Elliot Lundegård: Jaget i rutan

Förlaget
Förlaget

I ett videomöte kan man aldrig se varann i ögonen, men nog konstant en tidsförvriden reflexion av sig själv, skriver tidskriften Astras chefredaktör Elliot Lundegård.

Häromdagen pratade jag med en vän – över Zoom – om hur svårt det är att bli vän med sitt eget ansikte över olika videoplattformar, möta sig själv i rörelse för första gången och dessutom inte spegelvänt som man är van vid. Alltid den där lilla rutan som rör sig och grimaserar, ibland synkroniserat med kroppen man känner i rummet, ibland lite osynkroniserat med ens verkliga ansiktsmuskler. Ibland ser man sig själv blicka någon annanstans än in i skärmen trots att man just då stirrar just in i skärmen, på sig själv. Alla ansiktets vanor man inte hade en aning om.

Ingenting händer ”under bordet” i ett Zoom-rum.

Och med ankomsten av detta underliga att alltid ha sitt eget ansikte i ansiktet kom också förlusten av att se sig själv speglad i andra människors blickar. Vi konstaterade lite torrt att ingenting händer ”under bordet” i ett Zoom-rum, det finns inga sätt att utbyta menande blickar på – eller för den delen uppskattande, eller flirtiga. Alla ser alla, hela tiden. Och ingen vet vem som tittar på vem och ingen kan på riktigt möta någons blick.

Vi talade också om avsaknaden av det där som händer utöver själva samtalet på ett möte, oavsett om det är med kollegor eller vänner. Borta är möjligheten att ta sällis på metron på väg till platsen där en ska ses, avsiktligen sätta sig bredvid någon vid bordet eller känna hur någons arm snuddar vid ens egen på vägen ut. Allt det där som är kroppars dans runt varandra i ett rum.

På ett märkligt vis har allt det här känts lite som en andra pubertet för mig: Kroppen och kanske framförallt ansiktet som jag hade vant mig vid, lärt mig tycka om, vuxit in i – plötsligt utbytta mot den här bisarra nya Zoom-varianten av mig själv med sina märkliga grimaser och sitt underliga sätt. En väldigt awkward person som jag inte är helt säker på om jag gillar.

Skavet är väldigt bekant, det känns igen från den där tiden mellan 14- och 20-årsåldern när kroppen ideligen hittade på att bli till på nya sätt, skjuta ut i nya vinklar.

På ett märkligt vis har allt det här känts lite som en andra pubertet.

Och här kommer jag tillbaka till det där med möjligheten, eller just nu omöjligheten, att bli speglad i andras blickar, och hur lugnande och validerande det är. Framförallt när ens egen blick på sig själv viker undan. Och till hur mycket jag saknar det nu, andra människors blickar, ögonkast, leenden, den lite porlande känslan i magen när blickar möts och man känner ett flyktigt ögonblick av ömsesidig uppskattning och bekräftelse.

När jag skriver det förra stycket dyker funderingar upp kring olika sorters bekräftelse och olika sorters blickar. Dels det att jag som queer bryter mot koder för ett cis-heterosätt att se ut på och är van vid att få både undrande och ogillande blickar av människor jag möter på gatan. Att jag nu efter ett år av pandemi inte har besökt en stad på väldigt länge och på den lilla orten där jag bor känner mig som en anomali nästan hela tiden har gjort att de queera blickarna är något jag saknar. Blicken av igenkänning och ömsesidig uppskattning som man som normbrytare kan få utbyta även med folk man inte känner på gatan.

Det är lätt att glömma hur kroppen faktiskt känns i en värld av skärmar.

Men dels också tankar kring hur jag som socialiserades för att bli tjej och kvinna (vilket jag sen inte var, men det tar nog inte riktigt udden av uppväxtårens alla socialiseringsprocesser) har blivit värderad mycket på basis av mitt utseende. Genom att andra alltid har kommenterat på det har jag skolats in i en bild av min kropp som framförallt utseende.

Kroppens utsida har fått mycket större fokus än kroppsliga förnimmelser eller känslan av närvaron av en fysisk kropp att bebo. När så uppskattande blickar försvinner förlorar jag fotfästet lite i en värld av bara ord och min egen kritiska blick på mig själv. Även om jag övar på att komma tillbaka till hur kroppen faktiskt känns är det lätt att glömma bort den i en värld av skärmar.

Så vem blir jag nu? Vem är den här personen med all denna i 30 år helt inför sig själv okända mimik? Såg jag alltså ut såhär hela tiden utan att veta om det och vad gör jag med den informationen? Kommer jag bli vän med mitt ansikte igen, precis som jag blev efter (den första) puberteten?

Och vad tar jag med mig från vetskapen om hur mycket mitt eget självförtroende och kärleken till min egen kropp – som ju trots pandemi fortsatt med den imponerande uppgiften att upprätthålla mitt liv, oavsett hur jag eller detta liv ser ut – baserats på uppskattande ögonkast från andra?

___________

Elliot Lundegård är skribent och chefredaktör för den feministiska kultur- och samhällstidskriften Astra i Helsingfors. (Fotograf: Hanna Källebo Neikter.)

1 x Scelerisque ullamcorper pretium condimentum montes justo risus lagd i varukorgen.
Fortsätt handla Till kassan