När USA:s säkerhetstjänster nu i juni tvingas öppna sina UFO-arkiv, hoppas många på upprättelse för sin tro på rymdvarelser. Det stora avslöjandet ser dessvärre ut att bli en (ytterligare) besvikelse för världens UFO-jägare. Men åtminstone erkänner myndigheterna nu att det finns saker man inte kan förklara. En slags seger det också.
Det var lördag kväll en kall vinter i början av 2000-talet och en ung läkare, vi kan kalla honom Tomi S, hade tagit ut till sin stuga vid sjön utanför Rovaniemi i finska Lappland. Tomi låg och slumrade till framför tv:n då ett mystiskt blått sken lyste upp snölandskapet utanför. Han reste sig långsamt upp och gick till fönstret. Hade grannen på andra sidan sjön fått besök av polisen? Tomi tog på sig stövlarna och gick ut på trappan för att se varifrån ljuset kom då han inne i sitt huvud hörde en vänlig men bestämd röst som på engelska beordrade honom att gå in i stugan igen. Han ville inte, men kunde inte motstå. Det var som om hans kropp styrdes av någon, och rösten befallde honom att klä av sig och gå lägga sig i sängen. Plötsligt stod det några varelser lutade över honom där han låg paralyserad, ansikten med stora svarta ögon tittade på honom och vänliga telepatiska röster pratade ett språk som Tomi inte kände igen, men ändå kunde förstå. Varelserna överlade en stund och förflyttade sedan sig själva och Tomi ombord på en lastbilsstor, futuristisk farkost som svävade ovanför taket på stugan. Det var härifrån det blå skenet kom.
Vänliga telepatiska röster pratade ett språk han inte kände igen, men ändå förstod.
Tomi visste inte hur, han bara visste att de snart befann sig någonstans i bergstrakterna av delstaten Oregon i nordvästra USA. Inne i själva berget var klippan urholkad och de enorma grottorna bildade något som Tomi i egenskap av läkare kände igen som ett sjukhus med hypermodern teknologi, där humanoiderna tillsammans med vanliga människor – amerikanska regeringens forskare, antog han – gick omkring i korridorerna. Människorna promenerade som vanligt på två ben, men varelserna svävade utan ansträngning några centimeter ovanför golvet och Tomi leddes till en tom operationssal med en säng där han lades ner. Exakt vilka ingrepp och experiment som utfördes på honom fick Tomi aldrig veta, men den trygga rösten inne i hans huvud försäkrade honom om att allt var ok. Tomi somnade och då han vaknade låg han hemma i sin säng igen. Det hade ljusnat ute, så ljust det nu blir i Lappland i februari, men detta var ingen dröm. Han hade fått besök av utomjordingar. Tomi skulle aldrig glömma den nattens äventyr, tvärtom blev det en vändpunkt i i hans liv och då jag träffade honom några år senare höll han fortfarande fast vid att det som inträffat var verkligt. ”Jag är läkare, jag vet jag såg.”
Jag träffade Tomi i egenskap av journalist på en av de årliga träffarna som finska UFO-forskare arrangerar, den här gången på semesterorten Aulanko strax norr om Tavastehus. Tomi var något av en kändis bland de finska alien-entusiasterna – att uppnå ”närkontakt av tredje graden” är det ändå inte många i Finland som haft den äran. Tomi var en blygsam man, kring trettiofem år gammal och fullt normal till det yttre och med inget behov av att göra sig märkvärdig. Tvärtom hade den utomjordiska erfarenheten gjort honom ödmjuk, berättade han, och gett livet ny mening och en fast grund. Han visste nu att mänsklighetens öde var i goda händer och att det inte fanns något att oroa sig för. Han njöt lite besvärat av uppmärksamheten, nickade som hälsning till de andra UFO-jägarna som gick förbi där vi satt ute på stugbyns gårdsplan och pratade. ”Är du journalist? Kul! Ska du inte stanna över natten här på seminariet, det finns många andra också som har fascinerande historier att berätta? Det blir bastu, öl och korv senare”, sa en av de förbipasserande.
Finlands UFO-forskare registrerade sin första förening 1973 i Tammerfors och har varit aktiva sedan dess. Idag upprätthåller man hemsidan fufora.fi, ger ut tidskriften Yhteys (Kontakt), samlar in UFO-rapporter och håller kontakt med systerföreningar runtom i världen. Seminarierna och föreläsningarna har fortsatt och följande stora möte blir på orten Tyrväntö i september. Då jag besökte årsmötet sommaren 2007 fann jag en överraskande stor publik, flera tiotals personer, som lyssande på föredrag och paneldebatter. Jag minns vagt en föreläsning om fältcirklar och deras betydelse för mänsklighetens utveckling av en viss Martin Keitel, en finländsk auktoritet i ämnet. Han berättade hur han i trakten av Stonehenge i England drömt om mönster som samma natt uppenbarat sig i kornfälten. Medan han ritade upp dem på en tavla, förklarade han hur spiralformen visade att själva tiden kommer att accelerera tills den går så fort att den börjar krökas in i sig själv och till slut stannar upp. Då kommer människan att övergå från den vanliga fyrdimensionella verkligheten till en femte, astrala dimension, och upptas som fullvärdiga medlemmar i den Galaktiska Unionen. Men det kan dessvärre inte ske riktigt än, förklarade han, för vi är inte tillräckligt upplysta än. Efter föreläsningen kunde man som tur köpa några böcker han skrivit, som skulle hjälpa en på vägen dit.
Vi övergår i den femte astrala dimensionen och upptas i den Galaktiska Unionen.
Temat med rymdvarelser som moraliskt överlägsna människan är en klassisker inom UFO-världen och fantasierna får ofta rent religiösa drag. Det är inte bara Tomi S som i Finland begåvats med närkontakt och ”bevis” på aliens. Den första finländaren som kontaktats var flygvapnets tekniker Osmo T. Liene som 1954 tillsammans med sin bror blev jagade av ett flygande tefat. Senare fick Osmo hembesök av rymdvarelserna som bland annat hade med sig en tv-apparat på vilken de för Osmo demonstrerade framtida händelser ur hans liv. ”Allt vad de berättade har senare hänt mig”, säger Liene i en videointervju från 1992. ”Men det är lite tråkigt, för nu vet jag att jag kommer att dö i en olycka en dag.”
Det var, enligt finska UFO-forskaren Tapani Koivula, meningen att Osmo skulle bli en av rymdvarelsernas kontaktpersoner på Jorden, men efter några ytterligare besök kom de fram till att han uppvisade så dåliga personlighetsdrag att han ströks från listan. Osmo fick bli reservkontakt i stället. Men nu när allt var avslöjat behövde varelserna inte dölja sig för honom längre och gav bland annat en privat UFO-uppvisning. Osmo uppskattade farkostens hastighet till 43 000 km/h eller 35 Mach (ljudets hastighet). Osmos aliens hade därmed mycket snabbare motorer än de farkoster som amerikanska UFO-jägare påträffat. Hobbyflygaren Kenneth Arnold som 1947 rapporterat det första ”flygande tefatet” uppskattade dess fart till futtiga 2–3 Mach, ungefär 3 000 km/h.
Efter att Arnolds första rapport om unidentified flying objects blev offentlig var det som om en ketchupflaska öppnats. Tusentals observationer började nu flyta in till myndigheterna och trots att man utgick från att det var nonsens blev trycket redan samma år så stort att man var tvungen att reagera. Inte minst på grund av den teknologiska kapprustningen som pågick under kalla kriget var det sund försvarsanda att inte helt förkasta rapporter om flygande maskiner som kunde utmanövrera fysikens lagar. Det kunde ju alltid röra sig om någon ny topphemlig sovjetisk uppfinning.
Det mest kända och mytiska UFO-programmet som amerikanska myndigheter instiftat hette Project Blue Book som leddes av astronomen och skeptikern Allen Hynek. Med hård hand avfärdade han UFO-rapporteringar som väderfenomen, testballonger, astronomiska tilldragelser, masspsykoser och rena hallucinationer. Under sina sjutton år som Blue Book-officer mottog Hynek tolv tusen rapporter, och när programmet lades ner 1970 tog tjänstemannen bladet från munnen. I sina memoarer som utkom två år senare berättar han att syftet med Blue Book aldrig var att utröna sanningen om UFO-fenomenen, hans uppgift hade bara varit att bortförklara dem. Hypotesen att det faktiskt kunde röra sig om något utomjordiskt gavs aldrig syre, så Hynek fortsatte forska i UFO:er på egen hand fram till sin död 1986, men lyckades aldrig komma med bevis som skulle ha övertygat någon annan än de redan troende.
Ett känt namn inom UFO-forskningen idag är Leslie Kean. Hon är den amerikanska journalisten och självutnämnda arvtagaren till Hynek som 2017 i en artikel för New York Times avslöjade att amerikanska myndigheter under åtminstone ett decennium upprätthållit ett hemligt UFO-forskningsprogram. Artikeln innehöll videoupptagningar av US Navy-piloter som observerat farkoster som betedde sig konstigt. Fallet fick stor uppmärksamhet och föranledde till och med dåvarande direktören för CIA John Brennan att kommentera saken: ”Jag tror några av fenomenen kommer att förbli oförklarliga [och] vara resultatet av något vi inte ännu kan förstå. [D]et kan innefatta en slags aktivitet som någon kunde säga konstituerar en annorlunda livsform.”
För den som vill ge sig in i det kaninhål som UFO-forskningen utgör, råder det ingen brist på observationer.
För den som vill ge sig in i det kaninhål som UFO-forskningen utgör råder det ingen brist på observationer av oförklarliga flygande tingester som uppfört sig onaturligt: Cigarrformade svävare, enorma diamantformade ljusplattor och snabbt accelererande gigantiska fotbollar är bara några av de fenomen i skyn som bokförts av piloter såväl som folk på jordytan. Tidskriften The New Yorker bjöd i april på en lång summerande artikel om UFO-forskningens historia och senaste utveckling. Ifjol somras erkände också amerikanska försvarsministeriet att man faktiskt upprätthåller ett UAP-program – unidentified aerial phenomena – och i december 2020 trädde en lag i kraft som krävde att myndigheterna inom 180 dagar samlar ihop resultaten av UAP-programmet och presenterar det för kongressen. Tidsfristen löper ut i juni och UFO-folket har hela våren varit utom sig av förväntan. Det kommande ”stora avslöjandet” har hajpats upp i flera länders ledande, etablerade medier. Ansedda tidningar och nyhetssajter som vanligtvis inte skriver om små gröna män har nu fått en förevändning att gotta sig i mystiken kring frågan om huruvida vi är ensamma i universum, eller huruvida vi redan haft besök. Danska dagstidningen Politiken minns hur ”det vimlade av UFO:er över Danmark” på 1950-talet och har även låtit militäranalytiker titta på de senaste videoupptagningarna, bara för att höra dem säga: ”Ja, det ser konstigt ut.” Och om det var tät UFO-trafik på 50-talet har takten knappast avmattats. Det inrapporteras fortfarande över hundra UFO-observationer årligen till Skandinavisk UFO Information.
Vilka av rymdvarelsernas profetior som gick i uppfyllelse för Osmo Liene är okänt, men man vet att han inte dog i en olycka utan omkom i en hjärnblödning 1993. Elaka tungor påstår att han helt enkelt söp ihjäl sig ”som de flesta UFO-män gör”. Andra menar att Osmos stora bidrag till forskningen var idén om framtids-tv:n: ”Meningen var nog att vi människor skulle bli inspirerade att utveckla sådan teknologi – det är ju fullt möjligt eftersom tid och rum är ett och samma”, skriver en anonym medlem i UFO-chatten på Suomi24.
Då läkaren Tomi S avslutat sin abduction story var det min tur att ställa några frågor om hans ”resa” till Oregon och bakgrunden till händelsen. Det visade sig bland annat att Tomi inte praktiserat som läkare på länge, han hade varit tvungen att lämna sitt arbete på grund av mental svikt och burnout redan några år tidigare. Då alien-episoden inträffade hade hans hustru också lämnat honom och Tomi berättade att han flyttat ut till sommarstugan och börjat dricka regelbundet. ”Vad minns du mer av kvällen? Några detaljer? Vad kom det på tv?” Tomi skrattade till lite och svarade: ”Det är faktiskt ett lustigt sammanträffande, men det sista jag minns är att jag tittade på South Park. Den där episoden där Cartman får besök av aliens.” Jag bestämde mig då, trots den vänliga inviten, för att inte stanna över natten på seminariet.
Den stora UFO-rapporten till kongressen kommer inte att bekräfta utomjordiskt liv.
Dagen för den stora UFO-rapporten till amerikanska kongressen kryper närmare, men redan nu har det läckt ut uppgifter att man inte kommer att presentera några som helst bevis eller ens antaganden om utomjordiskt liv. Rapporten kommer sannolikt också att sakna ritningar till rymdsjukhus inhuggna i bergsmassiv. Det mest konkreta som alien-anhängarna kan få med sig är att myndigheterna indirekt erkänner att man helt enkelt inte kan förklara flera av de observationer som analyserats, bland annat de omtalade videoupptagningarna från US Navy. En kvalificerad gissning är att UFO-folket kommer att tolka icke-resultatet som ett kvitto på att de haft rätt hela vägen. Så vad vi ser är en förflyttning i myndigheternas officiella hållning från ”det finns inga aliens och ni är alla tokiga” till en mer agnostisk inställning; ”man kan inte veta, men man kan inte heller utesluta”. Militant agnosticism är också den grundattityd som UFO-forskare själva gärna underskriver och har efterlyst hos myndigheter sedan Hynek avslöjade att Project Blue Book bara var en mörkningsoperation. En liten, stor seger för alla dem som sitter och väntar på kontakt.
(Foto: Albert Antony)
_______
Janne Strang (f. 1974) är en skeptisk skribent och kurator för Förlagets innehållssida FRLGT. Flera artiklar av Förlagets författare hittar du nedan:
