Det liberala Amerikas intellektuella maskot, författaren Jonathan Franzen, fyllde i augusti 60 år. Med fem hyllade romaner bakom sig (inklusive megasuccén Freedom, 2010 och senaste Purity, 2015) har författaren sannolikt en trygg och bekväm ålderdom framför sig i det vältempererade Santa Cruz, CA. Förra helgen klampade han ändå in i den överhettade klimatdebatten med en artikel för tidskriften New Yorker. Franzen både prisades för sitt mod att bemöta en bister verklighet med öppna ögon, och hånades för den sirapsglaserade, nostalgiska dystopi som han målade upp av civilisationens sista decennier.

Den här texten ämnar inte hylla Franzens mod.

Poängen i essän som Franzen kallar What If We Stopped Pretending? är att han studerat klimatfakta extensivt, och nu är tvungen att sluta bedra sig själv. ”Det finns inget hopp, utom för oss”, svänger han det kända Kafka-citatet och säger i stället att det finns för mycket hopp. Franzen anklagar klimataktivisterna för att ljuga för sig själv och andra när de sprider budskapet att Jorden med intensifierade insatser fortfarande kan räddas. Hoppet är falskt, säger Franzen, och han unnar inte längre någon att fortsätta leva i lögnen om att klimatförändringen kan hejdas.

Ur den fågelälskande författarens perspektiv, från terrassen på sjurumsvillan (förmodar jag), omgiven av Redwood-trädens mäktiga grenverk badande i Kaliforniens förtrollande solnedgångar, sitter han med en lite klumpigt rullad joint av lokalt odlad, organisk marijuana mellan läpparna (fantiserar jag). Och plötsligt är det så skönt att bara få ge upp. Franzen resignerar i det faktum att temperaturstegringen inom kort når kritiska +2° Celsius, the point of no return, vilket leder till att världen blir self-transforming (vad det än betyder), varefter förändringstakten accelererar och effekterna förstärks av various feedback loops och det hela spins completely out of control.

Franzen är ingen vetenskapsman, det erkänner han (och det märker man), men vet åtminstone att slutet inte kommer med en knall. I motsats till asteroidnedslag, fullskaligt atomkrig och andra binära undergångsscenarier är klimatförändringen ett klottigt och segt sätt att avsluta projekt Homo sapiens. I Franzens bild av apokalypsen blir allting gradvis värre i ökande tempo, tills hela planeten är obeboelig för såväl människor som för fåglar. En tröstlös vision, om inte just trösten vore det han tycker borde ersätta hoppet.

Franzen uppmanar oss alltså att söka tröst, inte hopp, i det som ligger nära, i det lilla och ytterst meningsfulla. I omsorgen för varandra och djuren, och för hans älskade fåglar. Samtidigt vill han ändå att vi fortsätter arbetet för klimatstabilitet, inte för att det skulle rädda planeten, endast för att förlänga den tid det tar för ridån att slutligen falla. Kanske vinner vi några år, några vackra sommarkvällar, några färre, förödande stormar. ”If collective action resulted in just one fewer devastating hurricane, just a few extra years of relative stability, it would be a goal worth pursuing.”

I en lite tillspetsad tolkning av Franzens vision målar strålarna från mänsklighetens solnedgång en guldkant på våra yttersta dagar. Vi grundar kollektiv kring de sista morotslanden och som stoiska syskon i Ödet sitter vi sen där, de sista av vårt slag, och ritar mandalor i sanden till tonerna av femstämmig Kumbaya medan stormvinden piskar brasan, som snart ska slockna för alltid.

Om Svenska Akademin vill lansera ett nyt genrepris för socialistisk undergångspornografi har jag en kandidat att nominera.

Fantasier om den slutliga undergången har alltid varit ett lockande ämne för män som inte längre kan skilja mellan sin intellektualism med sin depression. Det är inget nytt fenomen och det är definitivt inte unikt för Jonathan Franzen. När man liksom Zarathustra från sin grotta uppe i berget (eller Redwood-skogen) studerar mänsklighetens uppenbara girighet och fåfänga, våra kollektiva krumsprång från det ena misstaget till nästa dumhet, och vidare till följande självförvållade katastrof, kan man knappast se något annat än just en spikrak linje mot en oundviklig omegapunkt. Just nu toppar klimatförändringen listan av sätt för världen att gå under, men det finns andra starka kandidater. Arthur Schopenhauer, lite fritt tolkat, formulerade sig träffande att vi, i motsats till de romantiska filosofernas naiva föreställning om ”den bästa av alla världar”, tvärtom lever i den sämsta möjliga. Mänsklighetens balanserar konstant på avgrundens rand i yttersta lidande och ovisshet och vore universums tillstånd ens ett uns mer illa ställt, skulle allting bara rasa ihop i sin egen omöjlighet.

Tanken om att tillhöra den sista generationen människor och få uppleva världens undergång, som alla pratat om – och hoppats på – sedan tidernas begynnelse, verkar ha en oemotståndlig lockelse också på många moderna män, ofta ledsna och belästa. Ärke-exemplet i Finland är förstås ekologisten och filosofen Pentti Linkola, 86, som redan i decennier öppet hoppats att naturkatastrofer, sjukdomar och svält ska gallra populationen en masse. Klimatförändringen måste för honom kännas som en värmande belöning på ålderns höst, och bevis på att man haft rätt hela vägen.

Nyligen råkade jag också på en besynnerlig tweet av en finsk teknologiforskare och amatörfilosof. Beläst och ledsen, även han. Mitt i det normala flödet av trivialiteter, nyheter och politiskt munhuggeri hade denna Ph.D. samlat sig till en sällsamt pregnant debattöppning: ”Jag har nu rätt länge funderat på huruvida jag bara borde tiga om det här, men det går inte längre. Jag har vägt saken rätt mycket ur olika perspektiv, och jag tror att detta århundrade bevittnar den globala civilisationens kollaps.”

Tråden efter inlägget blev lång och många hoppade med stor iver på tåget – nu fick man äntligen vädra sina egna hemliga skisser om hur vägkartan till Helvetet ser ut. Populismen, kapitalismen och miljöförstörelsen inspirerade många teorier om domedagens befattning, och vem kan nu låta bli när man äntligen fick orsak att vältra sig i gyttjan på floden Styx strandbäddar? Själv trädde jag också in i debatten med den uppnästa kommentaren att ”ni alla är för sent ute” för enligt Leif Salmén inträffade världens undergång redan 1914–18 och det som pågår nu är bara ”en post-traumatisk reaktion och en sista krampryckning”.

Salmén serverar den här slutsatsen i sin fina essäbok Det orientaliska rummet (2017) och avser i citatet egentligen den nya extremhögerns inträde i samhällsdebatten, men det fungerar lika bra, tycker jag, för att beskriva vilken efterkrigstida västerländsk kulturyttring som helst. Samma inspirerande pessismism och tidslinje hittar man i Oswald Spenglers mytiska bok Der Untergang des Abendlandes (1918), enligt vilken Europa från levande kreativ kultur övergått i stelnad civilisation, och nu är på väg mot sitt slut. Vi kan bara inte se det själv, lika lite som romarna den 4 september år 476 kunde se att det var dagen då Rom gick under.

”Au reste, après nous, le déluge” – Dessutom, efter oss kommer översvämningen. Så lär älskarinnan och rådgivaren Madame de Pompadour ha sagt för att trösta den brutne Ludvig XV då nyheten om Frankrikes massiva nederlag vid Rossbach 1757 nådde hovet. Tiotusen franska soldater hade dött i fältslaget som pågick i knappt nittio minuter, men hej Ludvig, sörj inte, vad spelar det för roll hur världen ser ut efter att också vi gått bort?

Samma perversa idé, att ingenting ska överleva en själv, är det enda jag hör när de ledsna och lärda männen, vare sig Franzen, Salmén, Linkola, Schopenhauer, Spengler eller någon teknologisk Ph.D. försöker trösta sig själva genom att ödelägga andras framtid. Det är svårt att känna annat än förakt för den här slags kapitulation och nostalgisk dödslängtan, som dessutom förväntas uppfattas som både intellektuellt djupsinnig och moraliskt ärlig. Det enda jag hör är självömkande ateister som ropar efter en Gud de aldrig trott på, i en desperat bön om att nu benådas med religiös övertygelse och äkta mening, när det världsliga, köttsliga och estetiska inte längre räcker till.

Att bara vara en länk i generationernas kedja är aldrig nog för dessa modfällda genier. Det minsta man kan begära är väl att universum ska hysa respekt nog att gå under med en själv?

Själv har jag kanske lika fåfängt redan för länge sedan kedjat mig vid tanken om att allting bara kan bli bättre. Våra barn blir klokare än vi, den bästa musiken och boken är ännu oskrivna, de roligaste skämten är ännu oberättade, de vackraste byggnaderna och mest kittlande konstverken väntar ännu på sina skapare. Det är vad jag kallar radikal optimism.

Inte minst sprider sig den globala insikten att människan inte med pengar kan köpa sig fri från de fysiska ramar som utgör vår gemensamma planet och existensvillkor.

Mänskligheten är alltid sent ute, men vi vet i dag vad som är rätt och fel, bättre än vi någonsin gjort. Radikal optimism bottnar inte (endast) i naiv framstegstro, det är en cocktail av Hans Roslings realism och det historiska faktum att vi alltid klarat oss, och byggt upp samhällen igen. Det är ett hopp som likt en förbannelse vägrar lämna en. Samma hopp som Franzen vill att vi ska kasta. Jag vägrar fetischisera undergången. Världen kräver åtgärder.

Och problemet är inte, som det ofta är, att vi inte vet vad som borde göras. Vi har vetat det i trettio år. Problemet är att det som måste göras är omöjligt, för ingen politiker tänker frivilligt sabotera tillväxten och riskera orsaka en ekonomisk depression. Åtminstone inte så länge världen styrs av 1900-talsmänniskor, som under senaste trettio år blundat för den skövling av miljö och moral som tävlingssamhället och ekonomismen både tillåtit och uppmuntrat.

Och jag tänker inte enbart på Donald Trump och USA som under 2018 rev så stora delar av sin miljölagstiftning att man nu räknar med ytterligare 8 000 dödsfall och 100 000 nya fall av luftvägssjukdomar per år. Eller Kinas president Xi Jinping som på en presskonferens i Peking i april pratade sig varm för den ”gröna och rena” utvecklingen som sker på hemmaplan, samtidigt som han stoltserade med planer på att bygga över 300 nya kolkraftverk på olika håll i världen, som ett led i Kinas ekonomiska expansionsstrategi One belt one road.

Inte heller här hemma, där vi i våras röstade in den mest klimatmedvetna riksdagen någonsin, har regeringen lyckats komma särskilt övertygande i gång. I tisdags slog man på stora trumman för nya snabba tågförbindelser som ska konkurrera ut inrikesflyget, men som Helsingin Sanomats politikchef Jussi Pullinen noterade, fanns det föga konkreti bakom. Trafikminister Sanna Marin (Sdp) berättade att regeringen nu ”inleder förhandlingar för att grunda de bolag som ska planera tågen”. Inte att man beslutat bygga något, eller att några bolag grundats, eller ens att förhandlingar startat. Om tågen någonsin blir verklighet sker det långt efter år 2030, som anses vara den magiska gränsen för när utsläppsnivån måste ha sänkts.

Den radikala optimisten tror ändå att det kommer en tid när miljöhänsyn trumfar ekonomisk tillväxt och politisk opportunism, men den tiden borde såklart vara nu. Eller i förrgår. Eller gärna trettio år sedan. Men den kommer, allt pekar på mot det, och när den gör det kommer saker att ske fort. För vi vet redan att det är rätt, varför det är rätt, och vad det rätta som bör göras är.

Så mänskligheten anländer fashionabelt och arttypiskt lite för sent till sin egen livs match. Men vi dyker upp, och vi kommer att vinna. Vi kommer att överleva, som vi alltid gjort, genom världskrig och naturkatastrofer, och vi kommer att bygga upp allt på nytt, lite annorlunda, lite bättre, och det mänskliga äventyret kommer att fortsätta.

Och om det är så att en katastrof är oundviklig, som Franzen säger, låt oss då sätta den i något slags perspektiv och ljus av kända fakta, i stället för att upprätthålla en abstrakt idé om den totala domedagen. En alldeles färsk tysk undersökning visade att människor inte är jättebra på att skilja mellan sannolika (korrekta) och osannolika (falska) klimatkonsekvenser. Till exempel var många benägna att tro påståendet att växthusgaser orsakar cancer.

Den som diskuterat klimatförändringen med vänner och bekanta – och vem har väl inte det vid det här laget – har säkert märkt att de flesta som inte är direkta aktivister i frågan saknar ofta både kunskap och vilja att behandla saken. Det är liksom ett oformbart monster som ligger någonstans i framtiden, och som alla kan projicera sina personliga mardrömmar på. De varierar från en stendöd ökenplanet till ett ekosystem där bara växter kan frodas. Vissa hyser Mad Max-visioner och andra rädslan för att en miljard afrikaner ska storma Europa. Det har gjorts projektioner om Manhattan under vatten och man bereder sig på Kaliforniens undergång då San Andreasförkastningen infriar löftet om The Next Big One.

Enligt WHO:s prognoser baserade på IPCC:s Summary for Policy Makers kommer världen att genomlida omfattande förluster av livsdugliga habitat på grund av klimatrelaterade effekter såsom torka, hetta och översvämningar. Åren 2030–2050 räknar världshälsoorganisationen WHO med en kvarts miljon extra dödsfall årligen, orsakade av klimatförändringen; 60 000 i malaria, 48 000 i diarré, 38 000 åldringar i överhettningssymptom och 95 000 barn i undernäring. Också sjukdomar och allergier kan förvärras av värmen, och de klimatrelaterade ekonomiska skadorna uppskattas till mellan två och fyra miljarder dollar varje år.

För jämförelsens skull kan nämnas att värmeböljan som drog över Europa sommaren 2003 skördade över 70 000 liv, och tsunamin på annandag jul 2004 tog 227 898 människor.

Enligt en oberoende australisk undersökning från klimattankesmedjan Breakthrough publicerad i maj 2019 gör WHO och IPCC fortfarande misstaget att underskatta konsekvenserna av klimatförändringen. Vi står enligt BT  ”nära risk för civilisatorisk kollaps” år 2050 om inte ”insatser jämförbara med mobiliseringen under andra världskriget” inleds snart. Det är allvar, men tydligen ändå inte tillräckligt allvarligt för att orsaka någon konkret reaktion hos världens ledare.

Min radikalt optimistiska gissning är att de negativa effekterna av klimatförändringen först måste bli så kraftiga att de otvetydigt och direkt påverkar två kvartalsekonomiska bokslut i rad, och så frekventa att de inte ens med inköpt PR-spinn längre kan avfärdas som enskilda undantagsfall. Först då kommer 1900-talets miljöprofitörer att inse sina misstag.

Nädå, jag skojar förstås. Inte kommer de att inse något. När vattenytan når dem upp till näsan och de redan står på tårna, kommer de bara att böja huvudet lätt bakåt för att dra in sista andetaget och motvilligt gräva fram plånboken: ”Vem ska man betala för att ta sig härifrån?”

Den som tycker att det ovannämnda inte alls låter som radikal optimism utan närmast cynism, kan anses förlåten, man jag väljer den hellre än de lärda männens depression eller den paralyserande klimatångest som både unga och äldre verkar ha drabbats av, och som lett till alldeles absurda uttryck hos välmenande människor. Kanske är den radikalt cyniska optimismen bara ett mentalt skydd för att bevara jämnmod och handlingskraft, men den fungerar. Det måste vara möjligt att agera för en mer hållbar framtid utan att förfalla till kronisk panikångest eller klippa borsten från tandborstens skaft för att återvinna korrekt.

Visionen om Det Fortsatta Mänskliga Äventyret i en hostil värld piskad av återkommande naturkatastrofer är inte den jag skulle välja för mina barn, men å andra sidan är den tillvaro jag själv lever knappast den mina föräldrar hade önskat mig heller. Det kan låta hårt, men alla generationer tar sin situation som något given. Jag kan tycka att det var oförlåtligt dumt att tidigare generationer utvecklade kärnkraft och -vapen, köttindustri, fossila bränslen, effektivitetssamhället, konsumtionskapitalismen, komplicerade finansinstrument och slit-och-släng-kultur, men jag anpassar mig och jobbar för att saker ska bli bättre.

Människan är anpassningsbar in absurdum och det är en av våra största styrkor. Det gör att vi kommer att anpassa oss till 250 000 döda årligen, massiv migration och miljoner arters utrotning, och tycka att det också är normalt, precis som det i dag är normalt att dodon och den sabeltandade tigern inte längre finns, helt enkelt i kraft av att de inte längre finns. Om arternas framgång handlar om survival of the fittest, så är vi överlägset fittest. Så jävla fittest att vi kan tillåta oss att snusa på randen av vår egen utrotning innan vi ids reagera på att något kanske är fel. Vi är grodan i kastrullen. Vi är den tecknade hunden som sitter i det övertända rummet och dricker sitt kaffe: ”This is fine.”

Jag skulle vara cynisk pessimist om jag inte trodde att det ändå fanns en gräns. Om jag inte trodde att vi, lite onödigt sent men ändå, kommer att styra upp den här skutan. Och det arbetet har redan börjat. Om vi lite missbrukar Kübler-Ross-kurvan som beskriver anpassning till förändring, torde vi som globalt samhälle ha passerat det initiala chocktillståndet för länge sedan. Också förnekarna börjar vara försumbara i antal, även om de fortfarande sitter som proppar på många mäktiga poster och gör allt för att undvika att glida över i frustration. Depressionsskedet ser man av fortfarande (hallå, Franzen!) men de flesta av oss har redan tagit stora kliv upp mot integrationen av klimatförändringen i sina liv.

Som art och samhällsvarelser kan vi inte annat. Trots de eländigaste omständigheter förlikar vi oss med elementen, knegar vidare och strävar till att upprätthålla allt som liknar ordnade former av samlevnad. Det är radikal optimism. Det är det mänskliga villkoret.

Post scriptum:

Medan jag avsluter denna text på Förlagets redaktion på Nylandsgatan i Helsingfors, är det en solig september eftermiddag. Senast det var så här varmt detta datum var 1946, läser jag på Facebook. 

Av en händelse råkar jag veta att 1964 är födelseåret på mannen som nu raskar över innnergården där nere, på väg till sin BMW X4. Det är en fulgrå och rätt oelegant formgiven modell, så fläskig att den just och just ryms in genom portgången från gatan. Dens tvåliters turbodiesel släpper ut 135 gram koldioxid per kilometer, står det på den bajerska motorverkstadens hemsida. Mannen, som är ägare till en reklambyrå i huset, kör varje morgon X4:an från sitt hem i Tölö Tull, till jobbet och tillbaka. Detta trots spårvagn 10 går precis utanför hans ytterdörr och stannar ett kvarter från arbetsplatsen. 

Jag frågade en gång varför han tar bilen med sig till jobbet varje dag, då det går snabbare och smidigare med spårvagn. Jag visste svaret. Det är för att han älskar sin bil, älskar att sitta i den och älskar att köra den. Att äga den. Men han ljög sa att han visst kunde tänka sig att åka spårvagn men han ”måste hämta ungen på dagis”.

Dagiset ligger på Lönnrotsgatan. Dit är det två kvarter.