Det säregna finska regeringsspelet gör att frågor om kultur och konstpolitik riskerar att marginaliseras i förhandlingarna, skriver Simon Ventus.
RÖSTERNA ÄR RÄKNADE, mandaten utdelade och fullmakterna granskade. Men när vi i Finland röstar gör vi det på ett sätt som skiljer oss från till exempel svenskarna eller amerikanerna: När rösterna är räknade vet de vilken regering som väntar. Det gör inte vi.
Vilka som skall inneha den verkställande makten i Finland är i skrivande stund – drygt två veckor efter valet – ännu oklart. Valets vinnare (i år Samlingspartiet och ordförande Petteri Orpo) får första tjing på att försöka förhandla fram en hållbar koalition mellan olika partier. Ett problem med det upplägget är att frågor som inte är avgörande vallöften eller profilfrågor för partierna riskerar att falla mellan de nyvalda stolarna i plenisalen.
Sverige och USA har en slags politisk kundgaranti som Finland saknar.
Nej, jag är inte alls avundsjuk på USA:s trasiga tvåpartisystem som ibland känns så bittert dysfunktionellt att det är ett under att landet fortfarande är enat. Inte vill jag heller importera svenskarnas blockuppdelning. Men även med Sverigedemokraternas grus i det blåröda maskineriet var det för den enskilda svenska väljaren ännu i höstas tämligen klart till vilket på förhand uppgjort regeringsalternativ rösten går till. Sverige och USA har en slags ”kundgaranti” som Finland saknar – och som samtidigt ger vinnaren möjlighet att driva ett mer heltäckande politiskt program.
PROBLEMET JAG VILL belysa är den kommande dragkampen i regeringsförhandlingarna där alla partier tvingas jämka. Visst finns det något vackert i den fosterländska pragmatism som regeringssonderingen och –bildningen måste uppvisa, men den är inte utan politiska konsekvenser. Eftersom alla måste ge efter något, måste alla också hålla i något med näbbar och klor. Och då riskerar fokus fastna på de stora, egna käpphästarna. Det är lätt hänt att frågor som inte varit uttryckliga vallöften inte heller får den uppmärksamhet som de förtjänar.
I Svenska Yle:s regeringsspel kan man leka regeringbildare och pussla samman en konstellation med trygg majoritet i riksdagen. På ett överskådligt sätt får vi också se i vilka enskilda frågor partierna mest måste pruta på sina principer och det är här som utmaningen jag vill beskriva syns som allra tydligast. Vilken blir till exempel kulturens plats i den nya regeringen?
Vilken blir till exempel kulturens plats i den nya regeringen?
I en tidigare kolumn önskade jag att 2023 skulle vara året då Finland äntligen skulle få en riktig kulturminister. Det ser inte ljust ut med tanke på hur långt olika kommentatorer spår att regeringsförhandlingarna kommer att dra ut. Men trots det hoppas jag att de partier som sist och slutligen kommer att enas runt förhandlingsbordet inte glömmer de frågor som också är viktiga, trots att de inte var synliga i valkampanjen.
Oberoende av vem som kommer att tituleras statsminister och vilka som är de bästa kohandlarna kommer sysselsättningen att vara i förgrunden. Och då har den nya regeringen inte råd (!) att glömma bort kulturen och de kreativa branscherna. Trots att coronapandemin och restriktionerna ritade en grop i grafen visar kulturbranschen som helhet en tillväxt år 2020 jämför med 2010. År 2019 satsade staten 1,2 miljarder euro på kulturbranschen, som samma år betalade tillbaka 3,3 miljarder i olika skatter och arbetsgivaravgifter. Men det här vet politikerna redan. Tror jag. Hoppas jag. För det är inga nya siffror. De borde inte vara överraskande.
DEN BRITTISKA DAGSTIDNINGEN The Times inledde i lördags en artikelserie med rubriken How the creative industries became a British success story. Jag hoppas att en finländsk tidning snart får orsak att köra sin egen version, men det kräver att branschen inte glöms bort nu. Det vore ett stort misstag eftersom kulturen är en innovativ, inhemskt högutbildad och till stora delar företagardriven bransch, som till vissa delar behöver byggas upp igen efter coronakraschen. Men siffrorna visar att det är värt att fortsätta: I Finland står kulturbranschen för drygt 3 procent av BNP, medan genomsnittet i EU är 4,4 procent. Här finns alltså tillväxtpotential för den som väljer att se den.
Framförallt är kultur inte bara hårda siffror, den har också en samhällsbärande uppgift.
Men framförallt är kultur inte bara hårda siffror. Kulturupplevelser är helt enkelt bra för människan och behöver vara tillgängliga för alla. Konsten har en unik samhällsbärande uppgift och bidrar till hela landets utveckling, till det hälsomässiga och sociala välmåendet, till folkets självförståelse och identitet, till underhållning och pedagogik mm. Kulturbranschen stöder staten genom innovation, mångfald, inkludering och social hållbarhet. Enligt en undersökning från ifjol vill nio av tio finländare att kultur skall vara jämlikt tillgänglig för hela befolkningen, medan en klar majoritet (76 %) anser att kultur utgör en grundläggande samhällsservice (fi. peruspalvelu).
Kulturens och konstens betydelse för landet är en fråga som borde – måste – hållas framme aktivt och ges plats också i regeringsförhandlingarna, även om Finlands sällsamma metod för att bilda regering inte alltid gör saken lätt.
__________
Simon Ventus arbetar vid Wasa Teater och skriver kulturpolitiska kolumner för FRLGT. Hans debutroman Den som offrar sig är första delen i deckartrilogin Brottsplats Österbotten i samarbete med Christina Gustavson. (Foto: GR Stocks)
