har den ideala relationen och det perfekta Instagramflödet. Då räknas det inte.)
Tanke 6 Att det susar i snäckor är alltså sant? Man tror att det är en saga som man hört som barn men när man trycker örat mot en avlång öppning susar det som bara satan och låter ocean. Hur kan det vara så?
__________
Sofia Elie (f. 1991) är litteraturvetare, skribent, kritiker, essäist och sedan januari 2022 regelbunden kolumnist för FRL.GT. Hennes debutroman En gång kände jag utkom på Förlaget hösten 2021. (Foto: Alice Alinari, Porträttbild: Niklas Sandström)
