Hanna Ylöstalo: Bångstyrigt skrivande vid Kvarken

Hanna Ylöstalo 20 mars, 2023

Förlagets redaktör Hanna Ylöstalo besökte Littfest 2023 i Umeå och berättar om höjdpunkterna i det digra programmet.

I’m lost in the world, really.
I never know what to think.
Novels and reading help me.

PÅ FÄRJAN I väntan på avgång hem. Det är söndag mitt på dagen och Marie Darrieussecqs ord har stannat kvar efter Littfest i Umeå. Hennes världskända debutroman Suggestioner från 1996 handlar om en kvinnas sexualitet och sexualiseringen av hennes kropp, och där förvandlas huvudpersonen till en sugga. Suggestioner. I ett samtal mellan Darrieussecq och översättaren Lisa Lindberg (som översatt från och med Flickan i Clèves) får jag veta att svenskan är en lyckad översättning som ligger närmare originaltiteln Truismes än det engelska Pigtails gör.

I’m lost in the world, really …

Under de senaste dagarna har jag inte skrivit ner särskilt många citat utöver det av Marie Darrieussecq. Hennes hållning i samtalet charmade mig och jag måste nu läsa Avigt hav. Att lyckas besvara frågor om skrivande så det känns genuint och inte förställt är knappast en medfödd egenskap. Troligen har hon övat upp förmågan under de snart trettio år hon varit verksam som författare och träffat många läsare i olika avkrokar, varav en råkar vara björkarnas stad. Umeå.

Darrieussecq säger att hon är vit, rik och ”nästan helt hetero”.

Darrieussecq är författare, psykoanalytiker och översättare, och hon återkommer ofta till sina privilegier. Hon får sitta trygg och mätt i ett hotellrum i Calais medan de unga männen som vill fly över den engelska kanalen blir nekade och tvingas flytta bort från den strand där de slått upp sitt läger. Hon säger att hon är vit, rik och ”nästan helt hetero”. Skrivmetoden görs i tre faser där den första fasen utgörs av dagdrömmar medan hon ligger i soffan i flera timmar, strosar runt i städer hon turistar i eller när hon simmar. Därefter sätter hon sig ner och skriver. Och den tredje fasen är ett redigerande och klippande och omskrivande. Då är arbetet likt en regissörs.

Avigt hav handlar om Rose som är ombord på ett stort passagerarfartyg på Medelhavet då dess väg korsas av en mindre båt med flyktingar. Rose lär känna Younès som är i samma ålder som hennes son, och hon överlåter också i ett infall (till sonens förskräckelse) hans mobiltelefon till Younès. Det formas ett band Rose och Younès emellan och senare ska dom också sammanföras igen. Han blir som en version av hennes son och hon blir som en version av hans mor. I originaltiteln La mer à l’envers ingår dubbelheten mère och mer.

Rose är ingen hjälte, säger Darrieussecq. Hon har själv haft flyktingar inneboende hos sig. I utbyte mot att de fått husrum har hon fått ta del av deras berättelser, som hon sedan fått använda sig av i sitt skrivande. Enligt sig själv vinner hon alltså minst lika mycket som hon ger. Hon är ingen samarit.

JAG SITTER PÅ färjan som står stilla i hamnen. I Comfort Lounge är de flesta tysta, men någon snarkar och snörvlar redan. Mitt tangentsmatter kompas av det tunna lätet av en motor i väntan på avgång. Det har precis utropats att den är uppskjuten på grund av tekniska utmaningar. Utanför dörren har ett barn redan i någon kvart varit gråtig och omöjlig. Jag undrar om det är barnet i familjen jag lärt känna i Umeå, som jag också vet att är ombord. Jag försöker minnas barnets ljud.

Kaminsky ber publiken att inte applådera. Det är bara poesi, säger han.

Det finns mycket på Littfest även bortom Marie Darrieussecq. Folkets hus har flera våningar av rum för samtal, fika och bokhandel, och den största salen Idun rymmer hela 1 150 åskådare. Det upplyser Rosanna mig om. I Idun framför Odessa-bördiga Ilya Kaminsky (Dansa i Odessa, Död republik) sina dikter och ber publiken att inte applådera. Det är bara poesi, säger Kaminsky, varpå publiken skrattar. Hans läsning är uttrycksfull. Högljudd, så det klingar till. ”Vi levde lyckligt under kriget” porträtterar en intim stund mellan en kvinna och en man. Det är något särskilt smärtsamt och underbart levande.

I Idun ser jag också en nyskriven suggestiv soaré av och med poeter och konstnärer från Sápmi, den tyska provokatören Christian Kracht (De döda, Eurotrash) som gör ett fumligt och lite opassande intryck men vars författarskap jag väldigt gärna vill kasta mig över. Jag tar del av ett samtal om den nya socialrealismens råhet och språk med Rosanna Fellman, Monika Fagerholm och Eija Hetekivi Olsson som kränger mellan olika perspektiv på tigande utgående från klass och kön. Man frågar sig vad ett politiskt språk är och hur det borde vara.

FÄRJAN HAR BÖRJAT röra sig. Fyrtiofem minuter efter tidtabell glider vi förbi vindkraftverken som snurrar på strandremsan intill glittrande iskross och öppet blått hav. Jag äter lösgodis jag köpt på Coop. Hallon- och lakritsnurrorna är som nåt ur Pippis godisaffär.

I Idun fylls så gott som varenda säte när Jamaica Kincaid äntrar scenen. Hon har en stor gul kasse med sig. Är det Marimekko, nej kanske inte, säger Kaneli, där vi spanar från vår plats högt uppe på höger balkong. Athena Farrokhzad ler mycket när hon intervjuar Kincaid. Jag skulle också le mycket om jag fick vara i närheten av en naturkraft som Kincaid. Jag blir sugen på att läsa Bibeln då Kincaid berättar om hur hon gått runt och grubblat över skapelseberättelsens formulering ”He saw that it was good”. Det är antydan om att gud skapat något annat än något gott som fått henne att stanna upp. Satsen antyder att gud skapat icke-goda saker som inte omnämns specifikt.

Sanningen är alltid mer komplex än lögnen, säger Kincaid. Det är alltid så mycket svårare att omfatta det sanna.

Kincaid strävar efter att vara lojal mot sanningen när hon skriver och hon säger också att sanningen är mer komplex än lögnen. Det skulle man kanske tro att var tvärtom? säger Farrokhzad. Det är alltid så mycket svårare att omfatta det sanna, säger Kincaid.

FÖR ATT HÅLLA mig till sanningen om Littfest: det är en proffsig och högklassig festival som samtidigt är väldigt inkluderande och sympatisk. Man når tillbaka till rötterna, som när Maria Turtschaninoff läser ur Arvejord och får det att värka av de olika led som går förbi i generationerna medan mossen och skogen står evigt rotad. Vi dansar tillsammans till den moderna Sápmins hiphop, Slincraze, efter några glas vin. Kanske är det sannaste när Maria Stepanova (Minnen av minnet, Kroppens återkomst) säger att vi innan Rysslands invasion av Ukraina faktiskt trodde att vi levde i en tid efter kastrofen, när vi i själva verket levde i en tid innan katastrofen – och att det här är en omställning som förändrar berättelsen. Det är en omställning som förändrar allt.

Jag är glad över Littfest TV eftersom det betyder att jag har möjlighet att höra på de delar av det gedigna programmet jag missade. Efter samtalet om ersättningsmodellerna för ljudboken (med Monika Fagerholm, Jeker Virdborg, Anna Bågstam Ryltenius och Åsa Anesäter) ser jag fram emot att fortsätta utforska nya möjligheter. Att ljudboken i sig är en energigivande och tillgängliggörande form är alla överens om – problemet är strömningstjänsterna och den konsekvens det i rena pengar har för författarna och förlagen (som inte äger eller ägs av en strömningsplattform). Fagerholm föreslår en kampanj för rättvist lyssnande, där man skulle medvetandegöra publiken om det dåliga upplägget och presentera rättvisa alternativ.

Problemet med ljudboken är strömningstjänsterna och den konsekvens det i rena pengar har för författarna och förlagen. Monika Fagerholm föreslår en kampanj för rättvist lyssnande.

Nu, medan det dundrar då färjan banar väg genom isblocken på Kvarken, tänker jag på stunder då jag noterat dubbla, vitt skilda modus. Som det allvarliga och mörka då Athena Farrakhozad läste sin poesi, och det skrattande och leende när hon dagen efteråt samtalade med Jamaica Kincaid. De där bångstyriga samtalen och författarna som är olika och det nästan förbjudna hos Ilya Kaminsky: ”Vi levde lyckligt under kriget”.

Marie Darrieussecq föreslår att översättandet är som att sticka. Det finns ett garn (ursprungsverket) och det finns ett mönster att arbeta enligt (språkets poetik och logik). Men om översättandet är som att sticka är skrivandet som att förvandlas till ett lamm. Att själv producera garnet med sin kropp.

Jamaica Kincaid säger: When I’m not writing, I’m actually a nice person.

__________

Littfest är Sveriges största litteraturfestival och har arrangerats i Umeå sedan 2007.

Hanna Ylöstalo är förlagsredaktör vid Förlaget. Hon har också skrivit romanen Silver som utkom 2020. Mer av Hanna och våra andra skribenter hittar du här nedan och på FRLGT.

Fotografier fr.v. Marie Darrieussecq av Patrice Normand; Lisa Lindberg av Patrick Miller; Jamaica Kincaid av Bokförlaget Tranan; Athena Farrokhzad av Märta Thisner. (Littfest.se)