I dag är det den sjuttonde dagen jag arbetar hemifrån. Under två senaste veckor har hela Finland stängts ned på grund av hotet från coronavirus. Som så många andra har vår familj retirerat in i vårt bo. Vi vågar oss ut bara på korta besök till matbutiken eller promenader i naturen, utfärder som förvandlats till en bisarr form av orientering där det gäller att hela tiden hålla sig så långt som möjligt från andra människor.

För en biolog finns det något makabert bekant i vår absurda situation. När jag för några år sedan arbetade med boken Myrornas hemliga liv satt jag mig in i de många sätt som myror kämpar mot sjukdomar och parasiter som hotar dem –- idag kan jag se likheterna med de regler och metoder som vi människor bekämpar spridningen av virus med.

Det finns likheter i hur människor och myror slåss mot sjukdom

Myrorna lever i enorma samhällen där risken för smittospridning är minst lika stor som i en mänsklig storstad. En myrstack kan innehålla miljoner individer som trängs med varandra i boets gångar. Samhällets matförsörjning gör inte saken bättre: arbetare utanför stacken lagrar mat i sin kräva och spyr upp den till stackens innearbetare, som forslar den vidare till larverna och drottningen djupt inuti stackens mitt. Inga ansiktsmasker alltså, snarare tvärtom.

Konstigt nog är det ändå väldigt ovanligt att myrsamhällen dukar under på grund av sjukdom. Så hur gör de då?

För det första har myrorna stark koll på hygienen. De tvättar inte bara händerna konstant, utan putsar hela kroppen. Den som tittar en längre stund på en myra kommer att se den stanna upp och putsa sig som en katt: den slickar sig över kroppen och gnuggar sig med benen på ställen den inte når med munnen.

Myrorna bär till och med på inbyggda nagelborstar, eller snarare antennborstar. På en myras framben finns finhåriga borstar som används för att putsa antennerna, myrornas viktigaste sinnesorgan som de använder både för att navigera och för att känna igen andra individer. (Se videon nertill.)

Tittar man en längre stund ser man att myran tvättar sig som en katt

I stället för tvål använder myrorna desinfektionsmedel som de själva tillverkar. Hos våra egna stackmyror är myrsyran ett sådant ämne. Den ättikssura vätskan, som många känner igen från barndomens petande i myrstackar, är en utmärkt bakteriedödare. Sockermyrorna gnider in både sig själv och sina larver med syra när boet härjas av sjukdom.

Speciellt potent blir myrsyran i kombination med stackmyrornas specialmedicin, nämligen kåda. Kåda innehåller mängder med mikrobdödande ämnen som barrträden producerar för att kämpa mot sina egna växtsjukdomar. I myrstacken fungerar den ännu bättre när de små apotekarna blandar den med myrsyra. Följaktligen släpar myrorna beslutsamt in stora mängder kåda i stacken. Läkemedelslagret kan utgöra närmare 40 procent av en myrstacks vikt.

Myrorna stänger också gränserna vid sjukdomsrisk och sätter utsatta myror i karantän. När en sydamerikansk bladskärarmyra märker att det finns sporer av en sjukdomsframkallande svamp nära boet, stänger de ingångarna så att smittan inte ska tränga in. Myror som arbetar på boets soptipp tillåts inte komma in i boet, utan måste stanna utanför.

Om en farsot ändå tar sig in i myrboet gör myrorna sitt bästa för att minska på smittorisken. De delar in arbetskraften i mindre klickar som inte har kontakt med varandra. Så försäkrar man sig om att alla individer inte blir sjuka samtidigt. Samma system införs just nu på många mänskliga arbetsplatser, bland annat hos försvarsmakten.

Samma system som myrornas används bland annat av försvarsmakten

Om en klick innehåller en smittad individ, börjar de andra myrorna ivrigt putsa den. I bästa fall leder det till att smittan hålls i schack. En låg dos av sjukdomsalstraren kan till och med fungera som ett slags socialt vaccin som ger myrorna mer motståndskraft i framtiden.

Intill det sista skyddar myrorna samhällets viktigaste individer, nämligen drottningen och de växande larverna. En smitta som nått ända in i barnkammaren leder till drastiska metoder och stor uppoffring. En sjuk myrpuppa avsöndrar självmant en speciell lukt som får arbetarna att rusa fram, riva av puppskalet och dra fram myrlarven som de sedan biter ihjäl och duschar med myrsyra.

Puppor som skriker “döda mig” när de är sjuka? Grymt men logiskt i myrsamhället, där individerna är helt obetydliga i förhållande till samhället. Den sjuka individen uppoffrar sig så att samhället, dess familj, kan fortleva. På samma gång ser den till att dess gener går vidare via de andra familjemedlemmarna.

I jämförelse med detta känns det plötsligt inte som ett så stort offer att sitta hemma några månader.