Följande låtar lyssnade jag på under olika skeden av skrivandet av romanen Mamma. Mycket har med stämning att göra, men också tempo och igenkänning spelar en roll. Notera att de här endast figurerar i hörlurarna när jag vet vad jag skriver. De är sällan bra då jag skriver mig fram till nåt, då vill jag helst vara för mig själv i ett tyst rum.
Fleetwood Mac: Everywhere (1987)
En mysig låt som känns som sommarregn och nåt som hängt med mig sen mina första studieår vid universitet. En melodisk och mycket efterhängsen Stevie Nicks som inte vill nåt hellre än att vara överallt med mig. Flyter lätt ihop med Kenny Loggins Footlose, vilket fungerar förträffligt bra om jag bara vill fylla sidor och råkar ha flyt. Bruce Springsteens Hungry Heart fungerar också, men risken är att jag slutar skriva och, likt Bruce, låtsas att jag lämnat frun och barnet för min pickup.
Korn: Ball Tongue (1994)
Handen upp alla som lyssnade på arga män i hängiga jeans i sina tonår! Nu ser jag inte er, men jag antar att samtliga läsare markerade sig som skyldiga. Korn har en mycket speciell plats i mitt hjärta. Jonathan Davis som skriker att han är kåt, mobbad, hög, ledsen och konfys medan basen och trummorna försöker hålla en ungefärlig takt. Korns debutalbum Korn hjälpte mig att hitta tonen i Mamma. Mycket av naturbeskrivningarna i boken har fötts till tonerna av 90-talsmetall (jag smusslade in en direkt hänvisning till Metallica i boken). Det var lite av en slump att jag hittade tillbaks till Korn under skrivandet, men när jag väl gjorde det kändes det som hand i handske. Allt på skivan är äckligt, man känner sig lite smutsig när man lyssnar på den. Bondförnuftet säger att jag borde ha lyssnat på Daddy om jag ville känna mig smutsig, men Ball Tongue har rätt mängd nonsens att jag inte känner mig manad att tänka på vad som skriks.
Slipknot: People = Shit (2001)
Första låten jag spelar när jag börjar jogga och låten jag lyssnar på allra helst när jag känner att ett kapitel är klart. Särskilt de första tjugo sekunderna där solisten Corey Taylor visar exakt hur glad han är över att just du hittat den här låten. Han skriker och ylar helt utom sig i sin lilla halare för att du spelar Folk = skit och just har avklarat en bit av ditt skönlitterära hantverk. Alla behöver lite Corey Taylor i sitt liv. Spelades en hel del när jag blev klar med mardrömsscenerna i Mamma, som förövrigt var de svåraste kapitlen att få rätt.
Pantera: Cowboys From Hell (1990)
Från glam rock till groove metal, det finns inget härligare än Pantera. Cowboys From Hell är den finlandssvenska landsbygden för mig, det är alla landsvägar och åkrar. Jag sa tidigare att Korn är myllan för naturbeskrivningarna i Mamma, men det kan hända att jag måste ändra mig. Korn är rättesnöret för tonen och språkkänslan i boken. Pantera är myllan och gödseln och hela tröskverket som lett till naturen i boken. Så bra, så bra. Fear Factorys Linchpin kommer som god tvåa.
Sia: Elastic Heart (2013)
Jag höll på att välja Chandelier men för mig är alla Sialåtar samma Sialåt. Lugn men ändå drivande, bra när jag är övertygad om att jag håller på att skriva jättebra grejer. Alternativt då jag vill nå nåt blödigt i mig, för att sedan få ut det i texten. The Nationals Pink Rabbits följer lätt i hälarna på Sia, för som Sia är alla The National-låtar samma låt. Alla handlar de om pompa och att inte känna sig hemma i denna värld.
Och här är hela listan på Spotify:
