I sin nya roman Kaféet låter Sofia Torvalds två människor öppna sig för varandra – med alla risker det innebär att släppa loss det lilla naiva djuret i en, som bara vill älska.
JAMES FENTON HAR skrivit en dikt som heter The Mistake. Diktjaget betraktar sina felbeslut som om de var en kolonnad, en rad av statyer över misstag som sveper förbi hen och vidrör ärmen när de passerar. ”Varför sa ingen något?” – men de sa ju. Man hör rösterna och det är det mest smärtsamma; det att det fanns vänner som varnade en, medan man slog dövörat till.
De sista raderna lyder så här: ”Take this dismay. Lay claim to this mistake. / Look straight along the lines of this reverse.” Det vill säga: Bär ansvar. Det är dina misstag. Dina felsteg, din sorg, din ånger, allt det du inte kan reparera. Åh, jag kan se dem jag också. Vissa av dem minns jag som bilder: de gånger jag var tyst då jag borde ha talat, de gånger jag talade då jag borde ha varit tyst, min oförmåga att förstå och bemöta mina barns lidanden, mitt frånvarande föräldraskap, inkapslad som jag tidvis varit i mitt eget lidande, mitt otrevliga sätt att ställa mina egna känslor i centrum. Jag kan be om ursäkt och det har jag gjort, men det finns bitar som inte går att reparera.
… de dopaminkickar som närhet kan ge och det pris man är redo att betala för dem.
Ju äldre jag blir desto tydligare inser jag hur viktigt det är att sörja. När jag började skriva på min roman om två människor som talar med varandra på ett kafé förstod jag att texten handlade om medberoende och behovet av behaga, om de dopaminkickar som närhet kan ge och det pris man är redo att betala för dem. Det var det jag ville skriva om, den där jakten efter närhetskickarna, och den rädsla som alltid går bredvid den som öppnar sitt hjärta för kärlek till någon annan. Men jag tänkte inte så mycket på sorg, även om sorgen finns där, på varje sida.
JAG VET INTE vad människor upplever när de läser romanen om de här två som sitter på kaféet och talar och talar och talar. ”Gå inte till kaféet, sluta gå till kaféet!” Säger någon så i sitt huvud? Så säger bara den som är så rädd att den inte vågar älska alls. All kärlek, hur förvriden och ohälsosam som helst, är bättre än att låsa in sitt hjärta i en ask som ingen kommer åt – ungefär så skriver CS Lewis i någon bok eller något brev till en vän.
Det finns en annan dikt som jag älskar, Wild Geese av Mary Oliver. Den börjar så här: ”You do not have to be good. / You do not have to walk on your knees / for a hundred miles through the desert, repenting. / You only have to let the soft animal of your body love what it loves.” Jag läser den om och om igen, särskilt raderna om det mjuka djuret som är din kropp och behöver få älska det den älskar.
Vi har alla varit där: sparkat och sparkat på det lilla, mjuka djuret inuti oss, som valt att älska trots osäker utgång.
I en kommentar till den här dikten skriver William Sieghart att det finns ett litet, storögt djur inuti oss alla som inte förstår varför vi hela tiden sparkar på det. Jag behövde läsa den meningen. Vi har alla varit där: sparkat och sparkat på det lilla, mjuka djuret inuti oss som valt att älska trots osäker utgång.
Och det är ju egentligen det här hela min roman handlar om: Hur det lilla, mjuka djuret inuti kvinnan och mannen på kaféet älskar och blir sparkat, älskar och blir sparkat. Närheten, avståndet. Känslan, förståndet. Hur ska vi någonsin kunna trösta det djuret tillräckligt, så mycket som vi sparkat på det under våra liv?
VAD MENAR JAG med allt det här? Jag menar att världen är en spännande och farlig plats. Jag menar att vi har det här kärleksfulla djuret inom oss och det leder oss fram till människor att älska och ibland måste vi ge upp dem, och då är inte stunden inne att sparka på sitt lilla djur.
Om det finns något jag lärt mig av att vara deprimerad, är det att man ibland måste ge upp något.
Jag menar att det finns så mycket att söka och finna och att sorg är den känsla vi springer iväg från alltför lätt. Vi fastnar i något annat: vrede och självhat och tvångsmässigt ältande över var det gick fel. Men ge upp det. Ge upp det bara. Om det finns något jag lärt mig av att vara deprimerad är att man ibland måste ge upp något fast man hela sitt liv blivit övertygad om att man kan fixa nästan vad som helst om man försöker riktigt hårt och är riktigt, riktigt underbar.
DET KOMMER STUNDER då det inte hjälper att vara underbar. (Hur länge orkar en stackars människa ens vara underbar?) Då är det bara att sitta med det där lilla, mjuka, storögda djuret i sin famn och smeka det över pälsen och säga: Stackars lilla du. Du älskade så mycket men du nådde inte fram. Stackars lilla du. Vi sitter tillammans i den här sorgen. Vi bara sitter i den och utvidgar våra inre rum för den och den får komma in överallt och det är okej.
Bara sitt kvar. Du kommer inte att dö och det kommer att komma underbara dagar då du exempelvis kan känna ohygglig glädje över en lunch med en vän eller en konstutställning eller över att sitta hemma och se på vikingaserier på Netflix.
Sluta sparka på djuret. Krama det. Låt det älska.
Sluta sparka på djuret. Släpp in sorgen och låt kolonnaden av misstag svepa förbi dig. Du blir en finare version av dig själv när allt det här är över. Krama ditt djur. Låt det älska. Låt det sitta i din famn och älska utan att förvänta dig någonting. Att kunna älska andra är magiskt och i längden belönar det sig självt.
Håll djuret i din famn och låt dess stora kärleksögon svepa genom allt i ditt liv. Var inte rädd.
__________
Sofia Torvalds är journalist och författare, och regelbunden kolumnist på FRLGT i vår. Hennes senaste roman Kaféet utkom på Förlaget i januari 2023. Mer av Sofia och våra andra författare och handplockade skribenter finner du här nedan och på FRLGT! (Foto: Gary Bendig)
