I FRLGT:s serie av utdrag ur Förlagets aktuella böcker presenterar vi här ett stycke ur inledningskapitlet till Ulla-Lena Lundberg historiska roman Lyser och lågar.
HON KOM SPRINGANDE ut ur det brinnande Vasa med elden i håret och sprang över berg och backar, genom skogar och kärr, över åar och älvar, genom spöknätter och hungriga dagar. Men alltid tillsammans med Kajs och Fi, som sprang med henne hela vägen genom Finland tills de kom ner till Finska viken. Där stannade de. Och där stod skarpskytten i Finska gardet, Valentin Nyström. Pappa. Och frågade: ”Är tu ten flickon som jag har skåda i dröömin?”
Hon var svart under ögonen och kunde knappt stå på sina ben. ”Jo”, sa hon.
Det är som i Bibeln. Sant, fast något komprimerat. Vår skapelseberättelse. Hur mor och far grundade vår familj.
I ett längre perspektiv börjar det med sotet. Hur det kletar sig fast. Hur det genomtränger allt. Hur hopplöst det är att försöka rengöra det som kunde räddas ur de nedbrunna husen. Hur sotet överförs till pigan utan att saken hon ska rengöra blir mindre sotig. Man tänker på sot som något torrt, innan det visar sig vara något stinkande vått som tränger in i allt och under själva huden så att man förstår att sot är den sot som leder till döden.
När man hostar och snorar kommer det upp slem som är svart och kletigt. Döden: den såg man hos granngårdskäringen som låg bakom en stående vägg och hostade och blödde, svarta inälvor, svart blod, plockande händer kletiga av mörkt blod. Prästen som tappade målföret: ur alla öppningar kom det svart slem.
Man sitter där genomträngd och svart som av digerdöden och förmår ingenting fast husbonn kommer ryande och gapande: ”Har jag städsla henna för att hon ska sitta och pita? Nä, jag har städsla henna för att hon ska arbeta och nu ska hon opp, hela hemska svarta pigan ska opp på bena och göra rätt för sig. Opp opp opp. Ska jag måst slå henna? Ska jag måst slita och dra? Härrigud, jag har förlorat allt vad jag äger och hon sitter och pitar!” Han skakar och ruskar, hon dinglar och danglar när han skakar och ruskar. När han släpper av henne vecklar hon ner sig på marken igen. Hon kan inte ens falla omkull med fart, sotet ligger som mullen i en fattiggrav när hon lägger sig.
”He blir int na bäter”, piper hon. Hur jag än skrapar och putsar så blir det int till någe.”
Husbonn sparkar med stöveln i mörjan i husgrunden. Där ligger sådant som har varit föremål, man önskar att det hade brunnit ner grundligare. Om allt var förtärt av elden skulle det vara lättare, då kunde man ärligt säga att allt är förstört. Låta det ligga orört över vintern och köra sand över det när våren kommer. Eller gräva ut hela eländet och lägga ny grund. Men grävandet är inte för pigor, det är för drängar som lika svarta som hon står i det nedbrunna Vasa och bänder och sliter i halvbrunna stockar och drar upp förkolnade golvbräder och hoppas hitta en penninggömma någonstans, silver nedlagt för länge sedan och glömt, någonting måste där finnas, därför går de och synar och bänder, mållöst och hopplöst, men ändå.
Vid varje husgrund sitter det en piga och putsar och gnider och gnider sig i ögonen och gnider in sotet som man aldrig blir ren från. De vet att det är ett gagnlöst göra och försöker komma lindrigt undan tills husbonn och mora själva inser det hopplösa. Och vad händer då? Jo, då kommer husbonn och säger att han inte vet sig någon levandes råd. Det finns inga pengar, det finns inga förråd, och då kan han inte hålla sig med tjänstefolk som han inte kan föda, fast man nu kan få fattigvälling som prästen har ordnat till kyrkan. Men i det långa loppet. Omöjligt. Om de vill leva så måste de försöka gå dit de kommer ifrån, kanske finns det någon som kan förbarma sig, för själv kan han inte föda dem längre.
Det finns de som redan har gått, som har förstått att om man är i första ändan har man största chansen att bli städslad någonstans i byarna eller i finnsocknarna om det kniper. Om man kommer senare finns det ingenting, det fattar de som nu stiger upp, för sent, och börjar röra på sig. Vad hade de tänkt? Att det behövs arbete här när den nedbrunna staden ska byggas opp. Men nu säger husbonn att han inte kan föda dem, och då har de ingen utväg, nej.
Bitt och de andra har bara kläderna på kroppen, tunga bördor har de åtminstone inte. De är några flickor som ska hem till Vörå; de hoppas de ska få tak över huvudet och få arbeta för maten så de klarar vintern. Först går de till kyrkan och dricker så mycket fattigvälling de täcks. Och så ger de sig iväg utan ens en brödbit som färdkost.
De går i kända trakter. I byarna känner man till dem och ser att de kommer ur den brinnande staden, märkta av sotet för all framtid. Det finns folk som är snälla, de får dricka varmmjölk ur någon stäva när de går förbi, de får stenhårda brödbitar torkade åt hästarna när de rundar en stallbacke och en dräng kommer och ger, de får rovor ur landet när de går förbi ett ställe där de tas upp. Det är i augusti och ännu varmt på dagarna om solen lyser. Allt mognar, hallon och blåbär och lingon om vartannat. De kan överleva på bär om de måste fast de får ont i magen och utsot. De sitter i vassen och äter vassens mjälla rötter, det går ingen nöd på dem. De hjälper till på någon åker, och får bröd och svagdricka.
Och så är de hemma, delar på sig och går hem till sina hemgårdar och torp därifrån de gav sig ut för att ta pigplatser. Nu är de tillbaka igen och ska födas. I början gör man stor affär av dem: tänk att de lever! Tänk att de klarade livet där de stod i ett brinnande eldhav! En Guds skickelse att de blev räddade. I augusti kan man ännu ligga i loftbodarna, sen när alla måste in i huset blir det trångt. Många munnar ska mättas. Skörden kommer igång, stråna är korta och axen torra, men lite brödsäd kan man nog tröska. Rovor och kålrötter på alla ställen där de kan växa, saltströmming i stora tinor som de far till marknaden efter med häst. Snart blir det höstslakt på någon tjurkalv och en gris: då röks bogar och skinkor i kokhuset, det vispas till blodpalt, det stoppas korv, det känns som om de hade tagit in stora förråd. Men vintern är oändligt lång, och en del måste säljas för att man ska ha något till gårdens utskylder. Hur man än svänger sig blir det knappt och snött, och snart kommer det att tittas snett på den som inte gör rätt för sig utan är hemma fast hon borde vara städslad och tjäna sitt bröd som piga.
Hela mellersta Österbotten är fullt av tjänstefolk som har kommit till sina hemtrakter från Vasa. På vintern kan karlfolket gå i skogsarbete och till våren kan de bli städslade som timmerkarlar när staden ska byggas upp. Stora karlflockar vandrar kring i bygderna och flickorna är rädda för dem: de driver från socken till socken där det finns stora skogar med ägare som inte har tillräckligt mycket eget folk för att ta ut allt det timmer som behövs i outsinlig mängd när Vasa ska byggas upp. Det behövs stockflottare på våren och sågarbetare, det behövs långt flera karlar i lönearbete än det behövs kvinnfolk.
Till först är man alldeles slut och låter tiden rinna iväg och betraktar den som kon betraktar ån som rinner förbi. Bleka och glåmiga sitter de i rad på bänkarna vid Mickelsmäss och hoppas att någon husbonn ska fastna för dem. Fäder och bröder försöker bjuda ut dem i socknen, men utbudet är stort och behovet ringa.
Mamm och papp är besvikna. Visst får hon stanna över vintern, och visst är hon till hjälp, något annat har ingen påstått. Vaktar elden i spisen, tvättar och sköljer, går i fähuset, trött trött, vaktar barn, reder välling och gröt, skurar rovor och kålrötter, ältar surdeg och aktar sig för att äta av degen, ser sig om och hoppas man noterar att hon befinner sig i oförtrutet arbete. Men i arbete som andra i huset kan sköta. Tiderna är knappa och munnarna många.
Gud hjälpe och bevare, ber Bitt i sin nöd, men kyrkan är redan isande kall och blir kallare och kallare längs med vintern, och Gud sänder vintern som en straffdom över dem fast de ber om misskund. Bättre än Gud hjälper flickorna som kom med henne från det brinnande Vasa som hon ibland får träffa på kyrkbacken. De står i lä för blåsten och talar om hur de har det och blir varma av minnena: sovlet de fick på brödet, drängen som kom med bröd från stallet. De talar om att de ska försöka ta sig över vintern, och på våren måste det bli någon råd. Då säger Kajs:
”Vet ni vad flickor? När det blir vår går vi till Helsingfors och tar arbet!”
_____________
Ulla-Lena Lundbergs nya historiska roman Lyser och lågar följer människors och länders öden från Vasa brand och Krimkriget till finska inbördeskriget och in på det moderna 1920-talet.
Läs flera utdrag ur Förlagets böcker här nedan och på FRLGT.
