Kära humanister och andra vänner,

Talet till humanisten brukar egentligen hållas av en person som är längre hunnen studerande eller som är färdig med sina studier. Jag är femte årets studerande och har inte ännu fått ut mina kandipapper. Anledningen till att jag inte fått ut mina papper beror på att jag skrivit en 326 sidors bok och turnerat med den här boken land och rike runt, igår var jag till och med i Hangö!

När jag kom till ÅA för att studera litteraturvetenskap hade jag nog inte förstått hur stor hjälp mina studier sku innebära för att faktiskt bli utgiven i slutändan. Jag minns första dagen på uni då jag stod utanför Armfelt med min nitjacka på mig och var sjukt nervös över om jag sku våga lära känna någon. Vår tutor tog oss till littvets inst där vi satt i en ring runt ämnesansvariga som då var Mia Österlund. Man blev tvingad att i tur och ordning berätta om sig själv. De här fasansfulla presentationsrundorna. I den här nologa presentationsrundan sku man säga Vad man heter, Varifrån man kommer och Vad man kanske vill göra efter studierna. I det ögonblicket bestämde jag mig för att bli en modigare version av mig själv, så hörde jag den 19åriga versionen av mig själv säga: Hej jag heter Rosanna och är från Jeppis och jag ska bli poet.

Jag hade halva mitt liv sagt att jag sku arbeta med någonting kreativt. Som 7åring bestämde jag mig för att jag sku bli barnprogramsledare i tv, som 12åring sku jag bli kulturjournalist, som 15åring att jag skulle bli radiopratare och slutligen att jag skulle bli poet. Under hela mitt dåvarande liv hade jag blivit hånskrattad och folk fnyste då de hörde att jag ville jobba med någonting inom kulturjournalistiken eller som just författare. När jag kom till Arken så var det ingen som skrattade. Folk kanske tyckt att jag var besserwisser eller störande, men att jag ville börja arbeta som poet var det ingen som ifrågasatte.

Jag hade kommit till ett ställe där alla var humanister.

Under det här samma året då jag gick runt med nitjacka och trodde att jag var coolaste gulisen ever, så kom också hotet om att skära ner. ÅA hotade med att ta bort litteraturvetenskapens bokrum, några år före det hade det hotats om att ta bort professuren vid littvet. Att inte ha en professur innebär att man inte kan utbilda magistrar. Att inte kunna utbilda magistrar på ett så välkänt ämne som littvet sku ha innebärt döden för det ämnet. Med tanke på hur många av de finlandssvenska författarna som har studerat litteraturvetenskap vid ÅA: Karin Erlandsson, Kaj Korkea-aho, Mia Franck, Henrik Jansson, Adrian Perera och då jag, för att nämna några, så skulle det ha varit otroligt dumt att lägga ner ett ämne som helt uppenbart bidrar med litteratur till det finlandssvenska kulturfältet.

Hotet om att skära ner på små ämnen (speciellt de svårdefinierade ämnena vid FHPT) har varit en konstant snara runt kulturämnenas hals de senaste åren. Nuförtiden måste vi ta allmänna kurser som ungefär ingen vill ta, akademiska studiefärdigheter för att nämna en av dem. En av motiveringarna till att ompaketera folkloristik & etnologi till kulturanalys var att få en mer enhetlig och lättsåld utbildning för arbetsgivare. Den största anledningen var förstås på grund av budgeteringen. Studierådgivarna förklarar de fördummade och allmänna obligatoriska kurserna som alla på kulturlinjerna måste ta, som ett allmänbildande paket som gör det lättare att definiera kulturlinjerna. Men egentligen handlar det om att skuffa ut studerande av humaniora till ett visst specifikt yrke och fält. Målet är alltså att få ut studerande så snabbt som möjligt för att få pengar till universitetet.

Den frågan jag fick allra mest av släktingar och riktiga vuxna var om jag ska bli modersmålslärare när jag blir färdig. Mitt svar på det var, vittu nää jag hatar grammatik si er i röven. För att sanningen är ju mycket bredare än att man blir ett direkt färdigt yrke när man studerar humaniora. Moddelärare var bara ett av de yrken som man kan välja och bara för att jag inte valde det mest vanliga yrket på mitt ämne, betyder det inte att jag valt arbetslöshet.

Universitet fokuserar för mycket på att trycka ut folk på fem år in i arbetslivet och allt för lite på den egentliga uppgiften som akademiska studier innebär. Bildning och den personliga fördjupningen, samt utforskandet inom det egna ämnet är en av de främsta uppgifterna. I arbetslivet kan denna grund av bildning användas på ett brett sätt och sedan utvecklas. Universitet ska ge verktygen i ämnet och inte fokusera på hur man ska effektivisera inlärningen av Wittgenstein & af Klintbergs teorier in i studerandena så att de slipper snabbt ut till ett väntande paketerat yrke. Kulturlinjerna ger som sagt sällan ett direkt färdigt yrke och att försöka påtvinga en allmängiltig roll på de ämnena är att skära bort bildningsdelen av studierna och istället fokusera på hur humaniora ska kapitaliseras. Utbildningarna lider av produktionstanken. Den hysteriska tanke om att trycka ut färdiga allmänna filosofie magistrar är ett resultat av nedskärningar och ledningens nedvärdering av de mindre kulturämnena.

Som humanist måste man stå upp och kräva av ledningen, av universitetetsnämnden och till och med av Finlands utbildningsministerium att universiteten verkligen utbildar studerande och inte fördummar oss till allmängiltiga magistrar med ett fint sigillbetryckt papper i handen efter fem års stressartade studier. Utöver att vi måste stressa igenom studierna så betyder ett sigillbetryckt papper inte ett skit om man inte känner någon.

Folk brukar säga att det behövs tre saker för att lyckas få ett arbete inom kulturbranschen: talang, kontakter och en jävla massa tur. En av orsakerna till att jag står här idag och håller det här talet, beror ju på att jag har lyckats uppnå en av mina största drömmar i livet. Av de där tre sakerna som jag nyss räknade upp så har jag haft två, kontakter och en jävla massa tur. Om jag inte skulle ha blivit Prosas ordförande och gått på en massa mingelevenemang och ordnat en massa poesievenemang i Åbo och om jag inte skulle ha haft turen att vinna Arvid Mörne-tävlingen, så kan det hända att jag inte blivit författare. Genom mina studier introducerades jag till folk och via det lärde jag känna rätta människor som memorerade mitt namn såpass länge att de ville läsa något av det jag skriver.

Alla har inte den här turen eller samma självklarhet att hoppa mellan olika samhällsklasser. Rätt långt fungerar arbetsmarknaden inom kulturjobben genom meritokrati och bäste broder meininki. Om jag skulle ha velat bli färdig på fem år, skulle jag absolut inte haft en chans att bli författare. För det krävdes ett otroligt mod att våga fara fram och prata med chefer och ordföranden i alla världens kulturpositioner. Att våga vara humanist är ett stort arbete i en värld där alla pengar går till det som utvinner mest kapital. Att våga vara humanist i en värld där allt känns svårt och tungt är inte lätt. För jag skulle vilja säga åt er att vägen kommer vara lätt och kiva och att ni direkt kommer få jobb efter att ni fått det där pappret, men det kan jag inte – för det är inte sant. Sanningen är att man måste arbeta hårt och våga stå emot skit när man vill jobba inom kulturbranschen. Man måst våga stå upp för tanken om att bilda sig brett och man måst våga stå upp för att int kulturbranschen ska vara så elitistisk.

Humanisten får int glömmas bort, int förminskas, inte förbises i universitetspolitiken. Tack till alla er modiga humanister.

*stående ovationer*

____

Ordlista för icke-finlandssvenska: kandipapper = kandidatexamen dvs. lägre högskoleexamen i Finland; Armfelt = auditorium vid Arken; nologa = pinsamma; Arken = centret för humaniora vid ÅA; gulisen = gulnäbben dvs. första årets studerande; FHPT = fakulteten för humaniora, psykologi och teologi; vittu = fittan (fi.); moddelärare = modersmålslärare; Prosa = ämnesföreningen vid litteraturvetenskapliga institutionen vid ÅA; Arvid Mörne-tävlingen = skrivtävling för unga.