Det nu Ulla-Lena Lundberg upplever idag är den framtid hon inte kunde föreställa sig för femtio år sen.

Då luktade städerna tobak, nafta och bunkerolja, och mottot ”Aldrig mera krig” såg ut att gå i uppfyllelse. Med ledning av detta, vad kan vi göra oss för föreställningar om framtiden om femtio år?

Bokprojektet, som började som ett muntert försök att titta på de samhällsfenomen författaren utan sorg lämnar bakom sig, har en gemensam nämnare: kantringen från det gamla rättssamhället mot ett fullfjädrat kontrollsamhälle.

Pandemin blev en ögonöppnare. Denna första essä följs av variationsrika texter som sträcker sig från Syndafloden till AI och visar på de förskjutningar som sker över tid. Företeelserna består, men vårt förhållningssätt förändras på sätt vi inte kan förutse.

”Framtiden är den tid då ni som är unga idag har blivit akterseglade,” konstaterar Lundberg.

Även om jag inte håller med om alla hennes slutsatser hela vägen ut, blir jag som läsare rejält stimulerad att fundera ut vad jag själv egentligen tycker. Det är ett pålitligt tecken på att man läser en lyckad essäsamling.
Ålandstidningen

Det är tur att Ulla-Lena Lundberg vägrar gilla läget, och vägrar vara tyst. Det ger oss chansen att prata om det, vare sig vi håller med henne eller inte om svaret på frågan: Vart är världen på väg?
Österbottens Tidning

Att läsa Ulla-Lena Lundbergs essäer är som att besöka en bildad finlandssvensk farmor med en bestämd, raljant och välartikulerad syn på sin samtid.
HBL

Bra underlag för såväl animerade som högröstade och spirituella konversationer vid middagsbordet.
Svenska Yle