Som liten sade jag trotsigt till mina föräldrar: ”Jag ska aldrig dö!” De kunde ha låtit mig sväva kvar i min illusion om odödlighet. Det gjorde de inte. Jag är tacksam för det.
”Jo, du kommer att dö”, förklarade de. ”Men det är när du är gammal och har levt ditt liv. Och inget farligt händer efteråt.”
Halloween närmar sig och orsakar som vanligt diskussion både bland föräldrar och andra. Ska vi verkligen hänga upp symboler för döden som om den var något festligt? I USA är det ett välkänt faktum att vissa människor gömmer rakblad i godiset de ger ungarna på Halloween. För att lära dem och föräldrarna en läxa. Inga spöken. Inga döskallar. Inget fejkblod!
Om vi gör döden till något mystiskt och tabubelagt ökar vi bara på rädslan för det okända.
Att barn måste skyddas håller de flesta med om, men i vilken utsträckning? Ska läskiga scener filtreras bort ur barnböcker och filmer? Ska vi filtrera bort allt som är skrämmande och fult för att skapa en bild av en värld som inte finns? Då får de oundvikligen lära sig det på det hårda sättet när de blir äldre.
Om vi inte kan medge för barnen att det finns saker i livet som är läskiga och jobbiga, hur ska de klara av de verkliga hemskheterna de kommer att höra talas om under sin uppväxt? Om vi gör döden till något mystiskt och tabubelagt ökar vi bara på rädslan för det okända.
Saken är att barn klarar av och förstår så mycket mer än vi tror. De är inte sköra små pappersdockor som inte får titta på det läskiga avsnittet av Alfons Åberg eller hänga upp plastdödskallar på Halloween. Själv tog jag alltid fram min skelettdocka, älskade Ben Rangel, när Halloween kom. Jag och min bästa vän lekte med honom och hade roligt. Inte tänkte vi på döden. Ben var en kompis helt enkelt.
Barn är inte små sköra pappersdockor – de klarar av och förstår mycket mer än vi tror.
Visst finns det en gräns för vad barn behöver veta. Jag gick i första klass när 9/11 hände. Vår lärare kände sig tvungen att ta upp det och förklara för oss vad som hänt med flygplanen och skyskraporna. Däremot lämnade hon ute (eller så är det bara mitt minne som sviker mig) orsaken till att det hänt. Hon ville nog inte prata om terrorism med en grupp sjuåringar, vilket jag tror var ett bra beslut. Det fick vi reda på allteftersom när vi växte upp.
Världens verkliga tragedier är ett svårt ämne att närma sig. Men hur är det med skräck i fiktionen och Halloweendekor? Far barn verkligen illa av det? Jag tror det i långa loppet lönar sig att inte tassa kring ämnet döden utan göra det till vad den verkligen är, en del av livet. Barn är oftast fullt kapabla att hantera det. Och låt dem för allt i världen leka med sina skelettdockor. Det (passligt) skrämmande är en nödvändig förberedelse för vuxenlivet.
Ha en mysig och ryslig Halloween!
_______
Henna Johansson är författare, skribent och gamer med förkärlek för skräckgenren i film och böcker. Hennes debutroman Glasvaggan utkom på Förlaget 2019.
