Janne Strang: Var det rätt att spela vidare? Ja. Nej! Kanske ändå …

De etiska frågorna kring fotbollsmatchen Danmark-Finland överskuggade resultatet. Janne Strang skriver om stämningarna på läktaren och de filosofiska frågorna kring liv, fotboll och död.

För en stund besökte det djupaste allvaret fotbollen. Ett allvar som grenens fans ofta lite pinsamt och ansträngt försöker skapa med patetiska kampvisor och överdrivna hyllningar till spelare och klubbemblemet. Men när Christian Eriksen kollapsade på planen i lördags, rann hela vernissan av machismo, nationalism och testosteron av. Kvar fanns med ens bara mörker, tomhet och ovisshet – inte bara om Eriksens tillstånd, utan också en vilsenhet om hur man ska bete sig i en situation där ett människoliv ligger i vågskålen, och det finns inget man kan göra. Men som åskådare är man också deltagare i inramningen. Det var en känslornas bergochdalbana.

Hur ska man förhålla sig i en situation där ett människoliv ligger i vågskålen?

Fyrtiotvå minuter in i matchen föll Christian Eriksen samman, precis vid läktarsektionen där vi satt. Benen vek sig på ett onaturligt sätt som inte lämnade tvivel – nu skedde något ovanligt illa. Sättet han låg på och skräcken och chocken i spelarnas ansikten var tydliga tecken på att vi förflyttats från en fotbollsmatch till en olycksplats med höga insatser. Livräddarna infann sig rätt snabbt och allt gick enligt bästa protokoll. Men just då kändes det som om hjärtmassagen bara fortsatte, tiden drog ut och publiken anmodades att hålla sig på sina platser. Så hur skulle man egentligen bete sig? Några fans, både finska och danska, lät sig dras med i spontana hejaramsor, medan andra försökte tysta ner dem. För en del var sjungandet ett naturligt uttryck för respekt och stöd från läktaren – och i stunden även ett sätt att själv handskas med situationen, en ficka att stoppa ner händerna i. Vissa fans tolkade läget precis tvärtom, för dem framstod sång som respektlöst och trivialiserande. De tyckte uppenbart att situationen krävde andäktig närvaro och tystnad. Vem hade rätt? Båda, inget av dem?

Det som förvandlade kvällen från en trivial fotbollsmatch till ett existentiellt drama, var att vi alla kunde känna närvaron av liemannen. Jag är säker på att samtliga i publiken och kanske också hemma i något skede trodde, eller åtminstone prövade tanken att Christian Eriksen faktiskt var borta. Att han dött rätt framför oss, mitt under EM-match på sin nationalarena. Allt för tungt att greppa.

Redan själva evenemanget hade något overkligt över sig. EM-turneringen hade skjutits upp med ett år på grund av coronapandemin och världen höll försiktigt på att kravla sig tillbaka mot det normala. Christian Eriksens ansikte sågs överallt i Danmark de senaste veckorna, i reklamer, i tv, på löpsedlar. Med fotbollen skulle sommaren äntligen börja och den kallaste, mörkaste och tråkigaste vintern på flera decennier falla i glömska. Och nu låg symbolen för denna framtid livlös på gräsmattan framför oss.

Med EM skulle sommaren äntligen börja och den värsta vintern på flera decennier falla i glömska.

Tårarna längs kinderna på vuxna män rann för Christian, hans familj, för landslaget, för fotbollen och för Danmark. Men de rann också för känslan av hopplöshet och det förbannade, bottenlösa och orättvisa mörker som tillvaron kan vara, och som vi aldrig kan kontrollera fullt ut. Människans villkor. Att matchen nu var över kändes självklart. Kunde ens turneringen fortsätta, hann jag undra. Vi sökte besked via på mobilerna. Länge fanns ingen information att få, men då någon visste berätta att Eriksens ögon varit öppna då han bars ut, var det som om blodet tinade upp i venerna på mig. Han har rört på handen, sade någon annan. Han lever!! Satan i helvete, han LEVER!!!

Det dröjde en stund innan den officiella budskapet kom, men det måste vara ett av de mest befriande och euforiska ögonblick jag upplevt. ”Christians tilstand er stabilt.” Det var allt man behövde veta. Från att ha suttit på botten av Hades var vi plötsligt tillbaka i Parken i Köpenhamn.

I efterdyningarna av matchen handlade först allt om Christian Eriksens tillstånd, men snabbt kom också debatten om varför matchen tilläts fortsätta igång. Danska tränaren Kasper Hjulmand sade sig ångra beslutet att spela vidare, och exakt hur processen gick till under de nittio minuterna som spelet stod stilla på lördagskvällen kommer säkert att utredas sekund för sekund. I publiken rådde inte heller konsensus. Precis på samma sätt som vissa ville sjunga och andra vara tysta, fanns nu de som ville se fotboll och de som ville gå hem. För min egen del var intuitionen, så fort beskedet kom att Christian var utom fara, att fortsätta spela. Vi hade i och för sig redan gett upp matchen, hela turneringen, kanske fotbollen och ett människoliv – men det hade varit endast i vår fantasi. Vi, och då menar jag hela fotbollsvärlden, hade undkommit med ”blotta” förskräckelsen. Och hade matchen blåsts av hade nog ingen protesterat, tvärtom, vi hade gett en salva respektfulla applåder och lämnat stadion, lättade och omtumlade. Det var konstigt och väldigt intressant att det inte gick så. Hänsyn till vad publiken och lagen gått igenom och det kollektiva känslotillståndet hade räckt som orsak.

Hade matchen blåsts av hade nog ingen protesterat, tvärtom.

Budskapet att matchen trots allt fortsätter mottogs därför med både applåder och förvåning. Intrycket som gavs var att lagen valt att spela vidare för att hedra Christian och fotbollen, och att han själv insisterat på det. Där och då kändes det som rätt val, även de som varit beredda att gå hem stannade kvar, många gick ner till baren och fyllde på ölglasen. Och det blev faktiskt en riktig match igen, även om den danska hjältekaptenen Simon Kjær lät byta ut sig efter en kvart och Pierre-Emile Hojbjerg på mystiskt vis missade en viktig straffspark. Publiken kravlade sig med mellanölens hjälp upp ur mörkret och återgick till underhållningen. Vi jublade, skrattade och skrek, och när Finland tog ledningen var det ingen som för en stund tänkte på motståndarna som precis hämtat sin bästa vän från avgrundens rand. Aldrig har begreppet ”blandade känslor” varit så akut.

Det är paradoxalt, men jag kan samtidigt tycka att beslutet att återuppta matchen både var rätt och fel. Till alla praktiska aspekter var det rationellt att avsluta det skådespel som drygt tjugotusen personer och världens största mediemaskineri kommit dit för just i kväll. I moraliskt hänseende gjordes flera misstag, främst kanske att skjuta ansvaret för matchens fortsättning på Christian Eriksen. Vad skulle han annat säga än ”spela vidare”? Filosofiskt sett var situationen är oerhört fascinerande i all sin existentiella tyngd. Vilka signaler sänder vi genom att avbryta? Eller genom att fortsätta? Vem borde ta ansvaret för beslutet? Hela världens blickar är riktade på oss, i vågskålarna ligger stora pengar och tekniska och logistiska utmaningar. Behövde man sända signalen att hälsa alltid är viktigare än sport? Eller att fotboll är något större än livet?

Det är paradoxalt, men jag kan samtidigt tycka att beslutet att återuppta matchen både var rätt och fel.

Det avgörande i stunden tror jag var den lättnad och glädje som infann sig med beskedet att Eriksens tillstånd var stabilt. Då föll många stenar från många hjärtan, och som fotbollsmänniska fick man åter en mall för att agera i situationen. Då kunde olyckan sättas i kontext av tidigare – också allvarliga – skador och olyckor som inträffat på fotbollsplan, men där spelaren repat sig. Så länge ingen omkommer verkar intuitionen i fotbollsvärlden vara att fortsätta spela. Man eskorterar ut den skadade till rungande applåder från bägge sidor, sen blåser domaren i pipan och så kör man igen. Ingen av oss visste hur nära döden Christian faktiskt varit, även om man anat det. Men kanske hade det sett värre ut än det var? Efteråt bekräftades det att han med största sannolikhet inte hade överlevt utan de raska insatserna från lagkamraterna och läkarna. Men det insåg nog kapten Kjær och många fler i det danska laget redan då.

Det skedde en gruvlig olycka och paradoxalt nog var det den lyckade responsen som aktualiserade och möjliggjorde de påföljande klavertrampen. Förutom lättnaden tror jag den andra orsaken till att man gjorde som man gjorde var, att hela världen befann sig i kollektivt chocktillstånd.

Utan desto vidare paralleller till vad Eriksen och Kjær var med om, påmindes jag om en cykelolycka i våras där jag krossade armbågen, bröt handleden och ett par revben. Det låter grymt, men jag minns ingen smärta överhuvudtaget. Efter en flygtur på några meter genom stötte jag i asfalten, men satte mig upp, insåg att jag överlevt, reste mig och var glad att kunna gå. Men då jag försökte lyfta upp cykeln och började plocka upp min shopping som flugit all världens väg, fanns det ingen kraft i högra armen. Den gick liksom inte att styra. Fingrarna rörde sig men själva armen bara hängde som en lealös köttklump inne i ärmen. Kirurgen sade senare att benbitarna i armbågen var ”som en påse nötter”. Jag fick hjälp av förbipasserande, en kvinna ringde nödnumret men eftersom jag ännu kunde gå fick jag ingen sjuktransport skickad. Så jag ledde hem cykeln med brutna armar och revben cirka trehundra meter och ringde sedan en taxi för att ta mig till Hvidovre Hospital. Lyckades till och med tända en cigarett med bara vänster hand. Och det konstiga var att jag aldrig hade ont eller kände mig frånvarande, tvärtom navigerade och talade jag helt rationellt. Chocken har en skyddande verkan då stresshormoner, endorfiner och adrenalin frigörs i kroppen, och man går som på autopilot, strävar till att göra det som måste göras, rationellt ta sig till nästa steg, inte bli och sitta kvar. Fixa saken.

När Christian Eriksen förts iväg med ambulans ställde arrangörerna det danska laget mot väggen. Vad vill ni göra: Återuppta matchen nu, komma tillbaka i morgon bitti och spela färdigt, eller ge walkover och förlora med 0-3? Det naturliga svaret i ett chockat sinne är det som Simon Kjær också gav: ”Vi spelar, såklart.” Men bara en kvart timme in i den återupptagna matchen förstod Kjær ändå att han kanske inte var helt ok och tillstädes.

Så fort Eriksen förts iväg med ambulans ställde arrangörerna det danska laget mot väggen.

I skrivande stund rapporterar danska medier att Christian Eriksen hann följa med de sista tio minuterna av kampen från sin sjukhussäng, och på måndag kunde Kjær och målvakten Kasper Schmeichel besöka honom på Rigshospitalet. Blir det comeback för Eriksen vet ingen. Själv skrev han i ett meddelande att han inte tänker ge upp, men han vill veta vad som inträffade.

Så, borde matchen ha blåsts av? Jag kan känna att både ja och nej är rätta svar. Det är som sagt ett mångfacetterat etiskt problem, som skulle göra sig bra som kursmaterial för moralfilosofi i gymnasiet, och varför inte högre upp i akademin. Det blir också intressant att se vad arrangörerna, europeiska fotbollsförbundet UEFA som nu kritiseras hårt för att inte ha blåst av, drar för lärdomar av incidenten. Och finns det alls något att lära sig här? Ja, håll bättre styr på tv-bilder från skadade och ha läkare och livräddningsutrustning på plats – och reagera kvickt. Men till den etiska frågan om när en match bör avbrytas av hänsyn till chocktillstånd, är det oklart om man lyckas formulera någon ny generell regel av Eriksens incident.

Vad gäller spelarna så hoppas jag att man i framtiden visar respekt för Christian Eriksen och fotbollen genom att inte låtsas ha ont om man inte har det. Fotbollen har alltför länge lidit av den skamliga tendensen att spelare kastar sig på gräsmattan och simulerar olyckor och skador för att vinna en frispark eller en varning åt motståndaren. Ska det följa något gott ur Eriksens incident, så låt det gärna vara ny förakt för filmare.

Hoppas få se dig på benen och på banen igen snart, Christian!

__________

Janne Strang (f. 1974) är fotbollsälskande journalist bosatt i Köpenhamn, och jobbar som kurator för Förlagets innehållssida FRLGT. Mera artiklar av Janne och våra författare hittar du nedan och genom att klicka på länken FRLGT uppe på sidan.

Tim Sparvs bokklubb läser Sammetsdiktaturen inför EM

Förlaget

Böcker och bollar i bra balans

Förlaget

Janne Strang: Danmark har världens största balle

Janne Strang

Tommy Pohjola: Fotbollsmusik – Blod, svett och dårar

Tommy Pohjola

Låtar med Hjärta

Förlaget

Janne Strang: Karantänen ställer pyramiden på spets

Janne Strang

Här är Förlagets höstkatalog 2021

Förlaget