I SuomiFinland-boken som utkom 2017 finns en passus där Jörn Donner beskriver en dröm han haft om sin begravning. Det är fullsatt och utsålt och [Finlands ärkebiskop emeritus] John Vikström fungerar som präst.

”Börjar han inte bli lite gammal, som jag?” frågar sig drömmaren. ”Värst av allt var kransarna och talen. Gubbar och gummor ställde sig vid kistan och började tala. Alla de floskler jag kände till ramlade ur dem. Folk som tyckt illa om mig (de är rätt många) uppenbarade sig där med lovprisande lögner.” En människa har många ansikten, men ett som ingen kan förneka att var markant hos Jörn Donner var hans avsky för floskler. De förstörde hans dagar och tydligen också hans nätter.

Jag minns inte när jag första gången träffade Jörn. Det kanske var i samband med att vi gav ut brevboken Rockad (som jag glömt att införa i hans verkförteckning märker jag nu). Det var 1980-talets mitt och något slags party i Trygve Söderlings trädgård ute i Köklax i Esbo. Trädgården var svår att hitta och det jag minns bäst var telefonsamtalet som plötsligt kom: ”Jag står här på parkeringsplatsen vid ett brandkårshus, var fan håller ni hus?”

Fast det eventuellt inte var min första kontakt med Jörn Donner var det min första kontakt med mobiltelefonen, ett stort imponerande teknikens under som Jörn kånkade på när han dök upp i det höga, oklippta gräset. Andra minns att hans bil var överraskande liten. I våra alternativkretsar (till vilka också hans son Jakob från det första äktenskapet hörde) betraktades Jörn nämligen som en lyxlirare. Vi visste ingenting om hans konkurser. Att Jörn tog sig ut till en liten stuga i Köklax hade inte med vår lyskraft att göra utan med Bitte Westerlund som hängde med oss och som sen blev ihop med Jörn.

Ett drag som var markant för Jörn Donner var hans avsky för floskler.

Ett annat tidigt minne är från Helsingfors polisstation vid Lilla Robertsgatan, dit man gick för att ansöka om pass. Det var fullt med folk, långa köer. Efter en stund hördes ett ljudligt ”Mååjn!” Det var Jörn. Vi pratade en stund, det hade blivit knäpptyst i salen och allas blickar var riktade åt ett och samma håll. För mig kändes det intressant och samtidigt lite pinsamt. Men Jörn var obekymrad och van, redan på 70-talet var han större än Jesus.

Långt senare blev jag hans slav (och till slut blev han min). Det hann bli många böcker, till en början var mina kommentarer försiktiga, och jag tror inte han lyssnade, långsamt blev de fler och djärvare och ibland blev jag sur när han fortfarande inte lyssnade. Men när Marianne Bargum en gång berättade att Jörn blivit utled på sin trogna redaktör på Otava och slängt manuset med alla omsorgsfulla marginalanteckningar i roskisen (så går det för beskäftiga besserwissrar, ha!) insåg jag att det var bäst att besinna sig.

En gång satt Jörn i Mariannes fina chefsrum på Söderströms (med utsökt konst och alltid tipptopp). Vi skulle ha möte, men Marianne var försenad. När jag kom in i rummet satt Jörn och rökte för fulla muggar. Jag tänkte att han ber om ursäkt och då säger jag att det inte är så farligt (alltid bra att visa lite tolerans). Men Jörn var slug och drog det längre strået: ”Vad är det här för ett jävla ställe! Var i helvete har ni era askkoppar?”

Jörn var obekymrad och van, redan på 70-talet var han större än Jesus.

Han blev ödmjukare med åren, mänskligare, mer sårbar. Jag trivdes bra med tuffingen, men ännu bättre med den han blev när han vågade släppa garden. Första gången han medgav att han kände sig trött kom som en chock – han var ju bara lite över 80! Jag började iaktta honom på ett annat sätt: hans namnminne var fortfarande suveränt, han glömde aldrig en träff, var alltid i tid (ofta i förtid) och ännu inte ängslig över motpartens minne. Först de allra sista åren började han i form av mejl, sms eller telefonsamtal bekräfta den kommande träffen – det kallas ängslighet och är ett ålderstecken.

Vi träffades ofta på Ekbergs eller på Kosmos när Nils Erik Forsgård var med. Jörn hade ett rykte om sig att vara en hejare på alkohol, men det var mest en legend – en person som jobbade lika mycket som han kunde omöjligt hinna med baksmällor. 68 böcker på lika många år, dessutom filmer, producentskap, barn, konkurser (också de kräver tid), tv-shower, förälskelser, tio år i riksdagen, fyra år i Bryssel, några i Los Angeles. Intervjuer, artiklar, recensioner, bokläsning och fiske och vedhuggning. Jag hörde en gång att han klarade sig på fyra timmar sömn per natt. Men fast han inte skulle ha sovit alls och drömt ingenting så är det han åstadkommit en vidunderlig prestation. Bara en gång såg jag honom dricka rejält: fyra stop öl, 3–4 glas rödvin (24 centiliter) och en konjak. (Hur vet jag antalet? Minns inte.) Den gången var Martin Kaunitz från Bonniers-Stockholm med och vi hade superroligt (så kom inte och säg att man inte kan ha kul när man dricker).

På senare år blev det kvarterskrogen Qulma i Kronohagen, ibland tillsammans med Jörns hovgrafiker Anders Carpelan. En gång berättade Jörn hurdan han ville ha sin begravning. Inte som i drömmen ovan, utan modell Harry Schein med bara några personer och inget bullshit.

En person som jobbar så hårt som Donner har inte tid med baksmällor.

Till slut kändes Qulma för ekande (Jörn hade problem med hörseln på ena örat) så det blev Norra kajen istället (A2 på summern, och så dörren färdigt öppen när man kommit upp för trappan. Jörns röst inifrån lägenheten, lite dov: ”Kom in!”) Till en början föregicks besöken alltid av ett sms där det stod: Ta med en cig. Jag blev ordentligt skärrad när det ersattes av Ta med en bulle. Nu var läget illa.

Sista gången jag var där var den 15 januari. Samma procedur som alltid (se ovan) men inledningsrepliken var ny tyvärr: ”Jag dör i vår.”

Jörn hade mejlat mig innan för jag hade tänkt flytta på träffen eftersom Anders fått förhinder: ”Kom gärna men stanna bara en halv timme. Jag är trött.” Hans analys av hälsotillståndet var att fysiken var bättre än på länge, mentalt var det däremot riktigt illa. Men som alltid med Jörn piggnade han till när han hade sällskap (lite politik, lite hälsa, lite skvaller – samma cocktail som vi alla mår bra av), och när jag efter en ganska lång halv timme sa att jag skulle gå för att inte trötta ut honom ville han att jag skulle stanna ännu en stund.

Efteråt tänkte jag mejla och säga att det blev roligt fast man inte skulle ha anat det på öppningsrepliken men kom sen fram till att jag lika gärna kunde säga det på Kosmos där vi skulle ses den 30 januari. Vi tre, jag och Nils Erik på ena sidan och Jörn mittemot oss som så många gånger tidigare.

_____

Jörn Johan Donner föddes 5 februari 1933 och dog 30 januari 2020. Han skrev 68 böcker, satt tio år i Finlands riksdag och är den enda finländaren att ha vunnit en Oscar.