Hbl-kolumnen Tarantino som kulturell barometer (10.9 2019), där den unge debattören och historikern Nicolas von Kraemer med bred pensel kritiserar min recension av Quentin Tarantinos nya film Once upon a time in Hollywood, väcker två frågor: 1) Har han sett filmen och 2) har han läst min recension? von Kraemer ger uttryck för flera grundläggande missförstånd gällande kritikerns uppdrag, metoder och syfte, som är värda att korrigeras, men först några personliga poänger.

För det första var min recension en hyllning till filmen. Det är vad fyra stjärnor betyder. Och för det andra, var i min text hittar von Kraemer något om rollmodeller, kvinnliga idealroller (vad betyder det ens?) eller kyskhet? Tvärtemot till vad han tycks tro, uppskattar jag stort en Brad Pitt utan skjorta, och recensionens inledningsrad om att älska männen är ju ett känt Marguerite Duras-citat och ska förstås i den kontexten. Hur von Kraemer svänger detta till att jag ”inte kan förstå hur någon kan göra filmer om heterosexuella vita män” har jag i min tur svårt att förstå, särskilt som Hollywood i hundra år knappt har producerat något annat. Och de är fortfarande ingen bristvara.

Under denna höst har jag hittills hunnit recensera fyra filmer i olika genrer som alla handlar om vita medelålders män och deras problem: Tarantino, Pedro Almodóvars Smärta och ära (29.8), Toy Story 4 (5.9) och i viss mån Downton Abbey. Jag har gillat filmerna högt och rent – men är det så märkligt om kritiker i en bisats kan efterlysa även andra människors berättelser och synvinklar?

Underhållningsvåldet har jag däremot aldrig gillat hos Tarantino, varken nu eller i tidigare filmer, och den som tror att till exempel Death Proof (2007) har hyllats av någon kritiker överhuvudtaget försöker antingen medvetet förvränga eller är fullständigt okunnig om den samtida filmhistorien. Man kan hoppas att von Kraemers eget gebit inte får en fullt så tendentiös och slarvig behandling.

Referensen till 1950-talet i von Kraemers kolumn är märklig, för att inte tala om ”arbetarklassgossen”, ”raggaren” och ”den protestantiska moralismen”. Tarantino är en utpräglad 90-tals filmregissör och handlingen i Once upon a time är förlagd till övergången från 1960- till 70-tal. Är det kanske så att det mytiska 50-talet för von Kraemer fungerar som en symbol för fördömande moraliserande överlag? Eller är ”den republikanska hemmafrun” som von Kraemer hänvisar till egentligen 1980-talets Nancy Reagan och hennes Just say no-moralism? Så här kan man fortsätta gissningsleken.

Auteuren Tarantino har gjort en epokfilm om det sena 1960-talet som är en njutning för varje filmkritiker, vilket jag skriver rakt ut i min recension, liksom det att jag uppskattar hans självständighet. Tarantino skapar i sin stora kärlek till film, ett oerhört skönt porträtt – troget in i minsta detalj och dessutom utan digitala hjälpmedel – just av den epok då Hollywood kanske var som vackrast. Mot den bakgrunden tycker jag det kan betecknas som ”fult” att se en man i närbild slår in en kvinnas huvud, inte en utan tre gånger, mot olika trubbiga föremål, tills hon är död.

Kanske finns det bättre eller mer träffande ord för att beskriva det? Kanske är det detta som von Kraemer kallar ”handlingskraft” eller ”verkliga mänskliga impulser”? Att en film ”triggar reaktioner”, det vill säga väcker tankar och känslor, är det som filmer är skapta att göra. Vad tror han annars att vi kritiker skriver om?

Här kommer vi in på vad jag själv tror är von Kraemers kärnfråga – att moralisera över konstverk. Det är självklart dumt att säga att man inte gillar en film för att man inte gillar rollfigurerna (även om sådan kritik förekommer ymnigt). Men vad är då skillnaden till von Kraemers påstående att Tarantino ”har svårt att existera” för att han vägrar skriva om ”den platoniskt kyliga kvinnan eller passivt tämjda mannen”?

Samtliga yrkeskritiker vet också att inte använda politiska åsikter som tillhygge för att slå ner på fiktiva karaktärers bristande moral, som om denna moral sade något om konstverkets värde. Huruvida von Kraemer vet att det ligger till på detta sätt, då han tycks insinuera motsatsen, förblir också oklart.

Däremot kan moral vara en intressant aspekt för kritikern att fundera på. Den förekommer i flera lager, som en lök. Det allra innersta är kanske konstnärens moral i sitt privatliv – vi kan tänka på filmregissörer som Roman Polanski eller Woody Allen – och då hade jag till exempel kunnat skriva om Tarantinos problematiska förhållande till Harvey Weinstein. Hit kan även föras hur konstnären beter sig på arbetsplatsen mot kollegor, sådant som #metoo behandlade också i den finska filmvärlden.

Sedan följer konstnärens moralbudskap med konstverket, en hurudan moral hen vill uttrycka eller undersöka.

Exakt vad det innebär att vara man och hjälte är ett tydligt tema i Once upon a time in Hollwood. Filmens moral – hårdraget: vem är ond, vem är god – måste en kritiker kunna skriva om, utan att det kallas att moralisera. I det aktuella fallet skriver jag om huruvida Tarantino ser maskuliniteten han presenterar på film som något eftersträvansvärt eller förkastligt. Hur han undersöker filmhjältar i kontrast till dem som bara spelar hjältar. Eftersom filmer skapas kollektivt kan de som färdiga konstverk ofta besitta motstridiga drag men där är auteurfilmerna tydligare än andra: det här är en Tarantino-film. Punkt.

Vidare dras förstås filmkaraktärerna med sin egen moral inom berättelsen och även det kan kritikern fundera kring i sin recension, men att fördöma ett verk på grund av fiktiva karaktärers dubiösa moral, det gör som sagt ingen seriös kritiker.

Poängen med konstkritik är inte att döma ett verk, så som jag antar att von Kraemer avser att republikanska hemmafruar gör, enligt logiken hög moral = högt konstnärligt värde. Tvärtom är ju konsten en av de platser där samhället kan och ska utforska omoral, skadliga impulser, våld och begär, utan att det behöver få hemska, reella konsekvenser. Att ta till sig konst är att pröva andra perspektiv, andra liv, andra sätt att vara i världen. Författaren Karl-Ove Knausgård har skrivit att moralens språk säger Du skall icke medan konstens språk är Detta finns. ”Det är kanske inte bra, men det finns, det är här, och vi måste förhålla oss till det som en realitet.”

Det som skiljer ett konstverk från verklighet är att allt bär mening, allt vi ser är medvetet valt. Det är summan av konstnärens skicklighet, livserfarenhet, originalitet, angelägenhet, känsla för skönhet, mod att tala sanning, grad av stilisering och mycket mer. Det är rent skymfande att påstå att kritiker skulle vara så simpla att de efterfrågar fostrande och predikande rollmodeller för publiken – främst för att det blir dålig konst. Det vet alla som bekantat sig med till exempel den socialistiska realismen i gamla Sovjetunionen.

Däremot är det klart att konsten också förändras i takt med världen. Inte ens von Kraemer skulle förmodligen stå ut med att titta igenom alla de dussinkomedier med sina enfaldiga könsroller, som Tarantino skämtar om i filmen.

Som avslutning kan nämnas att Tarantino alltid hört till de auteurer som, i sällskap av bland andra Lars von Trier och Ingmar Bergman, haft förmågan och viljan att skriva intressanta filmroller både för män och för kvinnor. När Tarantino då väljer att göra en film om vad det innebär att vara en man, är det värt att fundera på varför.

Det roliga med att skriva om filmer är att nästan alla människor har åsikter om dem. Det sorgliga är att de ibland är så erbarmligt dåligt underbyggda.

_____

* Strawdog eller halmdocka är en benämning på argumentationsfelet där man själv skapar en bild av motståndarens argument, en halmdocka, som man sedan avfärdar. Straw Dogs är också en psykologisk thrillerfilm av Sam Peckinpah från 1971, känd för dess chockerande våldsscener. Sara Ehnholm Hielm är förläggare och författare vid Förlaget, och skriver regelbundet även filmkritik för Hufvudstadsbladet.