”Kostplaner finns för att se till människors välbefinnande, inte för att människan pliktskyldigt ska uppfylla kostplanen. Samhället är till för oss människor, det är inte människan som är till för det.” Författaren Hannele Mikaela Taivassalo vill hellre ha en läcker smörgås än den närande sörjan från storköket.
En läkare hade en patient, Hundraåringen, som sades krångla med maten och som ibland – alldeles för ofta, enligt de som vakade över Hundraåringen – hellre tog sig en smörgås i stället för det som serverades. Läkaren undersökte patienten och konstaterade att patientens alla värden var okej, och att ingenting fattades eller felades, och att det enda rimliga var att Hundraåringen också i fortsättningen skulle få äta precis det som Hundraåringen ville äta. I hela resten av livet. Det var läkarens ordination.
Det handlade ju helt enkelt om att en vuxen människa – här en mycket vuxen människa – ville äta en smörgås. I stället för den kost som man blivit tillskriven av andra. Envar måste få sin smörgås.
Det viktiga är livskvaliteten, inte att verkställa dietplanen.
Det viktiga är livskvaliteten, inte att verkställa dietplanen.
Att få vara människa är en viktig hälsoaspekt, inte alltid mätbart. Precis som konstens betydelse för mänskligheten också är svårmätbar.
Jag är ännu inte hundra år, ändå vill jag redan nu hellre njuta av att leva än att verkställa en överlevnadsplan. Ofta äter jag en smörgås.
Jag är ännu inte hundra år, ändå vill jag kunna välja.
Jag är ännu inte hundra år, men när jag är det, då vill jag också vara en människa.
Jag är ännu inte hundra år, men jag vill få vara en människa också nu.
Det är något djupt mänskligt i att längta. Och i att ha en egen önskan, ens någonting så enkelt som att vilja ha sin egen smörgås. Och på så sätt också definiera sitt jag. Det är något djupgående humanistiskt i att välja att inte gå i vägen för detta möjliga val, trots att man har den makten.
Varför skulle man egentligen välja att inte lyssna på den andra? Det verkar ofta vara så märkligt svårt.
Alltid vill vi inte heller välja.
Det strömlinjeformade är lätt, enkelt. Du märker kanske inte ens när det genomströmmar dig, det är vila.
Det strömlinjeformade är lätt, enkelt. Du märker kanske inte ens när det genomströmmar dig, det är en vila. Om det finns mycket krav behöver man också vila. Sedan kan man fortsätta, utan att behöva fundera. Men varför skulle man alltid vilja skölja genom allt utan att behöva fundera, det förstår jag inte?
Ofta tar jag mig hellre en smörgås.
Jag vet inte varför smörgåsar alltid upptagit mig. Jag vet inte riktigt varför jag så gärna tänker på smörgåsar, återkommer till dem. Jag vet inte varför det finns så många smörgåsar i de böcker jag skriver, de betyder säkert någonting där de finns. Det är någonting mera än att jag varit hungrig när jag skrivit, det är kanske en form av trygghet, men också lust. De är handfasta, men sinnliga, smörgåsarna. Som det skrivna kaffet, de skrivna cigaretterna – konkret, men sinnligt. Lustfyllt.
Jag inte bara äter smörgåsar, jag skriver dem också.
Jag vet inte varför smörgåsar alltid upptagit mig.
En gång skrev jag: ”Min intrig är en kaffekopp. Hur man lyfter den mot munnen, andas in ångan, dricker ur den och känner smaken. Sätter ner den igen.”
Skönlitteraturen är ett ställe att tänka och känna i, facklitteraturen är ett ställe att tänka ur. Underhållningslitteraturen är ett ställe för vila från tänkandet. Allt behövs, men just nu kan jag nog tycka att vi förtvivlat mycket behöver göra plats för just tänkandet.
Ingen av dessa litteraturer är automatiskt en smörgås, tror jag. Smörgåsen är ditt eget val, tvärt emot alla ordinationer. Men man tänker bra med en smörgås i handen. En smörgås är inte fast food, och inte är det storköksportioner utan smak. En smörgås är viktig.
Egentligen vill jag inte skriva lineärt, gå från ett argument till en slutsats, gå från en händelse till en följd av den, livet har inte så ordentligt uppställda villkor.
Det finns tillfällen då jag förvånar mig över hur de som helst av allt vill bli hörda har så svårt att lyssna på andra. När du hör dig själv säga att den du talar med inte har lyssnat på dig, eftersom den fortfarande inte har ändrat åsikt, då ska du försöka lyssna på dig själv och fundera över hur du själv egentligen talar till människor, och inte med dem.
… och fundera över hur du själv egentligen talar till människor, och inte med dem.
Du kanske tycker att smörgås inte är mat. Någon annan kanske inte tycker att det du serverar dem är det.
Omsorg, både politisk och privat, är inte att utöva makt, inte att göra sig till förmyndare. Det är att lyssna, avväga, ta i beaktande, vilja väl men inte vilja veta bäst. Och det är en svår konst, jag vet.
Det stora och viktiga är så skört att lyckas bära i text, det blir så enkelt mindre.
Som vad livet är att leva, är det inte det vi hela tiden vill tala om? Som vad de hungriga blickarna i världslitteraturen ser, eller vad vi ser när vi läser om brödets historia och bygger på vår kunskap med smör och pålägg. Vi är människor, vi vill sväva mellan det enkla och utveckling, sträva mot en balans mellan samstämmighet och opposition. En balans mellan samhällets mönster och individens välbefinnande.
… men ibland måste man fråga sig om man inte i stället för att bara tacka och svälja borde fråga efter en smörgås.
Samhället är till för oss människor, det är inte människan som är till för det. Kostplaner finns för att se till människors välbefinnande, aldrig någonsin bara för att människan pliktskyldigt ska uppfylla den för kostplanens skull. Om det känns så kommer vi att bli kritiska mot kostplanen, och det är inte heller hälsosamt. Kritisk tänkande är inte heller i sig automatiskt det goda tänkandet, men ibland måste man fråga sig om man inte i stället för att bara tacka och svälja borde fråga efter en smörgås.
I Ulf Karl Olov Nilssons Glömskans bibliotek – en essä om demens, vansinne och litteratur (2016) skriver han så där generöst i förbifarten: ”Alzheimer är ett exempel på vad språkvetenskapen kallar för en eponym, alltså när en person fått en företeelse eller en uppfinning kallad efter sig. Som när 1700-talsaristokraten Lord Sandwich, för att slippa avbryta ett parti cribbage, bad om en köttbit mellan två brödskivor och från den dagen blev en man på allas läppar.”
När jag är hundra år och vistas på någon Happy Hipster Home™️ska jag verkligen vägra äta varmrätten om den känns orimlig och svår. Jag ska be om en smörgås i stället. Och njuta av den. När jag är hundra år kanske jag börjat glömma viktiga saker, kanske jag börjat glömma viktiga människor, viktiga ord, hur man gör när man läser, kanske vem jag är – men kanske kommer jag ihåg någonting, en spillra av mig själv, och ber om en smörgås. Redan nu unnar jag mig den. Jag hoppas världen kring oss den dagen också gör det.
___________
Hannele Mikaela Taivassalo (f. 1974) är författare, kolumnist och smörgåskonnässör. Hennes senaste roman I slutet borde jag dö utkom på Förlaget 2020. Mera av HMT och våra andra författare och skribenter hittar du nedan och på FRL.GT. (Foto: Sara Cervera)
