Inget smakar så bra som smalhet

Laura Klingberg 27 mars, 2023

Trender kommer och går men samhällets besatthet av smala kroppar består.

SICK, SAD WORLD var en fiktiv tv-serie som huvudpersonen Daria Morgendorffer och hennes bästa vän Jane Lane brukade kolla på i MTV-animationen Daria kring millennieskiftet. Som namnet antyder handlade inslagen ofta om den vrickade och tragiska värld som den misantropiska och cyniska tonårstjejen Daria iakttog, och på sistone har jag ganska ofta känt att världen omkring mig är som ett oändligt avsnitt av Sick, Sad World.

På sistone har jag ganska ofta känt att världen omkring mig är som ett oändligt avsnitt av Sick, Sad World.

Nyligen förutspådde techskribenten Casey Newton att ett av de där coola nya yrkena som artificiella intelligenser kommer att medföra kunde vara en så kallad prompt engineer, alltså en ingenjör vars enda uppdrag är att lirka fram rätt sorts sökresultat från de stora språkmodellerna som många generativa artificiella intelligenser och chattbotar bygger på. Och häromdagen inleddes rättegången mot skådespelaren och ”wellnessgurun” Gwyneth Paltrow, som står åtalad för en skidolycka som lett till att målsägande ”inte längre kan njuta av vinprovningar på grund av sina skador”. Och så var det någon poddare eller youtuber som påpekade att vi inom några årtionden kommer att ha åldringar som låtit göra ponytail facelifts, bichectomier och andra plastikkirurgiska ingrepp som råkar vara populära just nu.

Ponytail facelift är alltså ett ansiktslyft som får ögonen, ögonbrynen och pannan att se ut som att håret är uppsatt på en extremt tajt hästsvans. Bichectomi, eller buccal fat removal, innebär att plastikkirurgen avlägsnar fett- och muskelvävnad från insidan av kinderna. Båda ingreppen resulterar i ett väldigt skulpterat ansikte – en direkt motsats till det fylliga Instagramansiktet som varit trendigt under de senaste åren. Problemet här är att de flesta ingreppen inte går att återställa och att ingen riktigt vet hur det påverkar kroppens åldringsprocesser att man opererar sig i väldigt ung ålder.

DEN RIKTIGT STORA snackisen under de senaste månaderna har ändå varit läkemedlet semaglutid, en medicin som stabiliserar blodsockernivåerna hos typ 2-diabetiker. Semaglutid har dock en sekundär effekt som är väldigt eftertraktad bland många som inte alls har diabetes. Medicinen härmar tarmhormonet glukagonlik peptid 1 (GLP-1), som minskar aptiten och ökar mättnadskänslan, på ett sätt som kan leda till rätt så dramatisk viktminskning på förhållandevis kort tid. Semaglutid säljs bland annat under namnet Ozempic och Wegovy. Den förstnämnda är avsedd specifikt för diabetiker medan den andra klassificerats som en fetmamedicin.

Ozempic minskar aptiten och ökar mättnadskänslan på ett sätt som kan leda till rätt så dramatisk viktminskning.

Diverse damtidningar och magasin, för att inte tala om sociala medier, ger intrycket av att vi nått en tidpunkt där det finns ett mirakelmedel som får människor att gå ner i vikt utan att de behöver anstränga sig. Fast det stämmer inte överhuvudtaget. På samma sätt som bariatrisk kirurgi – fetmaoperationer – tvingar patienterna att radikalt ändra sina levnadsvanor, måste de som använder semaglutid för att gå ner i vikt också anpassa sin kost och helst kombinera medicinen med träning. Det är dessutom värt att notera att diabetes och fetma är kroniska sjukdomar, vilket innebär att patienterna måste använda medicinen livet ut. Det handlar alltså inte om en tillfällig kur.

Den goda nyheten är att semaglutid och andra mediciner som tillhör gruppen GLP-1 analoger kan potentiellt revolutionera vården av diabetes och fetma. Den tråkiga nyheten är att det råder global brist på läkemedlet eftersom efterfrågan är så enorm just nu. Det som får mitt blodtryck att stiga är att vår fettföraktande och smalhetsdyrkande kultur bidragit till en situation där människor som har ett verkligt behov av semaglutid tvingas byta medicinering medan normalviktiga Hollywoodstjärnor och andra kändisar roffar åt sig av läkemedlet för att se snygga ut på den röda mattan under galasäsongen. Då det också är svårt att få tag på semaglutid här i Norden väcks mina misstankar om att läkare även på våra breddgrader skriver ut recept på dubiösa grunder till patienter som varken har ett verkligt behov av viktminskning eller korrigering av blodsockernivåer.

Jag misstänker att läkare skriver ut recept på dubiösa grunder till patienter som varken har ett verkligt behov av viktminskning eller korrigering av blodsockernivåer.

Precis som alla läkemedel har semaglutid olika oönskade biverkningar men eftersom medicinen godkänts av läkemedelsmyndigheterna i EU och USA för bara ett par år sedan finns det ännu inga longitudinella studier om eventuella skador som kan uppstå vid långvarig användning. I de vanligaste biverkningarna ingår illamående, kräkningar och diarré men Läkemedelsinformationscentralen nämner också akut pankreatit, alltså inflammation av bukspottskörteln, som en möjlig biverkning.

Jag har noll förståelse för att folk frivilligt och utan något egentligt medicinskt behov vill ta semaglutid. Om en allmänläkare, till skillnad från en endokrinolog eller diabetesspecialist, skriver ut semaglutid kommer patienten knappast heller att kallas in på regelbundna kontrollbesök för att försäkra att medicinen faktiskt är lämplig för hen.

SOM TJOCK KVINNA upplever jag uppståndelsen kring semaglutid och spekulationerna om att den skelettliknande heroin chic-looken håller på att göra come back skrattretande. Vår västerländska kultur har hela tiden varit precis lika besatt av smalhet – den enda förändringen som skett har varit ett subtilt semantiskt skifte. Under 2010-talet började vi i stället för bantning tala om wellness. Samtidigt försöker vi övertyga oss själva om att våra rigida träningspass och specialdieter inte är tecken på ätstörningar eller förvrängda kroppsideal utan en sund längtan efter en frisk och stark kropp. De kommersiella och kapitalistiska marknadskrafterna approprierar och anammar samtidigt inslag från aktivistiska rörelser som body positivity. Genom att placera ett par lagom mulliga men ändå konventionellt snygga kvinnor i reklamkampanjer och skandera att alla kroppar är lika värdefulla har vi sålts en falsk illusion om att också andra än pinnsmala vita västerlänningar förtjänar en plats i offentligheten.

Under 2010-talet började vi i stället för bantning tala om wellness.

Även om semaglutid kan förbättra livskvaliteten för diabetiker och personer som lider av fetma kommer den nyliberala och hyperindividualistiska uppfattningen om kroniska sjukdomar som en belastning för samhället, och fetma som ett personligt misslyckande, knappast att upphöra. I Finland får man på särskilda medicinska villkor FPA-ersättning för semaglutid, också i Sverige får patienter högkostnadsskydd för Ozempic med vissa begränsningar. I ett samhällsklimat där folk ständigt förväxlar nationalekonomi med företagsverksamhet är jag genuint bekymrad över att dyra men livsviktiga läkemedel kan komma att finnas med på nedskärningslistan under följande riksdagsperiod.

Supermodellen och symbolen för heroin chic, Kate Moss, har kanske pensionerat sig från catwalken men ett av hennes mest kända citat verkar resonera starkare än på länge. Nämligen att ingenting smakar så gott som smalhet känns.

It’s a sick, sad samtid vi lever i.

____________

Laura Klingberg är finlandssvensk journalist baserad i Göteborg och regelbunden kolumnist för FRLGT. Mera av Laura, Förlagets författare och andra handplockade skribenter hittar du här nedan och på FRLGT. (Foto: David Hofmann)