Visst fyller de en funktion i stadstrafiken, men vems är ansvaret för att elsparkcyklarna inte ligger och skräpar längs trottoarerna eller att folk kör sig fördärvade i fyllan, undrar journalisten Tommy Pohjola. Och finns det något att göra åt saken, utom att förbjuda dem helt? (Foto: Christina Spinnen)
Fantastiskt och gudarnas välsignelse! Nu fanns elsparkcykeln i Helsingfors och den kunde ”lämnas var som helst”. Citatet är från Hufvudstadsbladet den 19 mars 2019. Nu skulle man få åka bräda genom stan i tjugo kilometer i timmen, och ganska billigt skulle det vara. Det var nya tider!
Verkligheten blev också den att elsparkcykeln genast ”lämnades var som helst”. Om föraren orkat vika ut det lilla stödbenet så stod de snett på trottoaren, men ofta bara låg de där ensamma och övergivna i väntan på Firmans uppsamlare, som på morgonnatten arbetade med att flytta och ställa upp scootrarna, arrangera dem i snygga rader och överlag bringa en stunds ordning i helvetet som skapats. För ett helvete var det. Jag har en synskadad släkting. Hen var – och är fortfarande – inte glad, om vi säger så.
På morgonnatten kommer Firmans uppsamlare och bringar en stunds ordning i helvetet.
Småningom har också akutmottagningarnas siffror kommit ikapp verkligheten. Inte överraskande kör många förare på fyllan och ramlar illa. Kirurgerna har fullt upp. Polisen redogör för antalet bötfällda elsparkcyklister som susar fram på trottoaren och det är svårt att säga om de är nöjda med fångsten, eller egentligen lite sura. Nog har de annat att göra än att jaga elsparkcyklister. Fartdårarna som bötfälls är i alla fall många. I Åbo omkom en scooterpilot i somras då hen blev påkörd av en buss. Förra helgen styrde en berusad kille sin bräda ner i hamnbassängen i Helsingfors, men han kunde räddas av förbipasserande. Lamporna på scootern lyste ännu där den låg på bottnen av det grumliga vattnet. Twitter och Facebook himlar och klagar och när Twitter och Facebook inte gör det så applåderar de.
Seriöst konstigt är däremot att politiker och myndigheter inte lyckades greppa utmaningen. En överraskad stad kräver nu att man motar Olle i grind och skriver om både regler och lagar innan det sker en riktig otäck olycka. Det är nog en from förhoppning. Bolagen har redan sänkt elsparkcyklarnas topphastighet om kvällar och veckoslut, och de understryker att föraren alltid förbinder sig till rigorösa användarvillkor innan hen kör i väg. Vad mera kan de göra, säger de? Money rules. Då man hyr per minut blir det rationellt att skynda på.
Vem ska reda upp i stöket kring elsparkcyklar? Medan stadsinvånarna agerar laboratorieråttor för riskkapitalister och uppstartsföretag framstår politikerna som rådvilla. Som Hbl den 20 augusti 2021 skriver på ledarplats tvingas beslutsfattarna ändå kanske ta fram nya förbud. Det är illa. En hel massa väljare är emot allt som begränsar näringsfriheten.
Här bromsar vi och tänker på den första månfärden.
Apollo åkte upp i en dammsugare. Ett enda japanskt armbandsur hade på 1980-talet vassare elektronik än astronauternas datorer. Teknologiska, sociala och kulturella framsteg som rymdresan snabbat på är hisnande.
Vi glömmer rymden. Tillbaka till jorden och Helsingfors.
På vilket sätt är då elsparkcykeln en välsignelse? Ska jag åka spårvagn några hållplatser för 2,80 euro? Den avgår om åtta minuter. Eller ska jag köra tio minuter med elsparkcykeln som kostar knappt en euro mera, men omedelbart plocka upp brädan utanför trapphuset? Det är från dörr till dörr. Ok, det är lite dyrare*, tänker jag, men glömmer spåran och jag hinner inte heller promenera nu. Finns också andra fördelar med elsparkcykeln. Jag slipper bära munskydd och trängas med andra människor. Frisk luft.
Förvirringen är stor men vägen är rak och tydlig.
Avigsidan är regn och slask och det är också ont om bagageutrymme på elsparkcykeln. Men då tar jag den där spårvagnen. Många säger nog ändå att elsparkcykeln är Satans uppfinning som skapar sjuk oreda där vinklarna alltid ska vara räta. Jag tycker förvirringen är stor men vägen rak och tydlig.
I Köpenhamn gjorde man det omöjligt för scooterföretagen. I innerstan sänktes hastigheten till promenadfart, och det var förbjudet att lämna dem ens i närheten av gågatorna i centrum. I Paris prövar man på att avsätta en bilparkeringsplats för scooters i varje kvarter (se bilden högst upp).
Frågan är ändå hur det här ska sluta för Helsingfors del? Vem förtjänar en känga – och hjälper det?
*Vertaaensin.fi jämförde hyrpriserna i juni 2021.
_______
Tommy Pohjola är journalist och författare bosatt i Helsingfors. Han har skrivit och redigerat flera böcker om bland annat musikkritik, Helsingfors metroupphandling, taxiyrket och lägredivisionsfotboll. Aktuell med boken Blod svett och dårar (Förlaget 2021).
