Sofia Torvalds går på sin första författarfest och märker att allt är mycket trevligare än det brukar vara på motsvarande fester med journalister. Är det Gud som står i vägen?
FÖR NÅGRA VECKOR sedan deltog jag för första gången i Författareföreningens årsfest. Det hade tagit mig år att skicka in två av mina böcker, så rädd var jag för att få ett nej till medlemskapet. Men jag fick ja. Sen deltog jag i julfesten. Och nu var jag med på årsfesten. Äntligen som, kanske inte en ”riktig” författare (i mitt sinne är de riktiga sådana som gör det på heltid), men ändå författare. Journalist och författare. Någon sorts författare.
Kanske jag fick det perfekta bordet men jag hade så roligt. Vi pratade om recensioner, om stipendier, om upplagor – och om allt det här sårbart och blottande vår skam, ledsenhet och vrede. Avslutningsvis kom jag överens med två författarkolleger att jag fick följa med dem på sminkkurs till finska Arbis.
Efter ett halvt liv som journalist har jag aldrig känt mig lika välkommen i journalistkretsar som jag gjorde där bland författarna.
Efter ett halvt liv som journalist har jag aldrig känt mig lika välkommen i journalistkretsar som jag gjorde där bland författarna. I själva verket undviker jag journalistkretsar. Jag känner mig osynlig och ovälkommen där, de få gånger jag varit med om något seminarium, någon middag. Varför?
Därför att i journalistkretsar tillhör jag den lägsta kasten. Kyrklig journalist. De flesta journalister hör inte ens till kyrkan. De läser sällan Kyrkpressen. Om jag ändå hade jobbat på Ny tid, då hade allt varit så annorlunda.
BLAND JOURNALISTERNA RÅDER ett kastsystem, upplever jag. Överst kommer de grävande journalisterna och utrikeskorrarna typ Anna-Lena Laurén (som ju faktiskt är helt strålande, jag försöker läsa allt av henne). Sedan kommer nyhetsjournalisterna med de politiska journalisterna som den högsta undergruppen.
Kulturjournalisterna och ledarskribenterna och vetenskapsjournalisterna är i sin egen lilla elitnisch (kulturjournalisterna brukar faktiskt vara snälla mot mig). Om sportjournalisterna vågar jag inte säga ett pip; jag känner dem inte.
Överst kommer de grävande journalisterna och utrikeskorrarna, sedan nyhetsjournalisterna med de politiska journalisterna som den högsta undergruppen.
Journalister som – liksom jag – jobbar med långa personintervjuer har också stabil, mellanhög eller hög status. Det vill säga de där som kan sätta dagar och veckor på riktiga, genomarbetade features, vid dagstidningar eller i radion.
Jag kunde vara en av dem, men det finns nånting som står i vägen: Gud. Eller Jesus.
Mina intervjuer handlar om att tro (och ibland om att inte tro) och det smäller inte särskilt högt. På grund av dem trillar jag lägst ner. Även om jag och mina kolleger tillhör de journalister i Svenskfinland som gör flest personintervjuer skulle vi aldrig bjudas in till Soc och kom för att lära blivande journalister hemligheterna bakom en bra personintervju.
Jag skulle heller inte bli inbjuden för att tala om att skriva kolumner, även om jag skrivit hur många som helst (och även om Anna-Lena Laurén ibland delat dem, tack tack tack Anna-Lena, du vet inte vad du gjort för min journalistsjälvkänsla).
För också de handlar om Gud, Jesus och tro. Död och lidande och psykiska motgångar.
Jag tror att de flesta icke-troende journalister kan uppleva dem som en smula kladdiga.
ATT JAG KÄNNER Anna-Lena Laurén lite grann beror på min man. Han har nämligen varit riktig journalist och jobbat på Hbl. När jag lärde känna honom lärde jag också känna en del av dem som kände honom.
Journalist by proxy, känns det som ibland. Inte för det jag gjort, men för att min agnostiker-journalistman ansåg mig intelligent nog för att gifta sig med mig. ”Hon kan inte vara galet kristen.” Men nu överdriver jag. Förlåt. (Kristna människor borde dessutom inte vara bitska och bittra, det måste ha varit journalisten i mig som tog över. Åh nej, det blev värre nu. Förlåt igen.)
Journalist by proxy, känns det som ibland.
Idag är jag lite känd i egen rätt. Jag har skrivit en fackbok, flera essäböcker och en roman. Jag får uppträda vid bokmässor och vid litteraturfestivaler. Och vid middagsbordet när det är Författareföreningens årsfest får jag vara en av alla de andra. Nu vet inte hur många varma ”välkommen!” jag fått höra av olika författare. Underbara människor!
ÄR DET FÖR att jag passerade ett inträdesprov? Är det för att författarna är färre? Är det för att författare är känsliga varelser, sådana som vet något om utanförskap, för att författare ofta är iakttagare? Visst känner jag att det finns poppisgäng också bland dem – men de är inte hotfulla för mig för jag känner mig ändå så välkommen. Alltid finns det någon som gärna vill tala med just mig.
Är det jag som är usel journalist, med noll självkänsla, hela tiden bedjande om ursäkt för min existens (”jag jobbar på Kyrkpressen”, svar: tom blick, en glimt av rädsla för att jag ska börja evangelisera mitt objekt, som snabbt minglar vidare)? Är det min veka, kristna journalistpersonlighet?
Eller är det för att journalisterna tävlar, har vassa armbågar, tusen åsikter, alltid en suck av uttråkning i beredskap? Kan de känna lukten av min rädsla? Eller är det helt enkelt Gud som står i vägen mellan mig och det yrke som är min främsta yrkesidentitet?
You tell me. Jag vet faktiskt inte.
__________
Sofia Torvalds är journalist och författare. Hennes senaste verk är romanen Kaféet som utkom på Förlaget vintern 2023. Fler kolumner av Sofia och våra andra författare och handplockade skribenter hittar du här nedan och på FRLGT. (Foto: Michael Fousert)
