Vad man ser i ett verk kommer oftare an på egna fördomar än på konstnärens motiv. Men det finns en diskussion att ta när det gäller gestaltning av normativa avvikelser på teaterscen.
Debatten om representation och gestaltning på teatern kom förväntat igång med Lilla Teaterns uppsättning av Den besynnerliga händelsen med hunden om natten som hade premiär 1 oktober. Pjäsen bygger på brittiska Mark Haddons omtyckta bok från 2003 om den egenartade tonårspojken Christopher som bor i Londonförorten Swindon med sin ensamstående far (på Lillan briljant porträtterad av Robert Kock). Någon diagnos nämns aldrig i pjäsen (eller boken) men Christopher är så akwardly cool, socialt omedveten, skygg för beröring och nördigt intresserad av matematisk och rymden att det är nästan omöjligt att inte placera honom någonstans på autismspektret. Och sådant kommer man inte undan med idag utan att saken skall problematiseras.
Enligt en mer ytlig linje av kritik är det ett problem att Alexander Wendelin som spelar Christopher själv inte befinner sig på autismspektret. Däremot är han anställd på Lilla Teatern som skådespelare för att porträttera rollkaraktärer som inte är han själv. Wendelin är ju inte heller femton år gammal eller hemma från Swindon, men han lyckas ändå förmedla också de egenskaperna. Lika bra lyckades Alma Pöysti och Krista Kosonen i filmen TOVE gestalta kärleken mellan två kvinnor, trots att ingen av dem – såvitt jag vet – är lesbisk.
Christopher är aldrig offret, även om omvärlden av missriktad hänsyn både tillåter och uppmana honom att vara det.
Det vore såklart grymt problematiskt om Christophers autismliknande drag var något man drev med i pjäsen men nu är det precis tvärtom – Christopher i Wendelins tolkning är omedelbart älskvärd, en integritetsfull och varm själ i en värld av is och lögner, vilken han trots allt lyckas navigera och nedkämpa genom att förbli sann mot sig själv. Han är aldrig offret, även om omvärlden av missriktad hänsynsfullhet både tillåter och uppmanar honom att vara det. Framförallt är Christopher en inspiration.
Därför är det lite besvärande att läsa Barbro Enckell-Grimms krönika i Hbl 15 november där hon med milt våld åter försöker göra Christopher till ett offer i dramat. Och inte bara Christopher, utan samtliga människor med funktionsvariationer. Enckell-Grimm antyder att Christophers älskvärdhet bottnar i att han är ömkansvärd, och hon verkar se hela pjäsen som ett uttryck för en typisk härskarteknik som norm-människor utövar över personer med funktionsvariationer, där man trampar ner genom att höja upp. Och det, om något, slår mig som både problematiskt och inte lite paranoidt.
”Rollpersonerna skildras inte i kraft av sin egen rätt utan för publikens skull”, skriver Enckell-Grimm och antar att regissören Paavo Westerberg ”utgår ifrån att det inte sitter så många personer på autismspektret i publiken”. Hon ger vid handen att Westerberg exotiserar, ser igenom och talar förbi dem som pjäsen handlar om, utnyttjar det främmande som underhållning och enbart riktar sig till majoritetsbefolkningen ”som får känna sig stärkta av sin konstupplevelse, som i det här fallet stärker den uppfattning den har om funktionsvariationen i fråga”. Det är en ansträngd analys som nog är värd att begrundas, men den säger mer om Barbro Enckell-Grimms sätt att uppleva världen och konsten än om Paavo Westerbergs motiv. Som det ofta är med mördande konstkritik verkar det också här som kritikern hade önskat sig ett helt annat konstverk än det hen fick se, och därför är besviken. ”Är det inte konstens uppgift att utmana stereotypier snarare än att upprepa, sprida och befästa dem”, frågar Enckell-Grimm, och även om jag skulle köpa påståendet att Hunden gör sig skyldig till just det, ville jag säga ”javisst, det är också konstens uppgift, men just de sakerna står säkert mer explicit i fokus i någon helt annan pjäs”.
Som det ofta är med mördande konstkritik verkar det också här som kritikern hade önskat sig ett helt annat konstverk än det hen fick.
I samma anda vill jag mena att den fiktiva rollpersonen Christophers specifika karaktärsdrag inte ska uppfattas som en definition av vad det innebär att ligga på autismspektret i verkligheten. Vad det är som gör honom unik är kontingent – det som betyder något är hur han bemöter folk och utmaningar, oberoende av varför. Det är också därför det inte förekommer någon diagnos i varken boken eller pjäsen. Den är en efterhandskonstruktion som ger Christophers obrydda och inspirerande förhållning till världen en plausibel förklaring. Kanske hade Enckell-Grimm önskat en pjäs som direkt handlar om, beskriver, definierar och förklarar autism? Det var inte denna.
Nu är ju inte BE-G:s krönika en direkt recension av Den besynnerliga händelsen med hunden om natten, utan mer än personlig reflektion över hur kulturen och konsten ofta behandlar avvikelser och avvikande personer, men den för osökt tankarna till den subgenre av film- och teaterkritik som varit starkt representerad under senaste tio-femton år, och som alltid vill betona just det socialt ”problematiska” i alla verk, ofta på bekostnad av den konstnärliga kritiken. Det har länge varit comme il faut att rata en pjäs på basis av vilka könsroller den uppvisar, hur maktutövningen ser ut eller hur stor etnisk diversitet ensemblen eller texten uppvisar, medan det konstnärliga arbetet nämns i några bisatser. Premissen verkar vara att ett kulturuttrycks existensberättigande hänger på i vilken mån det lyckas driva en viss progressiv social agenda framåt.
Ett kulturuttrycks kvalitet och existensberättigande kan inte hänga på i vilken mån det lyckas driva en viss progressiv social agenda framåt.
Det hänger åter ihop med en större trend i samhället, där varje litet uttryck belamras med massiva mängder mening och betydelse, som med paranoid blick ska tolkas och avkläs och dras slutsatser av, för att sedan placera det i endera läger av Gott eller Ont. Man söker efter givna meningar och avsikter som endast finns där om man själv väljer att placera dem där. Och det säger alltid mer om kritikern än verket. (Och kanske är det också meningen, mer eller mindre oavsiktiligt?)
Man kan alltid beskylla en tjugo år gammal pjäs för att bära tjugo år gamla värderingar och i vårt hypereskalerande identitetspolitiska moraluniversum är två decennier redan en evighet. Den generella frågan om representation och gestaltning är intressant och paranoia är inte alltid fel som analysredskap, men då gäller det att se upp med hur man tilldelar agendor, motiv och syften mellan upphovsmannen och sig själv.
PS: Det ordnas ett diskussionstillfälle kring den aktuella pjäsen på temat Representation och gestaltning tisdagen den 7 december kl 15.30 i Lilla Teaterns foajé, Georgsgatan 30.
_________
Janne Strang är debattör och kurator för Förlagets innehållssida FRL.gt. (Foto: Otto-Ville Väätäinen)
