Sofia Torvalds: Utdrag ur Kaféet

Sofia Torvalds 27 januari, 2023

En man och en kvinna har träffats i en stödgrupp för frånskilda. De är bara vänner. Men vad allt kan det betyda att vara bara vänner? FRLGT bjuder här på en inledning till Sofia Torvalds senaste roman Kaféet.

FEBRUARI
Söndag 20.00

Han kom en halv timme före henne för att han tyckte om att sitta på kaféet. Han tyckte om de glänsande, runda borden, han tyckte om de slitna läderstolarna som inte var särskilt bekväma och han tyckte om de små vaserna i räfflat glas med liten mynning som stod på varje bord. Ibland fanns det en blomma i vasen, ibland inte. Blommorna brukade kännas trötta. Det var blommor som behövde en vas att luta sig mot. Idag fanns det ingen blomma, bara en vas.
     Det enda han inte tyckte om var servetterna. De var mörkrosa med ljusa linjer, linjer som påminde om vägar på en karta.
     Hon kom precis halv nio. Han såg henne öppna dörren och han såg hur hennes blick hittade honom.
     Hon drog mössan av sig och gick fram till honom. De log mot varandra. Han tänkte att det var som om de varje gång letade efter en förändring och var lättade över att inte ha upptäckt en.
     ”Tack och lov att du kunde komma med så kort varsel”, sa hon. Hon satte sig, placerade handväskan på sitt vanliga ställe i fönstersmygen, skalade av sig jackan och hängde den över stolsryggen.

Han satt i en stol med ryggen mot väggen, med sin dator framför sig, som han brukade. Han var en sådan som alltid arbetade, utom när han fällde ner skärmen för henne, varje gång de sågs. Ofta när de satt och pratade kunde hon höra ljudet av telefonen som vibrerade i hans kavajficka. Han tog aldrig fram den.
     Han hade inga barn, inga fruktansvärda olycksbud kunde nå honom. Det var en av de saker hon tyckte om hos honom.
     ”Vad har hänt?” sa han.
Hon lutade sig bakåt, hon log.
     ”Har du varit i gruppen på senaste tiden?”
     ”I förrgår.”
     ”Jag träffade Stina i butiken. Hon sa att hon ville att jag skulle komma tillbaka, men hon sa det bara för att hon visste att jag inte skulle göra det. Hon sa att ni har börjat äta tapas, och att folk har börjat ta bussen på grund av vinet. Är det du som bjuder på vin och tapas?”
     ”Ibland”, sa han.

De hade träffats i en stödgrupp för frånskilda. De gick där i ett halvt år och grät och talade skit om sina ex och kom varandra närmare. Sedan flyttade hon in med sin man igen för han ångrade sig och hon älskade honom fortfarande, eller åtminstone var hon så van vid att älska honom att hon inte orkade sluta, sa hon. Så hon lämnade gruppen. Det kändes fel att vara gift i den, särskilt att vara gift med den vars alla motbjudande drag man rapporterat om en gång i veckan under ett halvår.
Men han och de andra i gruppen fortsatte träffas även om den egentligen var upplöst, för hans ex hade gift om sig och blivit gravid med sin nya man. Dessutom hade han vant sig vid gruppen och tyckte om att de kom hem till honom och drack vin och pratade om hur de hatade sina ex eller sina barns pojk- och flickvänner.
Hon påstod att gruppen inte gillade henne. Han sa att hon hade fel.

De bodde nära varandra. De sågs ofta. De sågs alltid på samma kafé.
     ”Vad är det egentligen som har hänt?” frågade han.
     Hon började vira upp sin halsduk. Under den hade hon en tunnare scarf, i gult. Hon tyckte om gult.      Han visste att hon hade scarf för att hon föreställde sig att hennes hals var rynkig och senig.
     ”Simon fick ett anfall. Han ville skriva något på ett papper, för att minnas det på morgonen, innan han gick till skolan. Så han satt där i sin säng och skulle ha ett papper, och jag gav honom ett. Men det visade sig att han ville ha ett toapapper.”
     ”Inte för att torka sig på?”
     ”Nej, för att skriva en anteckning på. Och jag skrek att jag inte kan låta honom skriva på toapapper, det är ju vansinne, jag har i vilket fall som helst tänkt be någon undersöka vad som händer med vårt toapapper. Vi måste vara den familj som konsumerar mest toapapper i den här staden. Jag skrek. Jag blev alldeles vansinnigt arg. Jag tror jag är premenopausal.”
     Han drack en klunk av sitt kaffe. Hon tittade förväntansfullt på honom.
     ”Men senast när vi sågs sa du att du har irriterad tarm”, sa han. ”Det förklarar toapappret åtminstone.”
     Hon började skratta. Hon lyfte på hans kaffekopp och tog servetten som den stått på, och snöt sig i den.
     ”Gud vad mitt liv skulle vara fruktansvärt om du inte fanns. Jag måste dricka kaffe. Det kommer att trösta mig.” Hon steg upp och gick fram till disken och beställde
en kaffe. Hon kom tillbaka med en servett till honom. ”Jag snöt mig i din. Här får du en ny”, sa hon.
     Han tog servetten i sin hand.
     ”Jag tycker inte om de här servetterna”, sa han. ”De
påminner mig om vägkartor.”
     ”Varför tycker du inte om vägkartor?” sa hon och tittade på servetten och sedan på honom.
     ”Jag tror att det har att göra med att vi brukade åka på bilsemester varje sommar när jag var barn”, sa han. ”Vi åkte till varje liten avkrok, till varje plats där det fanns en sjö att simma i och någon kyrka att gå in i, och så bodde vi i någon halvrutten stuga eller i tält. Och det var jag som skulle läsa kartan. Pappa insisterade på det. Mamma satt i baksätet med min syster och jag satt i framsätet och läste kartan som påminner mig om de här servetterna. Det fanns en massa småvägar och ibland hade de ett nummer och ibland inte. Pappa blev vansinnigt irriterad om vi körde fel. Det var det enda han någonsin blev irriterad på. Och det var hett och jag minns känslan av att kartan blev alldeles fuktig av svett, för jag var så orolig hela tiden.”
     Hon hade böjt sig framåt.
     ”Hur liten var du då?” frågade hon.
     ”Jag minns inte. Kanske elva.”
     ”Var du lång för din ålder?”
     Han skrattade.
     ”Varför är det relevant?”
     ”För att elvaåringar inte borde sitta i framsätet. De kan strypas av säkerhetsbältet ifall man kolliderar. Det gäller korta kvinnor också. Jag tänker ofta på det när jag kör. Var du rädd för din pappa?”
     Han vecklade upp servetten och började sedan vika den så att den blev en liten fyrkant.
     ”Jag var rädd för honom bara när jag skulle läsa kartan. Det var också det att han ville att jag skulle vika ihop den rätt. Och det var som att lösa Rubiks kub, att få den där vägkartan vi hade att vika sig rätt.”
     Han tittade inte på henne, han tittade på sin servett och vek den och rynkade på ögonbrynen.
     ”Men hur lång var du?” sa hon.
     ”Jag var inte så lång på den tiden. Jag var ganska kort”, sa han.
     Han hade vikt servetten klart och ställt den på bordet. Hon sträckte ut sin hand och tog servetten och vecklade upp den igen.
     ”Han rev sönder kartan under den resan, när jag var elva”, sa han.
     ”Din pappa rev sönder vägkartan?” sa hon.
     ”Ja, för att jag lett oss fel. Jag förstod mig inte på kartan fast jag trodde mig förstå. Jag följde en liten vit linje men det visade sig att det var fel linje. Och vägen blev smalare och smalare, nästan som en stig. Det gick inte att vända, och bilen fastnade. Pappa var så arg. Han skällde på mig, och mamma försökte avbryta och jag blev så arg att jag skrek tillbaka. Pappa stod utanför bilen och skrek med vägkartan i handen. Sedan rev han den itu. Han kastade karthalvorna på marken och sedan promenerade han sin väg. Rakt genom skogen. Vi stod där och väntade. Jag plockade upp det som var kvar av kartan. Efter ett tag satte vi oss i bilen och drack saft. Lite senare kom pappa tillbaka och sedan låtsades vi som om inget hade hänt.”
     Hon tittade på honom.
     ”Stackars du”, sa hon. ”Var du rädd för att han inte skulle komma tillbaka?”
     ”Jag var rädd för det, och jag önskade det. Jag hatade att han blev arg så snabbt. Jag hatade den där stegringen som man såg komma, och jag hatade att mamma försökte avvärja den och att jag själv försökte avvärja den när jag blev äldre.”
     De satt tysta.
     ”Jag slog nästan Petra en gång”, sa han. ”Men jag besinnade mig och vände om och gick ut. Jag promenerade i en halv timme och sedan kom jag hem igen och ville inte prata om det. Precis som min pappa.”
     ”En gång kastade jag en påse pasta på Robban”, sa hon.
     ”Det är inte samma sak”, sa han. ”Det är värre när en man blir arg. Särskilt en stor man, som min pappa. Eller som jag.”
     Hon tittade fortfarande uppmärksamt på honom. Han tittade på henne. Han log. Hon vände ner blicken. ”Stackars liten”, sa hon. Nu såg hon på servetten och
vek den i sin hand.
     Han skrattade.
     ”Stackars lilla jag”, sa han.

Hon tittade upp mot honom och log.
Han tog av sig glasögonen och började omsorgsfullt torka dem i sin skjorta. Han tittade på henne, han log. Han var mycket närsynt och hennes ansikte var en ljus fläck.
Det var lättast att se på henne så, så att han inte såg henne, så att det kändes som om hon inte såg honom.

___________

Sofia Torvalds är journalist och författare, och regelbunden kolumnist för FRLGT. Hennes senaste roman Kaféet utkommer på Förlaget i början av 2023. Du hittar den i bokhandeln och vår webbshop! Flera utdrag ur våra aktuella böcker hittar du här nedan och på FRLGT.