En gång gick jag på en fest.
Alla där var tidigare versioner av mig.
Ljusen var dämpade och golvet gjort av glas,
luften varm av kroppar.
En kamerablixt blinkade någonstans
jag ville inte bli fotad
rädd för vad jag kanske inte ännu var
så jag började mingla.
Jag berättade för mitt femåriga jag
att ingen väntade på henne
och att inget hemskt skulle hända
om hon slutade vakna vid midnatt
för att kontrollera rummets mörka hörn.
Jag varnade mitt elvaåriga jag för att klippa håret.
Mina sextonåriga jag dansade
i blåmärken, korsetter, på trötta ben
jag gav dem mitt telefonnummer.
Sedan vände jag mig till min
reinkarnation från förra året.
Och sade ja, bara ja.
Jag skulle till att förklara
men då tog en vindögd pojke tag i min arm
och drog ut mig ur lägenheten.
Under den urinfärgade gatlampan
i novemberregnet
tände han en joint och sade att han var gud.
Han sade att jag slösade tid här.
Och jag grät för jag ville inte gå tillbaka
medan han bara stod där och blev hög.
Nästa morgon vaknar jag i min säng.
Idag vaknar jag igen.
Aldrig, aldrig sovande.
_________
Henna Johansdotter (f. 1994) skriver, tecknar, spelar och diktar. Hennes debutroman Glasvaggan utkom på Förlaget 2019. (Foto: Jakob Owens, montage och bildredigering: Janne Strang)
